Tolerans är en stor mänsklig och islamisk egenskap. Tolerans innebär att göra eftergifter för andra. Brist på tolerans visar däremot att en person bara tänker på sig själv. Han är omedveten om andras krav. Tolerans är en ädel dygd. Den har omnämnts på olika sätt i islam, till exempel mildhet, att mjuka upp hjärtat och att vara vänlig mot alla varelser.

När en individ når sann dyrkan och sann religiositet, höjer han sig över allt ont som härrör från själviskhet. Han börjar bli medveten om yttre realiteter snarare än bara sitt eget jag. En sådan person börjar se andra med kärlekens ögon; detta blir en andra natur för honom. Han förväntar sig ingenting av andra. Därför, om andra inte är goda mot honom, behåller han även då sin toleranta attityd gentemot dem.

Tolerans gör det möjligt för en person att i alla situationer respektera andra, oavsett om de är goda mot honom eller inte. I alla situationer bör han leva bland dem med de bästa mänskliga värderingarna, oavsett om de är vänner, släktingar eller orelaterade. I alla situationer bör han behandla människor med sympati och välvilja, även om de är osympatiska i sin attityd.

Tolerans innebär i själva verket att vara försonlig mot andra. I det sociala livet ställs man oundvikligen inför skillnader i religion, kultur, tradition, personliga preferenser och så vidare. I en sådan situation är det bästa att gå efter eftergiftens och vidsynens väg samtidigt som man håller fast vid sina principer. I sina personliga angelägenheter bör en person vara en principfast man, men när det gäller andra bör man vara beredd att anpassa sig. Man utsätter sig för självkritik men mot andra är man mild, vänlig och vidsynt. Det är islams mål att skapa en sådan hög karaktärsstandard hos de troende.