Lev som du lär

Många politiska ledare i vårt land sjunger rutinmässigt lovsånger till landets konstitution, men när det kommer till frågan om vad de praktiserar, spelar de en helt annan melodi. De citerar rutinmässigt konstitutionen för att predika om social jämlikhet, men du kommer inte att finna dem bete sig på ett jämlikt sätt i sina egna liv. De kommer att förhärliga konstitutionens sekulära karaktär, men i praktiken överger de hastigt sina sekulära anspråk och blottar sina samhälleliga fördomar. Det är som om konstitutionen för dem är något att skryta om eller vara stolt över, men inte en guide för handling i deras egna liv.

Samma sak gäller för muslimer idag. De proklamerar högljutt Islams härligheter och skönheter i sina tal och skrifter, men i sina personliga liv styrs de av sina personliga intressen och samhälleliga fördomar, inte av sanna islamiska läror.

Muslimer kommer att prata i stor utsträckning om tron på Guds enhet. De kommer att betona att i Islam är tillbedjan endast riktad till den ende Guden och ingen annan. Men i själva verket är samfundet försjunket i ”tillbedjan” av andra entiteter än Gud. Vissa medlemmar av samfundet tillber sina ”äldre”, andra tillber en viss ”tänkare” eller den andra. Vissa anser en eller annan levande person vara ”helig”. Andra ger denna status till avlidna personer. Deras sammankomster genljuder av lovord om vissa mänskliga figurers härligheter, inte Guds härligheter. Deras tal om ren monoteism är helt enkelt ett medel för dem att uttrycka sitt anspråk på ideologisk överlägsenhet över andra samfund och härleda en känsla av stolthet från detta. Vad beträffar deras faktiska praktik är muslimernas tillstånd, i stort sett, inte annorlunda än andra samfunds.

På samma sätt förkunnar muslimska skribenter och talare innerligt att, enligt Islam, är Gud en, att människor är en, och att alla muslimer delar en skrift. De verkar tycka att något mindre än universell enhet sänker Islams storhet. De meddelar högt: ”Vi har en tydlig ShariaIslamisk lagstiftning baserad på Koranen och Sunnah. som ger vägledning för livets alla aspekter!”

Nu är alla dessa påståenden utan tvekan sanna. Men för muslimer är detta nu bara saker att prata om. Om du ser deras praktiska liv kommer du att upptäcka att de beter sig på ett helt motsägelsefullt sätt. Till exempel – och detta är ett obestridligt faktum – finns det ingen gemenskap någonstans i världen som är så illa splittrad och söndersliten av stridigheter och konflikter som muslimerna. Utifrån hur muslimer beter sig skulle man kunna tro att de inte har något gemensamt med varandra och att det inte finns något som kan ena dem. I detta sammanhang vore det då rätt att hävda att ordet ”enhet”, som muslimer aldrig upphör att tala om, helt enkelt är ett medel för dem att uttrycka sina anspråk på överlägsenhet över och mot andra samfund. Islam har nu för dem blivit helt enkelt något att skryta om, inte något att agera efter.

Detta gäller rakt igenom, med avseende på alla de samhälleliga eller kollektiva angelägenheterna för muslimer idag.

Låt mig förtydliga denna punkt med hjälp av ett exempel som rör Hudaybiyah-fördraget. Ofta, när muslimska ledare och tänkare talar om Profetens liv eller Koranen, framhåller de, med stor iver och entusiasm, Profetens politik av tålamod, såsom exemplifierat i händelserna relaterade till undertecknandet av detta fördrag. De förklarar stolt: ”Mekka vanns genom detta fördrag, inte genom krig!” Men samtidigt, när det kommer till frågan om de konflikter dagens muslimer är involverade i med andra samfund, är deras praktik helt motsägelsefull till Hudaybiyah-fördragets anda. Muslimska ledare utmärker sig i att lyfta fram och hylla detta fördrag, men detta fördrag är möjligtvis den viktigaste islamiska lärdomen som de kontinuerligt och konsekvent ignorerar.

Ta exemplet med en berömd muslimsk tidning. För flera år sedan publicerade den en lång artikel om Hudaybiyah-fördraget. Den förklarade att fördraget underlättade Islams seger över Arabien. Enligt artikeln var kärnan i fördraget att, trots alla slags provokationer från deras motståndare,