Det finns ett välkänt ordspråk som speglar en viktig sanning om livet. Det lyder: ”Den som släpper taget om hälften i jakten på det hela förlorar båda.” Sanningen är att de flesta fattar beslut utifrån sina begär och ambitioner. På grund av detta vidtar de ofta åtgärder som i verkliga situationer inte är möjliga att uppnå. Resultatet blir att deras ansträngningar slutar i ett totalt misslyckande – de förlorar det som kunde ha blivit deras medan de jagar det som inte var inom räckhåll.

Detta har varit historien för många välkända muslimska ledare i modern tid. Genom att ignorera fakta fattade de stora beslut som enbart drevs av deras önskningar och ambitioner. Resultatet blev bara förödelse för samhället. Låt oss titta på några exempel för att bättre förstå detta.

1. Sardar Shaukat Hayat Khan var en framstående pakistansk ledare och son till den framlidne Sir Sikandar Hayat Khan, tidigare premiärminister i det enade Punjab. Sardar Shaukat Hayat Khan inledde sin bana som militärofficer under andra världskriget. År 1943 blev han aktivt engagerad i Muslim Leagues politik. Efter bildandet av Pakistan tjänstgjorde han som minister i Punjab och innehade flera höga poster.

Han skrev en engelsk bok om sitt liv med titeln The Nation That Lost Its Soul. Dess urduöversättning, Gum Gashta Qaum, publicerades i Pakistan av Jang Publishers i Lahore i december 1995. Den urduspråkiga upplagan omfattar 461 sidor.

Ett kapitel i boken har rubriken ”Liaquat Ali Khan” och handlar om Pakistans förste premiärminister. Flera ämnen behandlas i detta kapitel, och ett av dem citeras här:

Nawabzada Liaquat Ali Khan var inte fullt insatt i de faktiska omständigheterna eller geografin i den nation där han tillträdde posten som premiärminister. Senare, under Kashmirkonflikten, besökte Lord Mountbatten Lahore och framförde ett meddelande från Sardar Patel vid en middag där Liaquat, guvernör Modi och fyra ministrar från Punjab deltog. Patel, en mäktig person i Indien, hade skickat ett meddelande där det fastslogs att den princip som Kongresspartiet och Muslim League enats om gällande furstestaterna borde följas. Den principen angav att en stat skulle ansluta sig till antingen Pakistan eller Indien baserat på majoritetsbefolkning och geografisk förbindelse.

Patel sade att Pakistan borde ta Kashmir och i utbyte ge upp sitt anspråk på Hyderabad Deccan, där hinduer utgjorde majoriteten och som saknade land- eller sjöförbindelse med Pakistan. Efter att ha framfört meddelandet gick Mountbatten för att vila i Government House.

Jag bar det fulla ansvaret för Kashmirinsatsen. Jag gick till Liaquat Ali Khan och påpekade att vi inte skulle lyckas driva ut den indiska armén från Kashmir med hjälp av stamkrigare. Inte ens vår reguljära armé skulle kanske lyckas med det uppdraget. Därför borde vi inte avvisa Patels erbjudande. Nawabzada vände sig mot mig och sade: ’Sardar Sahib, tror du att jag har blivit galen, att jag skulle ge upp staten Hyderabad Deccan – som är större än Punjab – för Kashmirs kullar och dalars skull?’

När jag såg premiärministerns reaktion blev jag chockad över att inse hur okunnig han var om landets geografi. Hans omdöme var så bristfälligt att han prioriterade Hyderabad Deccan framför Kashmir. Detta var som att leva i en dårarnas paradis. Idén att vinna Hyderabad var bara en fantasi, medan Kashmir i praktiken var på väg till oss av sig självt. Han hade ingen verklig förståelse för hur viktigt Kashmir var för Pakistan. Därför avgick jag i protest från uppdraget att leda Kashmirinsatsen. (Sidorna 231–232)

Detta uttalande av Sardar Shaukat Hayat Khan är ett tydligt exempel på den smärtsamma sanningen – att moderna muslimska ledare föll i fällan som beskrivs i det välkända ordspråket. De kunde inte skilja mellan vad som var möjligt och vad som inte var det. De jagade efter vad de aldrig kunde få. Som en följd förlorade de det de kunde ha haft – och det de sprang efter var aldrig verkligen inom räckhåll.

2. Här är ett annat exempel av samma slag. Detta går tillbaka till tiden före 1947, när britterna fortfarande styrde den indiska subkontinenten. Det är hämtat från veckotidningen Al-Jamiyat på urdu:

Bara några dagar före Jamiat Ulama-e-Hinds konferens i Amroha (3–5 maj 1930) bjöd en högt uppsatt ledamot i vicekungens råd, den framlidne Sir Mian Fazl-i-Hussain, in den framstående lärde Hazrat Maulana Ahmad Saeed Dehlvi och gav honom ett erbjudande. Han bad maulanan att se till att Jamiat inte antog en resolution som stödde samarbete med Kongresspartiet vid det stundande mötet i Amroha. I gengäld lovade han att arbeta med den brittiska regeringen för att överlåta Safdarjungs mausoleum med omgivande egendom och mark till Jamiat för dess vetenskapliga arbete.

I sin vanliga humoristiska stil svarade maulanan: ”Mian Sahib, alla respekterade lärda och ledare kommer inte att låta mig luras på det här viset. Vi står i begrepp att anta en resolution som syftar till att vinna hela landet – och du erbjuder oss bara en grav, som redan är muslimsk donationsjord (waqf).” Mian Sahib blev djupt besviken över detta svar. Maulanan berättade personligen denna historia för skribenten. (Fifty Years of Jamiat Ulama-e-Hind, av Sheikh Abdul Haq Pracha Dehlvi, generalsekreterare för Jamiat Ulama i Delhiprovinsen, publicerad i veckotidningen Al-Jamiyat, Delhi, 2 januari 1970, s. 8)

Betrakta nu denna händelse från 1930 i ljuset av vad som inträffade 75 år senare, och det blir uppenbart att situationen utmynnade i precis det som nämndes i det tidigare ordspråket. Dåtidens ledare erbjöds en värdefull möjlighet utan att ens ha bett om den – men de missade den helt enkelt därför att deras sinnen var inställda på något mycket större. Problemet var att det ”större” målet aldrig var verkligt uppnåeligt.

Det brittiska erbjudandet bar på samma potential som det förslag som gavs till en engelsk köpman under kejsar Jahangirs regeringstid – ett förslag som den köpmannen snabbt accepterade. Om de muslimska ledarna för 75 år sedan hade gripit tillfället och förvandlat platsen till ett centrum för utbildning, lärdom och opinionsbildning, kunde de långsiktiga följderna ha blivit så djupgående att själva historien hade kunnat se mycket annorlunda ut.

De två exemplen ovan visar vad som har hänt med nästan alla dagens välkända ledare. Var och en hade fantastiska möjligheter att utföra ett meningsfullt arbete. Men nästan alla siktade på det omöjliga och jagade efter det. Följden blev att de inte ens fick det som var möjligt – medan det omöjliga naturligtvis aldrig nådde dem.

Till exempel erbjöds Syed Jamaluddin Afghani betydande möjligheter att verka av det osmanska riket i Turkiet. Han valde dock att vända sig mot själva det rike som hade stöttat honom. Som ett resultat tvingades han lämna Turkiet. I Egypten ansåg Syed Qutb att erbjudandet att arbeta i utbildningsministeriet var alltför obetydligt. Istället föresatte han sig att störta president Nassers regering. Resultatet blev att han förlorade både den mindre och den större möjligheten.

En liknande situation inträffade i Pakistan med Syed Abul A’la Maududi. Den tidigare presidenten, Muhammad Ayub Khan, erbjöd Maududi och hans medarbetare möjligheten att skapa ett stort nationellt universitet med fullt statligt stöd. Genom detta kunde de ha utbildat och format den yngre generationen. Men återigen såg Maududi erbjudandet som för obetydligt. Han inledde en kraftfull rörelse för att ta fullständig kontroll över regeringen. Efter alla hans ansträngningar blev resultatet att han förlorade såväl den lilla som den stora möjligheten.

Detta är historien om många muslimska ledare idag. De blev så uppslukade av sina tänkta ambitioner att de misslyckades med att se verkligheten. De fortsatte att jaga storslagna mål, trots att dessa mål aldrig var inom räckhåll. Samtidigt förbises helt de möjligheter som faktiskt fanns realistiskt till hands. På grund av detta orealistiska tankesätt slutade dessa välkända ledare bara som exempel på misslyckande. De blev aldrig förebilder för praktisk framgång. I sitt försök att vinna mer slutade det med att de förlorade även det lilla de hade.

Roten till detta allvarliga misstag var att de betraktade det lilla som enbart obetydligt. De förmådde inte inse potentialen till något större som låg dolt i det lilla. De förstod inte livets grundläggande sanning: att varje handling börjar i det lilla. Ingen resa börjar på toppen. Den som förstår denna sanning börjar i det lilla och når så småningom större höjder. Men den som inte inser detta kommer på grund av sitt orealistiska tänkande aldrig ens att finna en startpunkt. Denna världs lag lyder: den som finner en utgångspunkt för sin resa kommer förr eller senare att nå sin destination. Och den som misslyckas med att hitta denna utgångspunkt kommer aldrig att nå sitt mål – oavsett hur hårt eller hur länge man kämpar. I reformens språk kallas denna livsprincip för nöjsamhet – och nöjsamhet är utan tvekan den enda sanna hemligheten bakom all individuell och kollektiv framgång.

Ett välkänt uttalande av Profeten förekommer i flera hadithsamlingar med smärre variationer i ordalydelsen – exempelvis i Sahih Muslim (Boken om zakatDen obligatoriska allmosan till behövande.), Tirmidhi (Boken om zuhd) och Musnad Ahmad ibn Hanbal. Den lydelse som återfinns i Musnad Ahmad översätts här enligt följande: ”Islams profet sade: ’Framgångsrik är den som antagit islam, givits precis tillräcklig försörjning för sina behov och som Gud gjort nöjd med vad Han har skänkt honom.’” (Musnad Ahmad, hadithNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. nr 6572)

Denna hadith förstås ofta på ett personligt och ekonomiskt plan. Dess innebörd är emellertid i själva verket mycket vidare. Det fullständiga budskapet är detta: oavsett om det gäller individer eller nationer, så bör de villigt acceptera vad de än erhåller i nuet – eller vad som är realistiskt möjligt givet de rådande omständigheterna. Genom att vara nöjda med detta kan de påbörja sitt arbete. Den första vinsten är att de kommer att lyckas få ut det mesta av det de redan har. Dessutom kan det de saknar idag komma till dem i framtiden – genom planerad och målmedveten ansträngning.

Vad är terrorism?

I dagens värld har en skadlig trend vid namn terrorism vuxit fram. Trots att terrorism fördöms i vida kretsar finns det fortfarande ingen tydlig och allmänt accepterad definition. Baserat på mina studier av Koranen och hadithernaNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. definierar jag terrorism som icke-statliga organisationers (NGO:ers) användning av vapen. Enligt en väletablerad princip inom islam har endast en etablerad regering auktoritet att förklara krig (al-rahil lil-imam).

Det vi idag kallar terrorism har uteslutande orsakats av väpnade handlingar utförda av icke-statliga grupper. Sådana väpnade rörelser är entydigt förbjudna inom islam. Människor har rätt att uttrycka sina åsikter fredligt, men under inga omständigheter är det tillåtet att inleda en väpnad kampanj.

Vidare måste en etablerad regering uppfylla vissa villkor innan den inleder militära åtgärder. Till exempel kan även en regering enbart gå i krig av defensiva skäl – den har ingen rätt att starta ett anfallskrig. På samma sätt måste varje legitimt krig vara officiellt deklarerat. Islam förbjuder odeklarerade krig. Dessutom är regeringen, även i en berättigad defensiv konflikt, endast tillåten att rikta sig mot stridande parter. Det är strängt förbjudet att skada eller döda icke-stridande, även under krigstid.

När vi granskar dessa fakta blir det tydligt att islam enbart tillåter en enda typ av krig: ett försvarskrig. Varje annan form av krig – såsom ett anfallskrig, ett ombudskrig (proxykrig), ett gerillakrig eller ett odeklarerat krig – är helt och hållet förbjudet inom islam. Ingen ursäkt kan rättfärdiga sådana krig i islams namn.

Utifrån denna definition är varje terroriströrelse uppenbart olaglig. Att kalla en sådan rörelse för ”islamiskt jihad” gör den inte legitim. Varje sådan handling är en form av uppror mot Guds bud och har absolut ingen grund i islam.

Öppet fördömande är nödvändigt

Ett av de bud som troende har givits i Koranen och haditherna är att förbjuda det orätta. Detta innebär att när något felaktigt sker är det en allvarlig försyndelse att förbli tyst efter att ha bevittnat det. Det räcker inte att en person helt enkelt avstår från att delta i det orätta. Om man ser det och väljer att tiga betraktas man som indirekt ansvarig.

Till exempel utför muslimer idag på många platser handlingar i jihad-namn som globala medier rapporterar som terrordåd. Det vore inte fel att säga att nästan alla muslimer i hela världen i detta avseende bär skuld inför Guds ögon. Skälet är att det, såvitt jag vet, inte finns en enda välkänd muslim som öppet fördömer detta våldsamma beteende.

En grupp muslimer betraktar denna typ av våld som sant islamiskt jihad. Vissa kallar till och med självmordsbombningar för en handling av martyrskap och stödjer det fullt ut. En annan grupp använder ord som låter som ett fördömande, men som i verkligheten inte är det. De kan exempelvis säga: ”Det finns ingen terrorism i islam” eller ”Islam tillåter inte terrorism.” Men de vägrar tydligt slå fast att muslimer på specifika platser bedriver våldsamma kampanjer som utgör terrordåd och strider mot islam. I sådana fall är deras fördömande inget annat än självbedrägeri.

Det finns också en grupp muslimer som tycks fördöma sådana handlingar rent explicit genom att benämna dem vid namn, men sedan använder de ett defensivt språk som flyttar skulden till muslimernas fiender istället för muslimerna själva.

Dessa metoder för fördömande överensstämmer inte med islams lära. Det korrekta sättet att fördöma är inte bara att konstatera att terrorism är oislamiskt, utan att också öppet och otvetydigt avvisa de våldshandlingar som utförs i jihad-namn på olika håll. Det måste sägas i klartext att detta inte är jihad – det är fördärv och kaos.

Det är muslimska författares och talares skyldiga tystnad som har gjort det möjligt för detta våld i jihad-namn att fortgå. I detta kriminella våld är visserligen de självutnämnda mujahideen direkt inblandade, men resten av det muslimska samfundet är indirekt delaktigt. Och ur ett islamiskt perspektiv föreligger det bara en gradskillnad mellan direkt och indirekt inblandning – inte i själva handlingens natur.

Misslyckandets innebörd

Fredens makt överträffar våldets makt. Fred är också de visas väg, medan våld är de oförståndigas väg. När någon griper till våld visar det att vederbörande har misslyckats med att använda en mer effektiv metod för att nå sitt mål. Det avslöjar också att personen har handlat dåraktigt i försöket att lösa sitt problem istället för att agera klokt. Fred och våld är inte bara två skilda metoder – de representerar två olika nivåer av mänsklighet. Den som väljer fred höjer sin mänskliga värdighet, medan den som väljer våld förminskar sig själv från denna högre mänskliga standard. När någon ställs inför ett problem och väljer fred utvecklar denne ett positivt sinnelag. De höjer sina moraliska normer. De förädlar sin karaktär. De visar genom sina handlingar vad det i sanning innebär att vara människa. Omvänt, när någon väljer våld för att lösa ett problem, sänker de sig till en mindre mänsklig nivå, vilket gör deras anspråk på mänsklighet tveksamt i praktiken.

Fred och våld avslöjar båda en människas sanna natur. Den ena vägen visar att en person genuint är en människa. Den andra visar att även om de såg mänskliga ut på utsidan, agerade de i själva verket som ett djur.

Religionen är i fara

En orsak till hat och våld är känslostyrd politik som bygger på parollen: ”Religionen är i fara.” Vissa skribenter och talare målar upp en överdriven eller förvrängd bild som ger människor intrycket av att deras religion är hotad av andra. Som en följd därav inleds massmöten, demonstrationståg, slagord och flaggviftande politik under parollen att skydda religionen. Denna typ av politik skyddar inte religionen från någon verklig fara; istället förstör den, i namnet av att rädda religionen, samhällsfreden och utsätter samhället för verklig fara.

Om religionen verkligen vore i fara skulle det uppenbart innebära att en utomstående hotar den. På så sätt underblåser parollen ”Religionen är i fara” hat mellan olika grupper. När en sådan hatpolitik misslyckas med att undanröja det förmodade hotet mot religionen övergår den i en ny fas: förtvivlans politik. Denna förtvivlans politik utvecklas sedan till våldsam politik. När även våldet misslyckas med att uppnå sina syften skiftar det över till en självmordspolitik. Känslomässigt uppeldade ungdomar, fyllda av ett intensivt hat, ger utlopp för sin frustration genom självmordsbombningar mot sina upplevda fiender. Politiken kring det religiösa hotet förvandlas till sist till en politik av religiöst självmord. De som reste sig i livets namn slutar som dödens budbärare – för både sig själva och andra.

Sanningen är att det enda sättet att undkomma denna destruktiva politik är att förklara våld fullständigt oacceptabelt i varje situation. Ingen ursäkt, hur berättigad den än kan te sig, bör anses giltig för att bruka våld.

Världen vi lever i idag är full av olikheter. Varje man är Herr Olik och varje kvinna är Fru Olik. Naturligtvis leder detta till skiftande meningsskiljaktigheter mellan människor. När dessa skiljaktigheter blir känsloladdade kan de leda till hat och våld, vilket får samhället att likna en kyrkogård.

Det finns bara en lösning på detta problem: människor måste bibringas insikten att de alltid måste handla inom fredens ramar. Under inga omständigheter får de kliva utanför fredens ramverk. Detta tankesätt kan endast odlas när människor är fullt medvetna om sanningen att man i denna värld endast kan uppnå resultat med fredliga medel. Inget av värde har någonsin uträttats genom våld. Våld leder enbart till förstörelse – det bidrar aldrig till att bygga upp något.

Den enda fördelen med en politik som bygger på parollen ”Religionen är i fara” är att den ger ett fåtal individer chansen att framstå som högprofilerade ledare. De blir tillfälligt framstående. Folkmassor samlas kring dem. De åtnjuter materiell glans. Men när det gäller religionen och de religiösa människorna lämnas de kvar i en fientlig miljö, utan måttfullhet, tvingade att leva mitt i hatet. Som våldets offer slutar det med att de gör sin egen framtid osäker.

Slutresultatet av en sådan politik är helt enkelt att ett fåtal individer blir kändisar. Men detta tillvägagångssätt bidrar inte till något verkligt nationsbyggande – och kan inte heller göra det. Det kan möjligen hjälpa till att skapa ledare, men det är fullständigt verkningslöst när det gäller att bygga ett starkt och enat samhälle.

Från hämnd till våld

Det inträffar ofta att när en person såras av en annan, eller när en grupp känner sig förfördelad av en annan, väcks begäret efter hämnd omedelbart till liv. De reser sig för att slå tillbaka mot motparten. Sådana människor glömmer den varning som ekar genom historien i tysta ordalag: tänk efter noga innan du söker hämnd, för hämnd kommer till sist att hämnas.

Sålunda vidtar den ena parten vedergällning mot den andra, och sedan hämnas den andra parten återigen på den första. På detta vis fortsätter cirkeln tills båda är så skadade att de inte längre förmår utkräva mer hämnd. När en individ eller en grupp bär på ett genuint klagomål är lösningen inte motattacker, utan förlåtelse och att gå vidare. Förlåtelse avslutar konflikten redan i det första skedet. Om förlåtelse däremot uteblir inleds en kedja av hat, hämnd och våld som aldrig tar slut.

Hämnd riktas mot en annan, men det största offret är den som söker den. Det höga priset för ett hämnddrivet sinnelag är att personens sinne förvandlas till en fabrik av negativa tankar. Istället för att använda sina resurser till självförbättring börjar man använda dem för att skada andra.

Om den andra parten tillfogar dig femtio procents skada, slutar det i din hämndaktion med att du förslösar även dina resterande femtio procent av kraft. Hämnd innebär att efter att ha attackerats av en mördare försöker man sedan begå självmord. Sanningen är att hämnd är skadligt varje gång, och att släppa taget utan att söka hämnd är gott i alla situationer. Om den person du söker hämnas på var din fiende, förvandlar du genom ditt agerande dig själv till din egen fiende. Och när någon blir sin egen fiende, vem kan då rädda honom från undergång?

Krig är förlegat

I grova drag har det funnits två epoker av krigföring. Den första var den tidiga perioden då strider avgjordes med svärd. Den andra är den moderna eran, där bomber används i krigföring. Det råder en fundamental skillnad mellan dessa två epoker. När ett svärd användes kunde det bara träffa en fiende i taget. I bombens tidsålder tjänar kriget inte längre samma syfte. Idag innebär krig endast förintelse. Den bomb som släpps över fienden orsakar även förödelse för den som fällde den, på en mängd olika sätt. Under dessa förutsättningar har krig blivit en meningslös handling. Krig är numera ett vansinne, inte en strategisk åtgärd i syfte att nå ett mål.

Sanningen är att efter utvecklingen av nya vapen har krig blivit något som måste undvikas. När krig i positiv mening inte producerar några resultat är krigföring under sådana omständigheter dårskap, inte vishet.

I strid mot tidsandan

Vår samtid präglas av globalisering. Hela världen har blivit som en global by. Ur detta perspektiv är våld och väpnade konflikter förlegade handlingar som går emot tidsandan.

Om man frågar dem som strider med vapen idag varför de för krig, kommer de att svara att de kämpar för att ändra den etablerade styrelsen. De kommer att säga att de vill skapa ett nytt system, och att det för detta ändamål är nödvändigt att ta makten över regeringen. Men detta sätt att tänka är helt enkelt resultatet av att vara omedveten om sin tid.

I dagens era har sådana förändringar ägt rum att det nu inte finns något behov av att kontrollera någon regering. Utan att överta regeringsmakten kan en människa ändå uträtta allt hon önskar.

Behovet av tolerans

Intolerans leder till våld, medan tålamod främjar fred. Dessa två påståenden sammanfattar kärnan i både fred och våld. I ett samhälle där tålamod värdesätts kommer freden att råda. Omvänt, i ett samhälle som saknar tålamod kommer våldet att bryta fram. Våld är varken gynnsamt för förövaren eller för dem som drabbas.

Tålamod är en hög moralisk och mänsklig dygd. I kontrast därtill är brist på tålamod ett djuriskt drag. Äkta fördragsamhet är inte den påtvingade uthålligheten hos någon som saknar andra valmöjligheter; det är en handling av högsta moraliska dignitet. Det mål som människor ofta försöker nå genom intolerans kan uppnås mycket bättre genom tålamod.

När en person blir intolerant i en svår situation försvagar denne sig själv inför den. Men när någon förblir tålmodig under en obehaglig situation behåller man all sin styrka. Då kan man hantera situationen mer effektivt.

Att förbli tålmodig trots en obehaglig situation visar att en människa äger förmågan att behärska sig själv. Och den som har styrkan att behärska sig själv blir så stark att ingen kan besegra honom.

Fredens fördelar

Alla goda gärningar i världen har åstadkommits genom fredliga ansträngningar. Inget gott har någonsin kommit ur bruket av våld. Ingen bro eller väg har någonsin byggts genom våld. Vetenskapliga upptäckter och tekniska framsteg har aldrig uppnåtts med våldsamma medel. Utbildningsinstitutioner och forskningscentra har aldrig grundats genom våld. Formandet av metall till maskiner eller stadsplanering har förverkligats genom fred, inte våld. Från social välfärd till infrastruktur har varje landvinning alltid uppnåtts genom fredliga strategier.

Våld är en destruktiv handling, och inget konstruktivt resultat kan komma ur det. Detta är en naturlag som inte kan ändras.

Behovet av att ändra muslimsk politik

Under den sista veckan i april 2002 ägde den ”Fjärde internationella konferensen för Muslim World League” rum i Mecka. Omkring femhundra muslimska lärda och intellektuella från olika länder deltog. Konferensens tema angavs som ”Islam och globalisering”. En rapport om denna konferens publicerades i den Lahore-baserade månadstidskriften Muhaddith (maj 2002). Ett avsnitt ur den rapporten återges här med mindre justeringar:

Bosniens stormufti, Mustafa Ceric, som företrädde den tidigare bosniske presidenten Alija Izetbegovics åsikter, sade att med hänsyn till Bosniens smärtsamma historia är det på sin plats att föreslå att araberna bör söka fred och försoning med Israel. Dr. Yusuf al-Qaradawi tog omedelbart mikrofonen och kritiserade med mycket hårda ordalag Izetbegovics ståndpunkt kraftfullt. Enligt rapporten förefaller det som om ingen under hela konferensen tog till orda för att stödja Izetbegovic (sidan 54).

När Izetbegovic förklarade Bosnien som en självständig muslimsk stat, vilket ledde till ett blodigt krig, blev han en hjälte i den muslimska världen. Men nu, när han talar om fred och försoning, betraktas han som en nolla bland muslimer. En noggrann analys av denna händelse uppenbarar några lärorika insikter:

  1. Belägrat tänkande: Muslimer lever idag med en belägringsmentalitet. Deras okvalificerade intellektuella och ledare har övertygat dem om att de är förtryckta och offer för fiendens ränker. Människor med ett sådant tankesätt förstår konflikt, men kämpar för att begripa fred.
  2. Ett halvt budskap: Budskapet som sändes av Izetbegovic var ofullständigt. Därför kunde det inte accepteras av någon. I sin nuvarande form speglar Izetbegovics budskap hjälplöshet. Och ingen muslim är villig att driva en politik som grundar sig på hjälplöshet. Izetbegovic borde söka en fredlig handlingsmetod istället för en väpnad sådan. När han väl gör det kommer hans budskap att bli acceptabelt för människor.
  3. Attityden vid muslimska konferenser: Efter att ha granskat förhandlingarna från Meckakonferensen står det klart att samtliga muslimska talare där enbart talade i klagomålets och protestens språk. De höll tal om problem. Detta är tillståndet vid alla muslimska konferenser nuförtiden. Vid varje konferens hörs bara högljutt tal om problem. Detta tankesätt bland lärda och intellektuella har gjort alla vår tids muslimska konferenser fullständigt ofruktbara. Syftet med en konferens borde vara att positivt identifiera möjligheter, inte att högljutt klaga över problem. Med Koranens ord handlar det om att finna lättnad i svårigheten.

När islams profet utvandrade från Mecka till Medina under sitt trettonde år som profet, anlände han dit efter att ha övervunnit oräkneliga svårigheter. Vid ankomsten till Medina höll han en första predikan till folket, vilken återges av Ibn Hisham under rubriken: ”Profetens första predikan i Medina”.

Hela denna predikan finns fortfarande bevarad i en av de tidigaste biografierna över Profeten, Sirah Ibn Hisham. Om man läser den finner man inte ett enda ord av klagan eller protest. Predikans huvudbudskap sammanfattas i denna mening:

”Den som kan rädda sig från elden, om så bara med en bit dadel, bör göra det.” (Sirah Ibn Hisham, del 1, s. 500)

Det är anmärkningsvärt att anhängarna till just denne profet nu är upptagna med klagomål och protester, i direkt strid med Profetens föredöme. Till och med i Mecka och Medina utförs denna handling mot sunna helt öppet. Om någon Guds tjänare råder dem att lämna denna väg blir de dennes fiender. Sådana handlingar, även när de utförs på heliga platser, drar utan tvivel till sig Guds vrede.

Det verkliga förhållandet är att det som drabbar muslimer i nutiden i realiteten inte är människors förtryck, utan en direkt varning från Gud. Allt detta sker för att väcka muslimerna. Den enda vägen till framgång för muslimer är att de gör bättring. De måste helt och hållet överge våldets väg och fullt ut omfamna fredens väg. Vad de än vill göra i islams eller det muslimska samfundets namn måste de göra det inom fredens gränser. Utöver detta finns ingen väg till frälsning eller framgång för dem.