År 1330 AH besökte Rashid Rida (1865–1935) från Egypten, en ledande lärd och jurist i sin generation, Indien. Han reste till Dar al-‘Uloom Deoband, där en mottagning hölls till hans ära. Vid detta tillfälle frågade han en av lärarna om undervisningsmetoden för HadithNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. där. Han fick veta att när en Hadith undervisas, förklarar muhaddithen först dess vetenskapliga punkter. Om Hadithen, vid första anblicken, verkar strida mot Imam Abu Hanifahs skola, fastställer den hanafitiska muhaddithen sedan dess överensstämmelse med den hanafitiska skolan. När Rashid Rida frågade om detta gjordes med alla HaditherNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort., fick han veta att det gjordes konsekvent. Han fann detta mycket märkligt. Enligt Maulana Muhammad Yusuf Binnoris (1908–1977) berättelse sa han: Halil-hadithu Hanafiyyun, wa kayfa yumkinu dhalik, wa hal hadha illa ‘asabiyyatun ma laha min sultan—“Är Hadithen också hanafitisk? Hur kan det vara möjligt? Är detta inte bara partiskhet, för vilken det inte finns någon auktoritet?”
Vid den tiden var Maulana Anwar Shah Kashmiri (1875–1934) lärare i Hadith vid Dar al-‘Uloom. När detta nådde honom, gjorde han det till ämnet för sitt mottagningstal och ”bevisade” att alla Hadither är i enlighet med hanafitisk rättsvetenskap (Nafhat al-‘Anbar, sid. 70–71).
Men mot slutet av sitt liv insåg Anwar Shah Kashmiri svagheten i denna undervisningsmetod. Hans student, Maulana Mufti Muhammad Shafi‘ (1897–1976), berättar att Maulana Kashmiri sade till honom:
”Sammanfattningen av alla våra ansträngningar och strider har varit att vi försökte fastställa hanafismens överlägsenhet över andra skolor… men vad har vi vunnit på detta? Ingenting, förutom att vi i bästa fall bevisar att vår egen skola är sawab muhtamil al-khata (en korrekt syn med möjlighet till fel), och vi beskriver den andra skolan som khata muhtamil al-sawab (en inkorrekt syn med möjlighet att vara korrekt). Efter all vår forskning och ansträngning kan vi bara säga att detta är korrekt, men det finns fortfarande möjlighet att det är fel; och att det är fel, men med möjlighet att det är korrekt. I graven kommer Munkar och Nakir inte att fråga om det var rätt att höja händerna eller inte, om det var rätt att säga Amin högt eller tyst… De saker som varken kommer att förfinas i denna värld eller spela roll i Livet Efter Detta – genom att sträva efter dem har vi slösat bort våra liv. Och islams sanna budskap, det budskap som profeterna kom med… det budskapet ges inte idag… vi är upptagna med dessa underordnade debatter.”
