Lär av historien

I det förflutna utsåg Gud judarna till innehavare av gudomliga skrifter. Judarnas förflutna ger viktiga lärdomar för muslimernas framtid. Därför innehåller Koranens första kapitel många verser om judarnas historia. I hadithNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort.-litteraturen berättas det att muslimerna kommer att drabbas av alla de former av förfall som judarna drabbades av: ”Ni kommer sannerligen att följa dem som levde före er, handsbredd för handsbredd och aln för aln, så till den grad att om de gick in i en iguanas håla, skulle ni följa efter dem.” (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim)

Alla folk som har fått gudomliga skrifter ställs alltid inför samma situation. Principerna för deras framgång är desamma som principerna för deras misslyckande. I det avseendet är judarnas historia historien om alla andra folk som har fått gudomliga skrifter. Judarnas historia ger muslimerna exakt samma lärdomar som den ger judarna själva.

På Moses tid började Gud överösa Israels barn, judarna, med sina välsignelser. Det kulminerade i att Han gav dem möjlighet att inta och bosätta sig i Palestina. Judarnas historia därefter är en historia av ständig uppgång och nedgång, där de belönades för goda gärningar och straffades för synder.

Under profeten Samuels tid grundades ett självständigt judiskt kungadöme. År 604 f.Kr. intog kung Nebukadnessar av Babylon (i dagens Irak) Syrien och tågade fram till Palestinas gräns. Av rädsla tvingades Jojakim, den israelitiske kungen av Juda, att betala tribut till honom. Efter en tid bestämde sig Jojakim för att det vore fördelaktigare att alliera sig med Egypten. Han gjorde därför uppror mot den babyloniske härskaren och slutade betala tribut. Det ilskade Nebukadnessar, som började förbereda ett angrepp på Palestina. Under tiden dog Jojakim, och hans son efterträdde honom på tronen. Den babyloniska armén angrep Palestina, tillfångatog den nye judiske kungen och förde honom med sig till Babylon. Den babyloniske kungen insatte en släkting till den förre kungen av Juda i dennes ställe.

Vid den här tiden framträdde profeten Jeremia bland Israels barn. Han rådde dem att inte kämpa mot verkligheten utan att godta det rådande politiska systemet. Han manade dem att sluta konfrontera den sittande regeringen och i stället arbeta konstruktivt. Men då uppträdde falska ledare bland Israels barn. De höll eldfängda, känslostyrda tal och försökte piska upp folket med romantiska löften. Följden blev att Israels barn föll offer för falska förhoppningar och önsketänkande. Därför kunde de inte välja pragmatiska eller realistiska metoder. De gjorde uppror, och därför angrep Nebukadnessar, Babylons kung, Palestina en gång till. Efter en belägring som varade i flera månader tågade han in i Jerusalem och förstörde det judiska templet fullständigt.

Detta skedde år 587 f.Kr.

Den judiske kungen Sidkia försökte fly men greps tillsammans med många av sina män. Ett stort antal judar fördes också bort som slavar. De fördes till Babylon för att arbeta som slavarbetare.

Judarna, som under forntiden var muslimer, det vill säga ”underkastade”, drabbades av många sådana svåra tider under sin historia. De ansåg att alla dessa händelser berodde på andra folks förtryck. Men Gud visste att det förhöll sig helt annorlunda. Gud tillskrev alla dessa händelser judarna själva. De var ett gudomligt straff för det fördärv och förfall som hade brett ut sig bland judarna, och inte, som judarna trodde, ett uttryck för eller en följd av andras förtryck.

En genomgång av judarnas historia visar att det under deras förfallstid framträdde ett antal ledare bland dem som drevs av falska drömmar och önsketänkande. I Bibeln kallas dessa människor ”falska profeter”. Bibeln berättar att de brukade piska upp judarna genom att tala om deras ärorika historia och mata dem med falsk stolthets vin. De överdrev kraftigt judarnas ställning och nedvärderade samtidigt deras fiender. Med sin känslostyrda retorik matade de judarna med drömmar om en inbillad värld. Det gjorde judarna ytterst orealistiska. I stället för realistiska ansträngningar fick de för sig att känsloladdade insatser skulle lösa deras problem.

Just då framträdde några människor bland judarna som enligt Bibeln var sanna profeter. De manade judarna att vara realistiska. De pekade på deras inre svagheter. De sade till dem att de ingenting skulle vinna på sin falska stolthet och att det i Guds värld är sanningsenliga handlingar som har värde, inte falsk stolthet och önsketänkande. Men judarna gillade inte det de fick höra. I stället för att lyssna på dem lockades de av män som matade dem med falska förhoppningar och inbillade förväntningar. Uppeldade av dessa mäns retorik hetsades judarna upp mot sina fiender. Men denna reaktion ledde bara till deras nederlag och ytterligare förnedring.

Denna sida av judarnas historia skildras utförligt i Bibeln, i Jeremias bok (kapitel 27–30).

Av dessa uppgifter i Bibeln lär vi oss flera saker:

1. Bibeln lägger ansvaret för de upprepade nederlag och den förstörelse som judarna drabbades av under sin förfallstid helt på judarna själva. På de sidor i Bibeln som berättar om denna historia förekommer inga utbrott mot andra folks förtryck och konspirationer. Judarna fick i stället veta att allt de ställdes inför bara var en följd av att de hade väckt Guds vrede. Den situation de tvingades möta var en gudomlig varning och inte strid och förföljelse som deras mänskliga fiender hade ställt till med. Bibeln föreslog alltså judarna att de skulle lägga all sin kraft på att behaga Gud, och först därefter skulle de kunna återvinna sin förlorade ställning.

Med andra ord ska man söka förklaringen till allt som händer människor i denna värld i de gudomliga principer som har fastställts för världen, snarare än att skylla på andra människors konspirationer.

2. Under denna period av judarnas förfall och nedgång förbjöds de uttryckligen att företa det som skulle kunna kallas ”jihadistiska handlingar”. De manades i stället att försöka leva i samklang med de då dominerande folken. I stället för att konfrontera andra fick de veta att de skulle koncentrera sig på sin egen utveckling.

Det visar att jihad under sådana omständigheter är ett arbete med inre uppbyggnad snarare än en utåtriktad handling.

3. Under förfallstiden framträdde skalder och predikanter bland judarna som försökte piska upp dem i namn av etnisk eller folklig stolthet och ära. De matade dem med högtravande drömmar och orealistiska förhoppningar och uppviglade dem till kontraproduktiv aktivism. Bibeln fördömde detta som stridigheter och fördärv. Dessa män talade i termer av vad som föreföll vara positiv förändring. Men i själva verket kunde den väg de ville leda judarna in på bara leda till deras undergång. Bibeln kallade dessa människor felaktiga och manade judarna att vara realistiska. Den sade åt dem att undvika att konfrontera de sittande härskarna och i stället koncentrera sig på sin egen inre reform och uppbyggnad. Judarna fick veta att om de gjorde detta skulle Gud en dag vända deras lycka.

Av detta lär vi oss att när människor plågas av alla slags moraliska svagheter är det fullständigt meningslöst att piska upp dem med storvulna löften och eldfängd retorik. Ingen av Guds profeter gjorde någonsin något sådant. Det är de falska ledarnas metod, inte de äkta ledarnas.

4. När ett folk faller offer för moraliskt fördärv och Gud sedan utfärdar varningar till dem, är avsikten att de ska vända sig till Gud i ånger. Men om falska ledare i ett sådant läge i stället skyller på ”förtryckare” och riktar anklagelser, klagomål och demonstrationer mot dem, är det detsamma som att ingripa i Guds plan. Sådana män gör sig skyldiga till brottet att försöka leda människors uppmärksamhet bort från Gud i en annan riktning.

De svårigheter som människor utsätts för av andra är avsedda att få dem att pröva sig själva. Men falska ledare förvandlar dem snabbt till en förevändning för att fördöma andra. Dessa svårigheter bör i själva verket ses som ett medel för att få människor att vända sig till Gud och fokusera på Honom. Men falska ledare använder dessa händelser för att rikta människors uppmärksamhet mot och emot andra människor. Detta är utan tvekan ett allvarligt brott. Tvärtemot vad sådana falska ledare hävdar är det inte på något sätt en lämplig vägledning för deras folk.