Det är allmänt förstått att profetens följeslagares höga status inom islam berodde på deras nära samvaro med profeten. Detta är i sig korrekt. Det betyder dock inte att följeslagarskap är något mystiskt fenomen, eller att följeslagarna enbart genom sin närvaro automatiskt drog nytta av någon oförklarlig effekt. Ur en vetenskaplig synvinkel är denna förklaring inte tillfredsställande, eftersom den inte fullt ut redogör för fakta. Den misslyckas till exempel med att förklara varför hundratals andra människor i Medina, som utåt bekände sin tro och upprepade gånger satt i profetens sällskap, inte hade någon nytta av det och kom att bli kända i islams historia som hycklare.

Sanningen är att det bara finns ett sätt för en människa att nå en hög nivå av tro – och det är marifah, eller intellektuell utveckling. Efter att ha omfattat tron påbörjas en reflektionsprocess inom individen. Det är denna tankeprocess som i själva verket är den enda vägen för en troende att nå högre stadier av tro.

Just denna reflektionsprocess brukade fortgå i profetens sällskap. Människor lyssnade till hans ord och tog till sig dem på ett sätt som väckte deras sinnen. På så sätt uppstod en ständig reflektionsprocess inom dem, morgon som kväll. Samvaron med profeten var ett medel för denna reflekterande process, och av den anledningen kom det att kallas profetens följeslagarskap.

Att enbart lyssna på profetens ord var emellertid inte tillräckligt. Hans ord hjälpte bara dem som var mottagliga, som lyssnade uppmärksamt och kunde ta till sig det som sades utan psykologiska barriärer. Denna mottaglighet fanns fullt ut hos uppriktiga troende, och därför drog de nytta av profetens sällskap. Hycklarna saknade denna mottaglighet, så de drog ingen nytta av att befinna sig i hans närhet, trots att de satt tillsammans med honom.

Den vanliga definitionen av en följeslagare är:

”Den som såg profeten i ett tillstånd av tro och dog i det tillståndet är en följeslagare.”

Denna definition är ofullständig. För att förstå följeslagarskapets innebörd måste man i verkligheten se till hur det tog sig praktiskt uttryck under profetens tid. Det var inte så att profeten satt tyst medan följeslagarna, efter att ha antagit tron, också satt tysta och bara blickade på honom. Hans sällskap var alltid fyllt av reflektion och eftertanke. Med koraniska termer var det en sammankomst där visdom lärdes ut.

Historiska skildringar visar tvärtom att följeslagarskapet med profeten var en levande och aktiv upplevelse. Han talade om sin Herres välsignelser (Koranen 93:11). Han underrättade de närvarande om den gudomliga försörjning som skänkts honom (Koranen 20:131). Han förklarade Koranens verser. Han besvarade människors frågor. Han sade saker som förvandlade tvivel till visshet. Han lärde ut ord för hågkomst, bön och tacksamhet. Han reciterade nyligen uppenbarade delar av Koranen. Han berättade de djupt gripande historierna om tidigare profeter och svunna troende, och så vidare.

De som satt i profetens sällskap fick höra djupt inspirerande ord. Hans närvaro närde ett intellektuellt uppvaknande, och hans sällskap var i sannaste bemärkelse ett levande sällskap. Denna livgivande natur i hans sällskap var den verkliga anledningen till att profetens troende samtida gavs en så hög ställning och kom att bli kända i historien som profetens följeslagare. Detta var en intellektuell omvandling, inte bara ett passivt sittande i en församling.

Detsamma gäller för lärda och äldste i senare tider. Det finns ingen mystisk kraft i någons sällskap. Nyttan av sällskap beror helt på hur mottagliga de som lyssnar är. De som är mottagliga kommer att dra nytta, och de som inte är det kommer att förbli lottlösa.

Med denna förklaring i åtanke vore en mer precis definition av en följeslagare:

”Den som såg profeten i ett tillstånd av tro, drog nytta av hans sällskap och dog i det tillståndet är en följeslagare.”

I profetens sällskap

Ett exempel på profetens allmänna sällskap – något som hans följeslagare ofta upplevde i moskén eller vid andra sammankomster – visas här. Det illustrerar hur profetens följeslagare under sådana sammankomster fann näring för sin intellektuella utveckling. Återberättat av Abu Dharr:

Guds sändebud sade: ”Hur kommer du att handla när ledare efter mig börjar ta denna allmänna egendom (fay) för sig själva?”
Jag svarade: ”Vid Honom som sände dig med sanningen, jag ska lägga mitt svärd över axeln och strida tills jag möter dig eller förenas med dig.”
Han sade: ”Ska jag inte berätta för dig om något som är bättre än det? Ha tålamod tills du möter mig.” (Sunan Abi Dawud, hadithNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. nr 4759)

Genom detta uttalande gav profeten sina följeslagare ett nytt perspektiv. I vanliga fall, när människor ser korruption bland sina ledare, börjar de konfrontera dem aggressivt i den politiska reformens namn. Profeten lärde att det under tider av korruption är bättre att utöva tålamod än att motarbeta ledarna och riskera martyrskap. Detta tålamod bör upprätthållas ända till döden.

I denna hadith betyder tålamod inte passivitet. I stället betecknar det en ädel form av handling: att undvika konflikt med härskare och finna fredliga vägar att nå sina mål, samtidigt som man förblir hängiven dem. Politisk konflikt härrör alltid ur otålighet, medan ett handlande utan konfrontation endast kan uppnås när en person behärskar sina känslor och planerar sina handlingar lugnt.

Detta var den djupa visdom som profeten lärde sina följeslagare. Följeslagarna och de tidiga generationerna av muslimer, kända som Tabi‘in och Taba‘ Tabi‘in, förstod dess betydelse och tog den till sig helhjärtat. Som ett resultat av detta uppnåddes betydande islamiska framsteg under den tidiga perioden, framsteg som inte hade varit möjliga utan detta tålmodiga politiska förhållningssätt.

Som bekant började den politiska korruptionen omedelbart efter de rättvägledda kalifernas era. Muslimska härskare avvek från den väg som stakats ut av shariaIslamisk lagstiftning baserad på Koranen och Sunnah.. Om den tidens troende hade intagit en konfronterande hållning gentemot sina härskare, skulle det ha lett till döden för alla de bästa individerna från den första och andra generationen. Dessa tidiga historiska gestalter skulle ha begravts, och den storslagna islamiska historia som senare byggdes genom dem skulle aldrig ha uppstått.

Till exempel fokuserade medlemmar av denna tidiga generation, efter att ha tagit avstånd från politiska konflikter, sina ansträngningar på ett fredligt och intellektuellt engagemang, vilket bidrog till en bredare spridning av islams lära.

De utförde den monumentala uppgiften att bevara och sprida Koranen redan före tryckpressens tid – något som saknar motsvarighet bland andra uppenbarade skrifter. De samlade hundratusentals haditherNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort., granskade dem och sammanställde samlingar av autentiska hadither, vilket gav världen den värdefulla hadith-vetenskapen. De åstadkom den stora bedriften att sammanställa den islamiska rättsvetenskapen – något utan motstycke i någon annan religion.

På samma sätt var det dessa individer från de tidiga generationerna som, trots att de bortsåg från politisk korruption, sammanställde alla de islamiska vetenskaperna: såsom sirah (profetisk biografi), historia, teologi (aqidah och kalam), arabiska lexikon, grammatik, morfologi, retorik och besläktade ämnen. Tack vare dessa tidiga troendes ansträngningar blev islam i alla avseenden en bevarad och tillförlitlig historisk religion – något som ingen annan tro kan göra anspråk på.

Alla dessa framgångar var endast möjliga för att de tidiga muslimerna, vägledda av profeten, antog detta kloka förhållningssätt: de avvisade aggressiv konfrontation i mötet med politisk korruption och engagerade sig i stället aktivt och fredligt inom andra icke-konfronterande områden för islams tjänst.

Utvidgat följeslagarskap

I kapitel 26 i Koranen nämner Gud islams profet och förkunnar att ”Han ser dina rörelser bland dem som faller ned på sina ansikten” (26:219). I denna vers syftar de som faller ned på de troende, och rörelser avser att gå fram och tillbaka. Detta anspelar på profeten Muhammads dagliga verksamhet, som han åtog sig för att reformera de troende och höja den religiösa medvetenheten bland dem. Dessa ansträngningar utgjorde i vidare bemärkelse också en del av profetens följeslagarskap. Genom dessa aktiviteter verkade han oavbrutet för att öka de troendes religiösa medvetenhet.

För att förstå idén om utvidgat följeslagarskap följer här ett exempel:

Återberättat av Abu Hurairah: En man förolämpade Abu Bakr medan profeten satt där. Profeten såg förvånat på och log. När mannen fortsatte och Abu Bakr svarade på några av hans ord, blev profeten förargad och reste sig upp. Abu Bakr följde efter honom och sade: ”O Guds sändebud, han förolämpade mig medan du satt där, och när jag svarade på en del av det han sade blev du arg och reste dig?” Han sade: ”En ängel var med dig och svarade å dina vägnar. Men när du svarade med några egna ord infann sig Satan, och jag sitter inte där Satan är närvarande.” (Musnad Ahmad, hadith nr 9624)

Detta är ett tydligt exempel på vad vi kallar ett medvetet uppvaknande som profeten lärde ut. Sanningen är att varje människa av naturen är utrustad med två typer av inre drag: det befallande jaget (nafs al-ammarah) och det klandrande jaget (nafs al-lawwamah). Det befallande jaget är kopplat till Satan, medan det klandrande jaget är kopplat till ängeln.

Om en man skymfar dig och du förblir tyst, vaknar det anklagande jaget inom förövaren och tillrättavisar honom invärtes. Det är som om en ängel svarar å dina vägnar. Om du däremot svarar med hårdhet på hårda ord, triggas den andre personens befallande jag. Den personen faller då under Satans inflytande.

Genom denna undervisning gjorde profeten följeslagarna medvetna om en djup sanning. Han ingöt en sådan intellektuell upplysning i dem att den blev nyckeln till deras framgång i alla frågor – såväl personliga som kollektiva.

Genom denna vägledning gav profeten de troende en djup insikt. Han förklarade att det inom varje människa finns två dolda personligheter:

  • För det första, fiendepersonligheten, och
  • För det andra, den vänliga personligheten.

Det står i din makt att välja huruvida den andre personen blir din vän eller din fiende. Om du aktiverar hans befallande sida (egot), möter du hans fiendepersonlighet. Om du aktiverar hans klandrande sida (samvetet), får du se hans vänliga personlighet.

Genom denna undervisning belyste profeten denna grundläggande sanning: även att inte göra någonting är en form av handling, och att inte tala är en form av tal.

Om någon skymfar dig och du väljer att inte svara, betyder det inte enbart att du förblev tyst. Det innebär att du genom att förbli tyst lät en mäktigare talare tala – nämligen Guds ängel. På så sätt fullbordade Guds ängel mer verkningsfullt det du själv hade gjort mindre effektivt.