Året efter slaget vid skyttegraven, år 628 e.Kr., hade Profeten Muhammed en dröm. Vid den tiden befann han sig i Medina. I drömmen såg han sig själv och sina följeslagare besöka Guds hus i Mecka. Följeslagarna blev mycket glada när de hörde detta, eftersom det innebar att de efter sex år snart skulle få resa till Mecka och besöka Kabaislams heligaste plats, belägen i mitten av den stora moskén Masjid al-Haram i Mekka, Saudiarabien.
I enlighet med drömmen gav sig Profeten av mot Mecka med 1 400 av sina följeslagare. När de nådde Ghadir Ashtat fick de veta att nyheten om resan hade nått Quraysh. Upprörda över tanken på att muslimer skulle besöka Kaba hade de samlat en armé och svurit att hindra Profeten och hans följeslagare från att komma in i Mecka, trots att det stred mot arabisk sedvänja att hindra någon från att besöka Kaba. Profeten handlade under gudomlig ingivelse, och kanske var det därför han förblev lugn när han hörde om Qurayshs reaktion. Av sina informanter fick han veta att Khalid ibn al-Walid, som tänkte spärra muslimernas väg, hade rört sig fram till Ghamim med tvåhundra ryttare. När Profeten hörde detta ändrade han färdväg och lämnade en välanvänd stig för en föga känd och mödosam väg som ledde honom till Hudaybiyya. På så sätt undvek han att möta Khalids armé.
Historikern Ibn Hisham skildrar i sin biografi över Profeten dessa händelser så här:
”Vem kan visa oss en väg som inte är besatt av Quraysh?” frågade Profeten. Någon anmälde sig frivilligt och ledde därefter muslimerna längs en väg som gick genom mödosamma, steniga och bergiga pass. Muslimerna hade stora svårigheter att ta sig igenom dessa pass, men när de hade gjort det och kommit ut på en öppen slätt uppmanade Profeten dem att be Gud om förlåtelse och vända sig till Honom. Det gjorde de, och Profeten sade att detta var de förlåtelsens ord som Israels barn hade uppmanats att uttala men inte hade förmått uttala.
Detta var uppenbarligen en prövande tid för muslimerna, men de fick möta prövningen med tålamod och uthållighet. Det var den väg som Gud hade banat för dem. Redan den minsta tvekan inför att följa den vägen skulle räknas som en överträdelse som det måste sökas förlåtelse för. Därför uppmanade Profeten sina anhängare att omvända sig och be om förlåtelse för den svaghet eller irritation de kunde ha visat under prövningen. Svårigheter skulle mötas med styrka. Ingen impuls fick få någon att avvika från Guds väg.
För att sätta sig in i läget gjorde Profeten uppehåll i Hudaybiyya, nio engelska mil från Mecka. Därifrån sände han Kharash ibn Umayyah på kamel för att meddela mekkaborna att muslimerna hade kommit för att besöka Guds hus, inte för att strida. När Kharash nådde Mecka slaktades hans kamel, och man försökte också döda honom, men han lyckades på något sätt fly och återvända till Hudaybiyya. Därefter sände Profeten Uthman för att vädja till mekkaborna att avstå från fientligheter och förklara att muslimerna skulle återvända i frid till Medina så snart de hade utfört umra-riterna. Mekkaborna brydde sig inte om detta och tog honom till fånga. Senare angrep Mikraz ibn Hafs med femtio man muslimerna under natten och lät stenar och pilar regna över dem. Mikraz tillfångatogs, men inga åtgärder vidtogs mot honom, utan han frigavs villkorslöst. När muslimerna sedan bad i gryningen angreps de av åttio män från Tan'im. Även dessa togs till fånga och släpptes därefter villkorslöst.
Långa förhandlingar med Quraysh följde. Till slut enades parterna om ett vapenstillestånd. Vid första anblicken föreföll detta avtal innebära en fullständig seger för Quraysh och ett nederlag för muslimerna. Profetens följeslagare kunde inte förstå hur Profeten, när Gud hade befallt dem att besöka Guds hus, kunde ha gått med på att återvända till Medina utan att genomföra besöket. De skulle få komma året därpå, men då bara stanna i Mecka i tre dagar. Förödmjukande villkor som detta, hur bittra de än var för muslimerna, godtogs av Profeten utan att han tvekade. Det såg ut som ett erkännande av nederlag.
Quraysh uppträdde medvetet aggressivt för att förolämpa Profeten. De ville provocera honom att inleda fientligheter, så att de kunde få en ursäkt för att bekämpa honom. Att hindra någon från att besöka Kaba stred i sig helt mot arabisk sedvänja. Dessutom var det månaden dhul-qada, en av de fyra månader som enligt arabisk tradition var heliga och då strid var förbjuden. Quraysh ville bekämpa muslimerna men ville inte anklagas för att ha vanhelgat den heliga månaden. De ville kunna lägga skulden på muslimerna, som vid den tiden var få och inte ens utrustade för strid. Muslimerna var strandsatta cirka 400 kilometer hemifrån, alldeles vid gränsen till motståndarnas territorium. Det var ett perfekt tillfälle för Quraysh att sätta in ett brutalt angrepp mot muslimerna och ge fritt utlopp åt sin fiendskap.
Quraysh gjorde allt de kunde för att provocera muslimerna att inleda en strid, men Profeten ignorerade varje provokation och undvek omsorgsfullt att gå i deras fälla. Läget var så allvarligt att Abu Bakr var den ende av följeslagarna som inte kände att man genom att godta de till synes förödmjukande fredsvillkoren hade böjt sig för angriparen. Följeslagarna blev ännu mer förvånade när en vers i Koranen uppenbarades som kallade avtalet en ”tydlig seger”. ”Vad är det här för slags seger?” protesterade en av dem. ”Vi har hindrats från att besöka Guds hus. Våra offerkameler har inte fått gå vidare. Guds Profet har tvingats vända om från Hudaybiyya. Två av våra förföljda bröder, Abu Jandal och Abu Basir, har lämnats ut till sina förföljare.”
Ändå var det just detta förödmjukande fördrag som banade väg för en stor muslimsk seger.
Fördraget i Hudaybiyya föreföll vara en kapitulation inför muslimernas motståndare, men i själva verket gav det muslimerna möjlighet att stärka sin ställning. Profeten godtog alla Qurayshs krav i utbyte mot en enda försäkran från dem: att de skulle upphöra med alla fientligheter mot muslimerna i tio år. Ständiga räder och krigshot hade hindrat muslimerna från att bedriva ett konstruktivt missionsarbete. Så snart Profeten hade återvänt från Hudaybiyya intensifierade han missionsarbetet i och omkring Arabien, nu när grunden hade lagts. Med freden spred sig islams budskap snabbt. Profeten riktade också sin uppmärksamhet mot att stärka islams inflytande i Medina. Kulmen kom redan två år efter fördraget i Hudaybiyya: Quraysh kapitulerade utan att ens utkämpa en strid. Nu fanns inga ytterligare hinder för Profetens triumferande intåg i Mecka.
Den medvetet påtvingade förödmjukande reträtten från Mecka hade banat väg för en stor seger.
Människor tar i dag lätt till våld vid minsta provokation från sina motståndare. När man påpekar för dem hur meningslösa krigens förluster är försöker de rättfärdiga sig med att de inte var angriparna och att motståndarna tvingade dem att börja strida. ”Vi började inte striden!” svarar de. ”Det var de där människorna! De konspirerade mot oss för att få oss att slåss.”
Sådana människor förstår inte att ”att inte slåss” betyder mer än att man inte slåss så länge ingen annan slåss mot en. Det betyder att man inte slåss med någon som kommer för att slåss mot en. Icke-våld betyder inte att förbli fredlig så länge ingen är våldsam mot en, utan att avstå från våld även när man möts av våld. Om någon försöker provocera dig ska du inte låta dig provoceras. Om någon konspirerar mot dig ska du göra konspirationen verkningslös genom vishet och tyst, positiv handling.
Att bekämpa sina fiender är inget sätt att lyckas i livet. Först genom att undvika konflikt kan man befästa sin styrka, och först då kan man övervinna sina fiender. Att slåss vid minsta provokation och bortse från behovet av att i tysthet bygga upp sin egen styrka är att döma sig själv till undergång. Ett sådant beteende kan aldrig leda till framgång i denna Guds värld. Profeten nådde framgång genom en politik av icke-konfrontation. Hur skulle då hans anhängare kunna lyckas med en politik av konfrontation? Hur kan de kalla sig hans anhängare när de är blinda för hans exempel?
