I maj 1984 skakades Mumbai och grannstaden Bhiwandi av dödliga kravaller. Shiv Senas dåvarande ledare, herr Bal Thackeray, hade hållit ett tal vid ett offentligt möte i Mumbai den 21 april. Medierna hade inte ägnat det någon större uppmärksamhet. Vissa lokala marathiska tidningar rapporterade om det, men inte på något särskilt uppviglande sätt. Men Nasheman, en urdutidning i Bangalore, tog upp det först den 5 maj, flera dagar senare. Det räckte för att elda upp muslimernas känslor. Några dagar därefter lyfte en annan muslimsk tidning, Alam i Mumbai, fram talet, den här gången med fetstilta rubriker. Och sedan, som de brukar, hoppade många andra urdutidningar på tåget, rapporterade om talet och underblåste muslimernas känslor. De hävdade att herr Thackeray hade förolämpat Koranen, Profeten och islam, något som muslimer enligt dem helt enkelt inte skulle tåla.

Den 3 maj ordnade Shiv Sena ett tåg genom staden Bhiwandi i samband med Shiv Jayanti. Tåget hade varit förbjudet sedan de kravaller som staden hade upplevt 1970. Men 1984 lyckades Shiv Senas ledare få tillstånd av myndigheterna och genomförde ett Shiv Jayanti-tåg genom staden. Muslimerna protesterade mot tåget. Myndigheterna, som fruktade bråk, hade ordnat en massiv polisnärvaro, och tåget tog slut i lugn och ro.

Tåget underblåste muslimernas vrede ytterligare. För att svara Shiv Sena organiserade en muslimsk ledare, A.R. Khan, ett muslimskt tåg i grannstaden Parbhani. Vid tillfället hölls eldfängda tal som fördömde Shiv Sena. En grupp muslimer hängde girlanger av gamla tofflor på en docka föreställande herr Thackeray.

Det sammanföll så att Shab-e-Barat det året inföll den 6 maj, och muslimerna bestämde sig för att högtidlighålla den som en dag till islams ära. Gatorna och de trånga gränderna i Bhiwandis muslimska stadsdelar, som är kantade av smuts och som muslimerna aldrig visat någon entusiasm för att städa upp, pryddes plötsligt med gröna flaggor som tecken på muslimernas ”islamiska nit”. Under detta ersatte några muslimer en Shiv Sena-flagga med en grön flagga, som de trodde var en ”islamisk” sådan.

I detta extremt spända läge beslutade Shiv Sena den 16 maj att utlysa en strejk i Mumbai. Det förvärrade situationen ytterligare. Dagen därpå bröt fruktansvärda kravaller ut i Bhiwandi, och de spred sig till grannstaden Thane och till Mumbai. Ett stort antal oskyldiga människoliv gick förlorade i kravallerna, och egendom värd miljontals gick upp i rök. Kravallerna upphörde först när armén sattes in. Det säger sig självt att de flesta som led i kravallerna tillhörde en och samma folkgrupp.

I det här fallet agerade muslimerna mycket oklokt, som en vattenmelon inför en kniv. Muslimer som beter sig på detta sätt kan tro att de handlar i enlighet med islam, men de misstar sig fruktansvärt.

Enligt en hadithNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. sade Profeten: ”Det anstår inte en muslim att förödmjuka sig själv.” Någon frågade: ”Hur kan man förödmjuka sig själv?” Profeten svarade: ”När man ger sig i kast med en uppgift som ligger bortom ens förmåga.” (At-Tirmidhi)

I ljuset av denna hadith kan man säga att muslimerna i det här fallet, liksom i många andra, agerade mycket oklokt, som en vattenmelon inför en kniv. Muslimer som beter sig på detta sätt kan tro att de handlar i enlighet med islam, men de misstar sig fruktansvärt.

ANALYS AV KRAVALLERNA

Man kan analysera denna kravall på två sätt. Det ena är att se den ur ett muslimskt folkgruppsperspektiv. Det andra är att se den ur ett islamiskt perspektiv.

Det muslimska folkgruppsperspektivet är det perspektiv som alla muslimska ledare, stora som små, alltid använder vid sådana tillfällen, och det gjorde de även denna gång. I kölvattnet av kravallerna började varje muslim tala samma språk och säga precis samma saker. De lade ensidigt hela skulden för kravallerna på Shiv Sena eller på förvaltningen.

Om man ser saker ur ett folkgruppsperspektiv skiljer man inte mellan rätt och fel. Man ser bara saker som en fråga om den egna folkgruppen mot en annan folkgrupp. Och när en kravall mellan folkgrupper inträffar stöder man blint sin egen grupp och börjar smäda den andra. Denna hållning har i hadith fördömts som asabiyya, en form av stamfördom, som i islam är fullständigt falsk och förkastlig.

Det andra sättet att betrakta kravallerna är det islamiska. Det islamiska sättet bygger på vissa principer och inte på tillhörighet till en folkgrupp. När vi analyserar kravallerna i Bhiwandi ur ett islamiskt perspektiv uppstår först frågan: Vad var det för sak eller klagomål som så upprörde muslimerna att de gick ut i vreda demonstrationer mot Shiv Sena och dess ledare?

Muslimerna sade att det som hade upprört dem så var att Shiv Senas ledare, enligt deras påstående, hade krävt ett förbud mot Koranen och förolämpat Profeten. Men fakta visade att detta påstående var helt falskt. Shiv Senas ledare hade inte alls sagt detta.

Shiv Senas ledare befann sig vid den tiden i Mumbai. Ändå var det ingen muslimsk grupp som före kravallerna gick för att träffa honom och ta reda på om de anklagelser som muslimerna riktade mot honom var sanna eller inte. Ingen muslim besvärade sig ens med att ringa honom i frågan. De så kallade muslimska ledarna, som sätter igång efter kravaller, gjorde ingenting alls för att undersöka anklagelserna innan kravallerna bröt ut. Det enda som hände var att en muslimsk tidning i Mumbai kopierade en rapport som hade publicerats i en urdutidning i Bangalore, känd för sin billiga journalistik och sensationslystnad. Det behövdes bara att den publicerades i en urdutidning för att muslimerna skulle börja väsnas kraftigt om den och börja återpublicera den i urdutidningar på andra håll också. Och så blev situationen på några dagar så het och spänd att det nästan var oundvikligt att kravaller skulle bryta ut.

HERR THACKERAYS INTERVJU

Efter kravallerna intervjuade en representant för tidskriften Link Shiv Senas ledare, herr Thackeray. Intervjun publicerades i numret av den 3 juni 1984. Här följer några utdrag ur intervjun:

Fråga: Vissa urdutidningar har hävdat att ni har krävt ett förbud mot Koranen.

Svar: Nej, det är helt felaktigt. Jag är inte muslimfientlig.

Fråga: Det sägs att ni använde nedsättande ord om profeten Muhammed.

Svar: Det är ännu en uppenbar lögn. Mina tal spelades in på band. Det fanns inte ett ord mot Profeten. Jag använde faktiskt honom som exempel. Så här sade jag i mitt tal: ”En gång satt Profeten i sin moské med sina lärjungar. En hindu kom dit och spottade på en av moskéns väggar. Lärjungarna ropade: ’Maro, Maro!’ Men Profeten hindrade dem från att bli våldsamma. Sedan tvättade han väggen med en hink vatten. Hinduen skämdes. Och det är så vi ska vinna människor, sade han till sina lärjungar. Men var finns den sortens tolerans i denna gemenskap nu?”

Fråga: Det sägs att de tal ni höll var uppviglande.

Svar: Det är en tolkningsfråga. Jag ville ge luft åt mina klagomål. Hinduernas klagomål. Om vi vill ordna ett möte eller ett tåg är det förbjudet. Shiv Jayanti-tåget [i Bhiwandi] tilläts efter 14 år. Alla tar hänsyn till deras [muslimernas] känslor. Hur är det med våra känslor? Som om vi inte hade några känslor och inte vore människor. Som om vi inte fick diskutera vår religion. Behandla alla religioner lika. Varför ska bara moskéer ha särskilt tillstånd att använda högtalare? Vilken religion predikar att man ska störa någon? Hinduiska tempel använder inte högtalare.

Nu ber de [muslimerna] om fler eftergifter. Det är verkligen oroande. Det här landet tillhör trots allt oss. Den som vill bo här kan bo här som bröder. Vi tänker inte införa några restriktioner. Men att kalla dem ”minoriteter” och ge dem särskilda eftergifter kommer att förstöra själva landets enhet. Jag säger ingenting till mina anhängare. Jag ber dem inte att bränna eller hata denna gemenskap. Men det sätt på vilket de [muslimerna] arbetar skapar hat.

Fråga: Hur tror ni att kravallerna mellan folkgrupperna kan stoppas?

Svar: Be dem [muslimerna] att inte attackera oss. Då blir det ingen vedergällning. Vi attackerar inte, vi vedergäller bara. Vi kommer att vedergälla om de attackerar.

Den händelse med Profeten som Shiv Senas ledare återgav här är i grunden korrekt, även om han gjorde vissa delvisa fel när han berättade den. Dessa fel kan inte sägas motsvara ett smädande av islam. I värsta fall kunde vi rätta felen och samtidigt godta det han berättade som sant. I den faktiska hadithen, som finns i Sahih al-Bukhari, berättar Abu Hurayra att en beduin en dag kom till Profetens moské i Medina och urinerade inne i den. När några av Profetens följeslagare såg vad han gjorde, rusade de mot honom. Men Profeten sade åt dem att lämna beduinen ifred och hälla lite vatten på platsen där han hade urinerat, eftersom, förklarade han, hans följeslagare hade fått i uppgift att skapa lättnad, inte svårigheter. Det innebar att de skulle hjälpa människor, inte vålla dem besvär.

När man läser herr Thackerays intervju verkar det som om han inte var hycklande när han framförde sina åsikter. Han talade faktiskt mycket öppet. Sanningen är att herr Thackeray, genom att själv erinra om en hadith av Profeten, delgav oss muslimer en mycket värdefull hemlighet om hur man går segrande ur alla slags prövningar och vedermödor. Men på grund av sitt intellektuella förfall använde muslimerna även detta som ett medel för att utlösa en dödlig kravall som drabbade muslimerna själva värst.

Vilken bitter ironi!

KRAVALLERNAS RÖTTER

Varför gör muslimer gång på gång sådana oklokheter?

Orsaken är deras stolthets psyke. Närhelst muslimer drabbas av nedgång utvecklar de en falsk stolthet. Muslimernas nedgång världen över i dag beror på att religionen för dem inte längre är knuten till plikt utan till stolthet.

Koranen (25:63) säger:

Den Nådiges sanna tjänare är de som går fram över jorden med ödmjukhet, och när okunniga tilltalar dem svarar de: ”Frid” […]

Men när den muslimska gemenskapen går tillbaka utvecklas en helt motsatt mentalitet. I det stadiet åberopar muslimer islams lära för att betona sina anspråk på överlägsenhet gentemot andra, inte för att forma sina egna liv efter denna lära. Och så kommer muslimer i det stadiet av gemenskapens nedgång stolt att förklara: ”Vår religion bygger på ren monoteism!” och samtidigt kommer de att dyrka döda och levande personligheter.

De kommer stolt att förkunna: ”Islam står för jämlikhet!” Men detta påstående kommer inte att återspeglas i deras relationer och umgänge.

De kommer stolt att hävda: ”Vår religion uppmanar oss att främja det goda och bekämpa det onda!” Men om man granskar deras faktiska beteende i ljuset av denna princip och kritiserar dem, blir man genast deras mest svurna fiende.

När de förklarar Profetens ärorika karaktär kommer de stolt att berätta att Profeten aldrig förlorade humöret trots försök att provocera honom. Men samtidigt kommer de att ta till våldsamma protester när de möter något som strider mot deras sätt att tänka. De försöker felaktigt rättfärdiga detta med orden: ”När andra försöker provocera oss, hur kan vi då låta bli att provoceras?”

I sina försök att bevisa att andra religioner är underlägsna kommer de högljutt att förklara: ”Profetskapet slutar med vår Profet.” Men de är fullständigt likgiltiga inför uppgiften att förmedla sin profets lära till andra folk.

Faktum är att denna sorts psyke är den verkliga roten till alla slags stridigheter, inklusive kravaller mellan folkgrupper. När religion blir något man är stolt över och skryter med, blir den logiska följden att det uppstår en stark känsla av vad man kan kalla ett falskt överlägsenhetskomplex. Människor som är infekterade av detta komplex tror att de alltid har rätt och att andra alltid har fel. En naturlig följd av detta är att deras beteende gentemot andra blir helt orealistiskt. Sådana människor frossar i att tala om andras fel, men de är aldrig beredda att erkänna sina egna. De kommer att leva som om det bara var de som hade rätt att göra som de vill och som om andra inte hade någon sådan rätt.

Uppenbarligen kan människor som tänker så inte leva i harmoni med andra. Deras närvaro i denna värld kan bara ge upphov till kravaller, konflikter och andra former av stridigheter. Det säger sig självt att de aldrig kan spela någon roll i uppbyggandet av fred. Människor med denna sorts mentalitet kan bara sprida fördärv och smuts i denna värld. Att leva i denna värld med ett sådant psyke är att leva ogudaktigt. Och de som vill leva i Guds värld på ett ogudaktigt sätt kan aldrig lyckas.