I kapitel 73 i Koranen ges en befallning med följande ord: Och uthärda tålmodigt vad de säger, och undvik dem på ett hövligt sätt (73:10).
Flera urduöversättare har översatt denna vers på följande sätt:
- Shah Abdul Qadir:
Aur sehta reh jo kehte rahein, aur chhor un ko bhali tarah ka chhorna.
”Och uthärda tålmodigt vad de säger, och lämna dem på ett värdigt sätt.” - Ashraf Ali Thanvi:
Aur yeh log jo baatein karte hain, un par sabr karo, aur khoobsurti ke saath un se alag ho jao.
”Och ha tålamod med det de säger, och skilj dig från dem på ett vackert sätt.” - Amin Ahsan Islahi:
Aur yeh log jo kuchh kehte hain, us par sabr kar, aur un ko khoobsurti se nazar-andaz kar.
”Och uthärda med tålamod vad de säger, och vänd dig bort från dem med nåd.”
Den engelska översättningen av versen lyder:
Endure patiently whatever they say, and decently avoid them.
(Uthärda tålmodigt vad de än säger, och undvik dem med anständighet.)
Denna vers uppenbarades under den mekkanska perioden. Vid den tiden hade Mekkas polyteister makten. De ansåg att profeten och hans följeslagare hade avvikit från sina förfäders religion. Som en följd av detta började de förfölja profeten och hans anhängare och utsatte dem för alla möjliga former av lidande. Det var i denna miljö som denna koranvers uppenbarades. I den befallde Gud dem att ha tålamod och att tillämpa metoden hajr jameel.
Den bokstavliga betydelsen av hajr jameel är att skiljas på ett vackert sätt. Detta innebär att förföljare bör bemötas genom ett värdigt undvikande. Responsen gentemot dem ska inte vara negativ, utan i stället präglas av ett positivt handlande. Man bör ha överseende med deras handlingar och, som svar på deras hårdhet, anta ett bättre och mer storsint sätt.
Koraniska kommentatorer menar i allmänhet att påbudet om tålamod och hajr jameel upphävdes efter uppenbarelsen av de verser som rör stridigheter. Detta är emellertid en felaktig tolkning. Hajr jameel (värdigt undvikande) är inte en handling sprungen ur hjälplöshet; det är en positiv inställning hos den troende. I realiteten har en troende inte råd att reagera negativt. Klagandets psykologi förintar tacksamhetens anda. Därför eliminerar den troende aktivt känslor av klagan för att skydda tacksamhetens anda inom sig. På samma sätt förstör hatets psykologi kärlekens anda. Det är därför en troende hindrar känslor av hat från att växa, så att kärleken till Gud förblir fullständigt intakt. Ibland måste detta göras med fasthet, och andra gånger med klok planering.
Hajr jameel (värdigt undvikande) kan till synes verka riktat mot andra, men i själva verket berör det en själv. En troende anstränger sig hårt för att hålla de högre islamiska värderingarna levande inom sig. Under inga omständigheter får det ske någon inre försvagning.
Enligt Koranen har Gud inte lagt två hjärtan i bröstet på någon människa (Koranen 33:4). Det vill säga att två motstridiga känslor inte kan utvecklas i hjärtat samtidigt. Ett hjärta som hyser hat mot människor kan inte samtidigt vara fyllt av kärlek till Gud. Ett hjärta fyllt av förebråelser mot andra kan aldrig överväldigas av tacksamhet mot Gud. Ett bröst som har blivit en snårskog av hämndlystna känslor kan inte erfara sötman i att söka förlåtelse från Gud. En person som lever kvar i minnen av förtryck kan inte uppleva åkallan av den Nåderike och Barmhärtige Guden.
Sanningen är att tålamod och värdigt undvikande fungerar som ett självskydd för den troende. Det är ett sätt att förhindra att otroende tendenser slår rot i ens eget hjärta. Därför slår den troende fast, närhelst en sådan situation uppstår: ”Jag har inte råd att låta den här typen av negativt tänkande slå rot inom mig.”
För att ytterligare belysa detta ämne följer här några praktiska exempel på värdigt undvikande från profetens och hans följeslagares liv.
1. Ett subtilt exempel på värdigt undvikande
Ibn Ishaq berättar att Quraysh i Mekka brukade håna och förolämpa profeten. De slutade kalla honom vid hans namn Muhammad, som betyder ”den prisade”, och kallade honom i stället ”Mudhammam”, vilket betyder ”den fördömde”. Enligt berättelsen sade profeten:
Förundras ni inte över hur Gud har vänt bort Qurayshs skada från mig? De smädar och förtalar Mudhammam, medan jag är Muhammad. (Sirah Ibn Hisham, volym 2, s. 6)
Detta uttalande av profeten kan förstås på följande sätt: om Quraysh sade att ”Mudhammam är galen”, tog profeten inte illa upp, utan svarade i stället: ”Era ord syftar på någon som heter Mudhammam. Mitt namn är Muhammad.” Detta är ett subtilt exempel på värdigt undvikande. På detta sätt skyddar sig den troende från skada genom att hindra någon annans kränkningar från att väcka negativa känslor. Den troendes hållning är: Jag har inte råd att bära på negativa känslor inom mig.
Ett liknande storsint exempel kan hämtas ur dr Zakir Husains liv, Indiens tidigare president. En gång när han körde på en gata i Delhi stötte hans bil lätt emot ett annat fordon och fick en buckla. Den andre föraren stannade och klev ilsket fram mot honom. Dr Zakir Husain stannade också och klev ur sin bil. Mannen såg med vrede på honom och sade: ”Idiot.” Dr Zakir Husain svarade inte med ilska. I stället ignorerade han förolämpningen och sade lugnt:
Min herre, jag är inte herr Idiot; jag är Zakir Husain.
När mannen hörde detta lade sig hans vrede. Han sade tyst: ”Förlåt”, satte sig sedan i sin bil och körde iväg.
2. Fredsfördraget vid Hudaybiyyah: Visdom i eftergift
Efter migrationen inträffade händelsen vid Hudaybiyyah. Mekkas ledare hindrade profeten och hans anhängare från att gå in i staden. Vid Hudaybiyyah utarbetades ett fredsfördrag mellan de två parterna. Under förhandlingarna visade Quraysh både envishet och aggressivitet. De krävde att överenskommelsen helt skulle baseras på deras egna, ensidiga villkor. Detta orsakade stor förtvivlan bland följeslagarna. För dem framstod det som en förödmjukelse att gå med på sådana villkor. I det ögonblicket sade profeten:
Vilka villkor än Quraysh föreslår i dag, så länge de innefattar omtanke om släktskapsbanden, kommer jag sannerligen att acceptera dem. (Sirah Ibn Hisham, vol. 3, s. 358)
Att gå med på fiendens ensidiga villkor var mycket obehagligt. Men genom att säga detta förvandlade profeten en bitter situation till någonting som kunde godtas med värdighet.
Detta uttalande av profeten är ett klokt exempel på taktfullt undvikande. Bland de forntida araberna betraktades upprätthållandet av släktskapsband som ett grundläggande mänskligt värde, medan ett brytande av dessa band sågs med mycket oblida ögon. Det var därför uppenbart att Quraysh inte skulle införa någon klausul i fördraget som innebar att bryta släktskapsbanden.
I själva verket ville profeten förmedla att han sökte fred med Quraysh till varje pris. Som ett respektfullt sätt att uttrycka detta förklarade han att han skulle acceptera varje fredserbjudande från Quraysh, så länge det inte innebar att bryta släktskapsbanden. Det var redan på förhand känt att de aldrig skulle inkludera ett sådant villkor.
3. Ett klokt exempel på värdigt undvikande
När profeten migrerade från Mekka till Medina antog snart de flesta av Medinas invånare islam. Vid den tiden fanns en man i Medina vid namn Abdullah ibn Ubayy, som var en framstående ledare under sin tid. Fastän han tillsammans med sin stam hade antagit islam fällde han ofta provokativa kommentarer mot profeten. Profeten nämnde en gång detta för en muslim från Medina vid namn Usaid ibn Huzayr. Denne svarade:
Guds sändebud, var mild mot honom. Vid Gud, Gud har fört dig till oss i en stund då hans folk redan trädde pärlor för att kröna honom, i avsikt att göra honom till sin kung. Han känner nu att du har tagit hans ledarskap ifrån honom. (Sirah Ibn Hisham, vol. 3, s. 336)
Detta exempel visar ett klokt och värdigt undvikande. Ett sätt att hantera Abdullah ibn Ubayys provokationer hade kunnat vara med hårdhet. Men följeslagarens svar visade att hårdhet inte var nödvändig. Ett värdigt undvikande räckte för att lösa situationen.
4. Ett dolt lager av nåd och visdom
De tidigare exemplen på värdigt undvikande är sådana som framträder direkt i ord. Betrakta nu ett exempel som finns mellan raderna. När värdigt undvikande tillämpas i en situation finns det ofta ett outtalat element inblandat. Även om det inte uttrycks i ord förblir det en avgörande del av handlingen. Ett exempel på detta är fördraget vid Hudaybiyyah.
Vid Hudaybiyyah stannade profeten i två veckor. Under denna tid begick Quraysh flera överträdelser. Till exempel isolerade de och dödade en följeslagare med en pil. Vid ett annat tillfälle, medan profeten ledde gemensam bön med sina följeslagare, anlände några medlemmar av Quraysh och började skjuta pilar mot dem.
Trots sådana provokationer ingick profeten ett tioårigt fredsavtal med Quraysh. Villkoren i fördraget var djupt plågsamma för Umar ibn al-Khattab. Han gick till Abu Bakr och sade:
O Abu Bakr, är han inte Guds sändebud? Han svarade: Jo. Umar frågade: Är vi inte troende på Gud? Han svarade: Jo. Umar frågade vidare: Är de inte icke-troende på Gud? Han svarade: Jo. Varför ska vi då acceptera förödmjukelse i vår religion? (Sirah Ibn Kathir, vol. 3, s. 320)
Enligt överleveringarna framförde Umar samma oro direkt till profeten. Vad som här förtjänar eftertanke är att profeten, trots Qurayshs överträdelser, gick med på ett fredsfördrag på ensidiga villkor. Detta grundade sig på en viktig islamisk visdom: att skapa en balanserad miljö genom ett fredsavtal så att islams budskap kunde föras ut på ett effektivt sätt.
Denna visdom fanns emellertid inte nedtecknad i fredsfördraget, och den kungjordes inte heller offentligt vid Hudaybiyyah, trots Umars och andra följeslagares missnöje.
Detta är den andra aspekten av värdigt undvikande – en aspekt som alltid förblir dold. Den kan inte till fullo förmedlas i ord. Om den uttrycktes öppet skulle dess verkliga innebörd gå förlorad.
I sådana situationer har människor bara två korrekta alternativ. Antingen är de kloka nog att förstå innebörden mellan raderna utan att den uttalas öppet, eller så måste de, om de saknar den insikten, lita på sin ledares omdöme. De bör, utifrån förtroende och välvilja, tro på att det ledaren har sagt har sin grund i djup visdom. Vårt ansvar är att följa vår ledare, inte att ifrågasätta hans uppriktighet.
5. Den strategiska visdomen bakom fördraget vid Hudaybiyyah
Fördraget vid Hudaybiyyah verkade på ytan vara ett fredsavtal som ingåtts under påtryckningar från fienden. Det bar dock på ett outtalat mål, vilket var att undvika konflikt och ge tid för konstruktiv tillväxt. Om detta hade uttryckts explicit i avtalet eller om profeten hade tillkännagivit det för sina följeslagare vid det tillfället, skulle hela fördragets syfte ha gått förlorat.
Sådana mål fullföljs alltid utan att förkunnas öppet, inte genom explicita deklarationer. Därför förblev profeten tyst. Det var först senare, när de praktiska resultaten blev tydliga, som människor förstod den stora visdom som dolde sig i fördraget. Detta är just den sanning som Abu Bakr al-Siddiq senare uttryckte med följande ord:
Det fanns ingen seger större i islam än segern vid Hudaybiyyah. Men den dag då avtalet slöts förmådde människorna inte förstå vad som skedde mellan Muhammad och hans Herre. Människor är impulsiva, men Gud är inte impulsiv som människor. Han låter skeendena utvecklas till den punkt Han avser. (Maghazi al-Waqidi, vol. 2, s. 610)
6. Hajr jameel som en princip för målmedvetet handlande
Värdigt undvikande (hajr jameel) är inte bara ett sätt att skydda sig själv. Det är en medveten, genomtänkt och konsekvent moralisk hållning hos en person med ett syfte. En person med ett syfte har ett tydligt mål i sikte, och att uppnå detta mål är hans högsta prioritet.
På grund av detta distanserar han sig från alla distraktioner längs vägen så att han kan nå sitt slutmål utan hinder. Som alla vet orsakade invånarna i det forntida Mekka profeten stort lidande. De förföljde honom och hans följeslagare i sådan utsträckning att han tvingades lämna Mekka tillsammans med dem. Även efter denna migration fortsatte de sin aggression.
Till sist kom den tid då profeten, med Guds hjälp, intog Mekka som segrare. Detta var ett ögonblick då det, enligt dåtidens sedvänjor, hade varit fullständigt berättigat att straffa dem som burit ansvaret för det tidigare förtrycket. Profeten valde emellertid att följa vägen av hajr jameel.
Historien visar att när dessa förövare från Quraysh trädde fram inför profeten efter erövringen av Mekka, frågade han dem: ”Vad tror ni att jag kommer att göra med er?” De svarade: ”Du är en ädel broder och son till en ädel broder.”
Profeten sade då: ”Jag ska säga till er vad profeten Yusuf (Josef) sade till sina bröder: Ingen förebråelse skall i dag riktas mot er (Koranen 12:92).” Därefter förkunnade han: ”Gå, ni är alla fria.”
På detta sätt gav han frihet åt alla dem som tidigare hade varit hans uttalade fiender. Denna handling av profeten var ett lysande exempel på målmedvetet ledarskap. Hans mål var att rena Guds hus från avgudar och leda Mekkas folk bort från polyteism och mot dyrkan av den ende sanne Guden.
Genom att förvandla fientliga individer till vänligt sinnade lade han grunden för den revolution han sänts för att inleda. Profetens ensidiga godhet fick alla människor i Mekka att omfamna islam. Berättaren uppger:
Det verkade som om de hade uppstått ur sina gravar och sedan antagit islam. (Al-Sunan al-Kubra av al-Bayhaqi, hadithNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. nr 18275–18276)
Om profeten å andra sidan hade hämnats deras tidigare grymhet skulle en spiral av vedergällning ha startat. En hämndaktion skulle ha utlöst en annan, och situationen skulle ha blivit så destruktiv att hela den uppbyggliga missionen hade fallit i spillror.
Reaktiv kontra reflekterande respons
När någon möter någonting som strider mot ens eget sinnelag finns det två möjliga sätt att svara på: en känslomässig reaktion eller en icke-känslomässig reaktion. En känslomässig respons är precis vad man inom medicinen kallar för allergi. Allergi definieras som: en onormal reaktion på normala ting.
Att till exempel bli arg när man hör kritik liknar att ha en allergi. Om någon kritiserar dig är det naturliga och sansade svaret att lyssna med ett öppet sinne och lugnt reflektera över det. Om kritiken är felaktig bör du svara sakligt och förnuftigt; om den är berättigad bör du tydligt acceptera den.
Att däremot bli upprörd över att höra kritik är en obalanserad och onaturlig reaktion. Den första reaktionen visar på ett osunt sinnestillstånd, medan den andra vittnar om ett friskt sådant.
På samma sätt är det känslomässiga reaktioner när man blir upprörd över att höra en motståndares paroll, reagerar med ilska på respektlöshet, känner frustration inför hinder eller är oförmögen att acceptera idéer som skiljer sig från ens egna. Människor med dessa tendenser fastnar ofta i hat och våld mot andra. De förmår inte inse livets positiva och konstruktiva sidor.
Den andra metoden bygger däremot på en icke-känslomässig reaktion. Det är detta som Koranen kallar hajr jameel – värdigt undvikande. Det innebär att när någonting inträffar som går emot ditt sinnelag, förblir du lugn, tänker igenom det med ett klart förstånd och svarar med ett noggrant och genomtänkt resonemang.
Det finns olika sätt att reagera sansat på. Ett sätt kan vara att helt enkelt ignorera det. I vardagligt tal uttrycks detta genom ordspråket: hundarna skäller, men karavanen går vidare.
Ibland kan hajr jameel ta formen av att bemöta en motståndargrupps dåliga uppförande med ett gott uppförande, och att motverka dess låga moraliska beteende med en högre moralisk standard. På så sätt kan den andra parten övervinnas moraliskt. Andra gånger kan omständigheterna kräva att påtryckningsmetoder används för att förmå den att förbli tyst.
Det finns ingen fast eller entydig form för hajr jameel. Dess uttryck varierar beroende på situationen. Oavsett vilken form som väljs måste den dock vila på noggrann planering, inte på impulsiva reaktioner. Dess huvudsakliga syfte är att avväpna och lösgöra sig från konflikten, inte att trappa upp den. Den är alltid förankrad i fredens princip, inte i våldets. Den motiveras aldrig av hat eller hämnd, utan uteslutande av en önskan att hantera frågan med visdom så att livet kan återgå till sin normala och avsedda gång.
Målet med hajr jameel är inte att fokusera på yttre problem utan på individens eget jag. Dess syfte är inte att i grunden utradera konflikten utifrån, utan att hindra den från att bli ett personligt angrepp mot en själv.
