Det är här principen om jihad har förvrängts och böjts till politiska syften. Det måste betonas att ordet ”jihad” ingenstans har använts i Koranen för att betyda krigföring. Koranen är genomsyrad av en anda av fred och tolerans. Dess kultur är inte krigets utan barmhärtighetens.
I början av Koranen lyder den första åkallan: ”I Guds namn, den mest Barmhärtige, den mest Välgörande.” Genom hela Koranen upprepas denna vers inte mindre än 114 gånger. Till och med ett av Guds namn är As-Salam (Fred). Dessutom fastslår Koranen att profeten Muhammed sändes till världen som en barmhärtighet för mänskligheten (21:107).
Ordet ”jihad” har ingenstans använts i Koranen för att betyda krig i betydelsen att inleda en offensiv. Det används snarare för att betyda ”kamp”. Den handling som mest konsekvent efterfrågas i Koranen är utövandet av tålamod. Ändå har dagens ”muslimska mujahedin” under ogynnsamma förhållanden jämställt ”Gud är stor” med ”Krig är stort”.
Mot bakgrund av den pågående konflikten måste vi fråga oss varför en så stor motsägelse har uppstått mellan islams principer och muslimernas praktiker. Åtminstone en grundorsak kan spåras till historisk nödvändighet.
Sedan urminnes tider har militära befälhavare tilldelats framstående positioner i historiens annaler. Det är ett universellt fenomen att hjälten avgudas även i fredstid och blir en förebild för folket. Det är denna placering av heroism i det militaristiska sammanhanget som har varit den största underliggande faktorn i den otillbörliga betoning som lagts på krig i islams senare historia. Med det automatiska erkännandet i det muslimska samhället av en hedersplats och betydelse för slagfältets hjältar, har annalisters efterföljande sammanställningar av islamisk historia tenderat att läsas som en oavbruten serie av krig och erövringar.
Dessa tidiga krönikor har satt exemplet, och efterföljande skrifter om islamisk historia har följt samma mönster av betoning på militarism. Profetens biografier kallades ”maghazi”, det vill säga ”Profetens strider”, men profeten Muhammed utkämpade faktiskt bara strider tre gånger under hela sitt liv, och perioden för hans deltagande i dessa strider uppgick inte till mer än en och en halv dag. Han stred, får det sägas, i självförsvar, när han var omringad av angripare, där han helt enkelt inte hade något val. Men historiker – i strid med fakta – har förvandlat hela hans liv till en enda konfrontation och krig.
Vi måste komma ihåg att profeten Muhammed föddes i en tid då en atmosfär av militans rådde i det arabiska samhället. Men profeten valde alltid att undvika konflikt. Till exempel, i Ahzab-kampanjen, rådde profeten sina följeslagare att gräva en skyttegrav mellan dem och fienderna, och därmed förhindra en direkt konfrontation.
Ett annat välkänt exempel på profetens motvilja mot fientligheter är fredsfördraget i Hudaibiyyah, som ingicks genom att ensidigt acceptera alla fiendens villkor. I fallet med erövringen av Mecka undvek han en strid helt och hållet genom att snabbt tåga in i staden med tiotusen muslimer – ett tillräckligt stort antal för att injaga fruktan hos sina fiender till underkastelse.
På detta sätt strävade profeten vid alla tillfällen efter att uppnå sina mål med fredliga snarare än krigiska medel. Det är därför oacceptabelt att i senare biografiska skrifter alla händelser i hans liv har arrangerats under rubriken ”strider” (ghazawat). Hur han lyckades avvärja krigets katastrofer har inte behandlats i något av de verk som påstås skildra hans liv.
Ibn Khaldun, den berömde 1300-talshistorikern, var den förste att fastställa definitiva regler för studiet och skrivandet av historia och sociologi. Han följde den revolutionära kursen att försöka presentera historien som en krönika över händelser centrerade kring den vanlige mannen snarare än kring kungar, deras generaler och de strider de utkämpade. Men eftersom krigshjältar redan var förankrade som samhällets idoler, fortsatte karavanen av författare och historiker att följa samma väl upptrampade stig som hade trampats före Ibn Khaldun. När människor har kommit att betrakta krigshjältar som de största av män, är det naturligt att det är slagfältets händelser som kommer att ges störst framträdande plats i historiska verk. Alla andra händelser kommer antingen att förpassas till bakgrunden eller utelämnas helt.
