I två fall i Koranen befaller en vers strid för att eliminera fitnah: ”Och bekämpa dem till dess inget förtryck [fitnah] mer förekommer” (2:193; 8:39).

I detta sammanhang syftar fitnah på religiös förföljelse. Genom denna vers instruerades profeten och hans följeslagare att avveckla det rådande systemet av religiöst tvång så att en miljö präglad av religionsfrihet kunde upprättas. De som önskade följa Guds religion skulle inte längre möta några begränsningar.

Det bör förtydligas att det var profetens motpart som inledde aggressionen (Koranen 9:13). Därigenom förvandlade de profetens insats mot fitnah till ett försvarskrig. Denna vers utfärdade befallningen om krig med ett tydligt och specifikt mål, vilket var avskaffandet av religiös förföljelse.

Det var inte korrekt att använda denna vers för att rättfärdiga krig för något annat syfte. I senare tider var det dock just detta som skedde. Påbudet om qital al-fitnah (strid mot fitnah) utvidgades och tillämpades på andra mål. I själva verket var detta en avvikelse från dess ursprungliga syfte. Likväl ägde det rum – och i viss form fortsätter det än i dag.

  1. Den första avvikelsen i detta avseende inträffade under profetens följeslagares andra generation. Två framträdande gestalter är al-Husayn ibn Ali (d. 61 AH) och Abdullah ibn al-Zubayr (d. 73 AH). Båda dessa gjorde uppror mot umayyadernas härskare Yazid ibn Muawiyah. För att rättfärdiga sina handlingar åberopade de Yazids förtryck. Med andra ord utvidgade de innebörden av qital al-fitnah, som ursprungligen avsåg religiös förföljelse, till att även omfatta politisk korruption.

Denna utvidgning var helt klart ett misstag i självständigt resonemang (ijtihadsjälvständig juridisk och intellektuell ansträngning för att tolka islams källor, särskilt när en fråga inte har ett tydligt svar i Koranen eller sunnahProfetens sedvänjor och föredöme..). Ett tydligt bevis på detta är att profeten uttryckligen hade befallt att inget uppror efter honom fick inledas mot härskare på grund av politisk korruption.

Det var därför som många av följeslagarna, trots att de var närvarande under dessa två personers krig, inte deltog i dem. Abdullah ibn Umar gjorde klart att dessa senare krig var en avvikelse från Koranens bestämmelse om qital al-fitnah – att strida för att få slut på religiös förföljelse – och inte ett exempel på att följa den. (Sahih al-Bukhari, hadithNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. nr 7095).

  1. Den andra stora avvikelsen i större skala inleddes efter de rättvägledda kalifernas era och varade i nästan tusen år. Denna avvikelse härrörde från muslimska härskare. De förvrängde innebörden av att strida mot fitnah och förvandlade det till ett mål för politisk expansion. De förde krig runt om i världen för att utvidga muslimsk dominans.

Denna utvidgning av påbudet var också en avvikelse. Koranen gav det muslimska samfundet (ummahdet muslimska samfundet.) en universell mission i ideologisk mening, vilken bestod i att vittna inför mänskligheten genom att sprida Guds budskap, inte genom att påtvinga människor politisk makt. Profeten uttryckte detta genom att säga: ”Gud har sänt mig till alla människor, så förmedla mitt budskap å mina vägnar.” (Sirah Ibn Hisham, vol. 2, s. 607)

Ur detta perspektiv var muslimers primära uppgift i senare tider att förmedla Guds budskap till mänskligheten, inte att engagera sig i jakten på politisk makt.

  1. Den tredje och mest intensiva avvikelsen ägde rum i modern tid. Vissa muslimska tänkare lade fram en så kallad revolutionär tolkning av denna koranvers. De tänjde på ett konstlat sätt ut versens innebörd till att betyda ”strid för att implementera islamiska lagar”. Enligt dem är muslimer i varje tidsålder förpliktade att föra krig mot härskare för att genomdriva islamiska bestämmelser.

Denna utvidgning av qital al-fitnah var en skadlig avvikelse. Den planterade den falska idén i muslimers sinnen att upprättandet av en islamisk regering överallt är deras religiösa skyldighet. Som ett resultat började våldshandlingar som gjorde anspråk på att vara jihad att eskalera. Vissa muslimer, beväpnade med skjutvapen och bomber, började attackera människor världen över. Andra, som inte deltog fysiskt, blev så fängslade av detta revolutionära koncept att de inte kunde uppbåda modet att offentligt fördöma det eller förklara det vara oislamiskt.

Hela 1900-talet kom att bli ett exempel på icke-islam i islams namn. Detta fick två farliga konsekvenser:

  • För det första försämrades islams anseende. Världen över kom islam felaktigt att ses som en religion präglad av våld och hat. Ett exempel på detta var en mycket läst artikel i en berömd Londontidning med rubriken: ”En religion som sanktionerar våld”.
  • För det andra lämnades de värdefulla möjligheter för islam som hade uppstått i den moderna världen outnyttjade. I stället framhärdade muslimer, under baneret av ett hemsnickrat begrepp om jihad, i att skada sig själva och försummade att förmedla islams livgivande budskap till världen.

På 2000-talet är muslimers främsta prioritet att vända tillbaka till den rätta vägen. Innan något annat mål eftersträvas är det avgörande att omedelbart och fullständigt upphöra med allt våld som utförs i islams namn. Ingen ursäkt – oavsett hur allvarlig – får tillåtas hindra detta.

Den sanna återupplivningen av islam i vår tid börjar just här. Genom att eliminera atmosfären av hat och våld kan muslimer uppnå allt. Utan att göra det kommer de inte att uppnå någonting.

Fred för fredens skull

Vad är fred? Forskare brukar vanligen definiera det som frånvaron av krig. Det vill säga att när inget krig pågår anses fred råda. Frånvaron av ett krigstillstånd betraktas som fredstillståndet.

De som är engagerade i militanta konflikter för att hävda sina rättigheter förkastar denna syn. De hävdar att fred måste åtföljas av rättvisa, och att varje form av fred som saknar rättvisa inte är någon äkta fred.

Denna andra uppfattning är ett resultat av ett bristfälligt tänkande. De som tror detta kommer varken att uppnå fred eller rättvisa. Sanningen är att fred innebär tillgång till möjligheter, inte tillgång till rättvisa. Fred i sig skänker inte någon rättvisa. Vad freden gör är att skapa sansade förhållanden där man kan finna möjligheter att nå rättvisa eller rättigheter.

I dagens värld, när någon uppnår något, sker det genom egna ansträngningar. Fredens fördel är att den skapar gynnsamma förutsättningar, vilket gör att man effektivt kan planera för att nå sina mål.

Situationer präglade av krig och våld hindrar handlingsmöjligheter, medan förhållanden av fred och försoning öppnar alla dörrar för handling på ett sådant sätt att ingen dörr förblir stängd.

Krigets tidsålder är över

Pyrrhus var en kung i det antika Grekland. Han föddes 319 f.Kr. och dog 272 f.Kr. År 279 f.Kr. utkämpade han ett fältslag mot romarna. Pyrrhus vann slaget, men när striderna upphörde var hans ekonomi och hans politiska och militära styrka fullständigt tillspillogivna. Denna händelse gav upphov till begreppet pyrruseger, vilket innebär en förödande seger.

I forna tider var en pyrruseger – eller en förödande triumf – sällsynt. Men i dag, med avancerade vapen, blir varje krig destruktivt. Den enda skillnaden mellan segrare och förlorare är hur nyheterna om dem rapporteras; i realiteten förblir deras villkor desamma. I dag lider både de besegrade och segrarna förluster.

I dagens värld är krig liktydigt med självmord; det kan inte längre tjäna som ett medel för att uppnå något positivt mål. Om en nation har berövats något är det rätta gensvaret tålamod, inte krig, för krig skulle bara förstora dess förlust med förödmjukelse. När freden rubbas är svaret inte krig utan dialog och förhandling.

Ett exempel på detta kan ses i Pakistans historia. Pakistan bildades 1947, och vid den tiden var Bangladesh dess östra region. Senare utvecklades omständigheterna så att Bangladesh bröt sig loss helt från Pakistan. Slutligen valde Pakistan att bejaka realismen och visade tålamod under denna territoriella förlust. Om Pakistan inte hade valt detta tillvägagångssätt hade man kunnat förgöra resten av landet i ett försök att återta det förlorade territoriet. Krigets resultat är att även det som finns kvar går förlorat; i praktiken förvandlas en partiell förlust till total undergång.

Det är ett faktum att krig inte längre är ett alternativ för någon. I dagens konflikter görs förluster av både förloraren och vinnaren. Det finns dock ingen anledning att misströsta över detta. Om den moderna tidsåldern å ena sidan har gjort krig omöjligt, har den å andra sidan fört med sig revolutionerande förändringar som innebär att ett nederlag inte behöver vara slutgiltigt. I dag kan vilken individ eller grupp som helst – oberoende av omständigheter – börja om på nytt och nå ännu större framgång än tidigare. Efter en förlust kan man upptäcka nya möjligheter till framgång.

I dagens värld har kommunikationen utplånat klyftan mellan små och stora länder. Den moderna eran av globalisering har i praktiken gjort geografiska gränser betydelselösa. Som en följd är krig inte längre ett sunt eller berättigat alternativ. I dag är krig inte bara en konflikt; det är en destruktiv händelse som underblåses av ilska, hat och förtvivlan snarare än noggrann planering. Krig är numera helt enkelt en hänsynslös handling av självdestruktion, inte en rationell eller konstruktiv handling.