Många av vårt lands politiska ledare sjunger rutinmässigt lovsånger till landets konstitution, men när det gäller vad de själva praktiserar slår de an en helt annan ton. De åberopar rutinmässigt konstitutionen för att docera om social jämlikhet, men man ser dem inte bete sig rättvist i sina egna liv. De prisar konstitutionens sekulära karaktär, men i praktiken överger de hastigt sina sekulära anspråk och blottar sina fördomar mot andra folkgrupper. Det är som om konstitutionen för dem vore något att skryta med eller vara mycket stolt över, men inte en vägledning för handling i deras egna liv.
Detsamma gäller muslimerna i dag. De förkunnar högljutt islams härlighet och skönhet i sina tal och skrifter, men i sina personliga liv styrs de av egenintresse och fördomar mot andra folkgrupper, inte av islams sanna lära.
Muslimer talar gärna länge om tron på Guds enhet. De betonar att i islam tillkommer tillbedjan endast den ende Guden och ingen annan. Men i praktiken är gemenskapen försjunken i ”tillbedjan” av andra än Gud. Vissa medlemmar av gemenskapen dyrkar sina ”äldste”, andra dyrkar den ena eller andra ”tänkaren”. Somliga betraktar den ena eller andra levande personen som ”helig”. Andra ger denna status åt avlidna. Deras sammankomster ekar av lovord över den ena eller andra mänskliga gestaltens storhet, inte över Guds storhet. Deras tal om ren monoteism är helt enkelt ett medel för att uttrycka anspråk på ideologisk överlägsenhet gentemot andra folkgrupper och hämta en känsla av stolthet ur detta. Vad gäller deras faktiska praktik är muslimernas tillstånd i stort sett inte annorlunda än andra folkgruppers.
På samma sätt förklarar muslimska skribenter och talare ivrigt att Gud enligt islam är en, att människorna är ett och att alla muslimer delar en och samma skrift. De tycks se allt som understiger universell enhet som en sänkning av islams storhet. De förkunnar högljutt: ”Vi har en tydlig shariaIslamisk lagstiftning baserad på Koranen och Sunnah. som ger vägledning för livets alla områden!”
Alla dessa påståenden är utan tvekan sanna. Men för muslimerna är de nu bara saker att tala om. Om man ser till deras praktiska liv finner man att de beter sig på ett helt motsägelsefullt sätt. Det är till exempel ett obestridligt faktum att det inte finns någon folkgrupp någonstans i världen som är så illa splittrad och sönderriven av stridigheter och konflikter som muslimerna. Av det sätt på vilket muslimerna beter sig kan man få intrycket att de inte har något gemensamt med varandra och att ingenting kan förena dem. I det sammanhanget vore det riktigt att hävda att ordet ”enhet”, som muslimerna aldrig tröttnar på att tala om, helt enkelt är ett medel för dem att uttrycka sina anspråk på överlägsenhet gentemot andra folkgrupper. Islam har för dem blivit något att skryta med, inte något att handla efter.
Detta gäller genomgående för alla muslimers gemensamma angelägenheter i dag.
Låt mig belysa saken med ett exempel som rör fördraget i Hudaybiyya. När muslimska ledare och tänkare talar om Profetens liv eller Koranen framhäver de ofta, med stort engagemang och nit, Profetens politik av tålamod, som den kommer till uttryck i händelserna kring undertecknandet av detta fördrag. De förklarar stolt: ”Mecka vanns genom detta fördrag, inte genom krig!” Men samtidigt, när det gäller de konflikter som nutida muslimer är inblandade i med andra folkgrupper, står deras praktik i fullständig motsats till andan i Hudaybiyya-fördraget. Muslimska ledare utmärker sig i att framhålla och hylla detta fördrag, men det är möjligen den viktigaste islamiska läran som de ständigt och konsekvent ignorerar.
Ta en känd muslimsk tidning som exempel. För flera år sedan publicerade den en lång artikel om Hudaybiyya-fördraget. Den förklarade att fördraget underlättade islams seger över Arabien. Enligt artikeln var kärnan i fördraget att muslimerna, trots alla slags provokationer från sina motståndare, ensidigt skulle avstå från att reagera. De skulle undvika konfrontation och koncentrera sig på konstruktivt och positivt arbete, och på så sätt nå framgång. Artikelförfattaren skrev:
Under denna period, medan förhandlingarna pågick, fortsatte Quraysh på olika sätt sina försök att provocera muslimerna att börja slåss, men följeslagarna utövade hela tiden stor självbehärskning enligt sin ledares anvisningar och vägrade att gå i någon fälla. En gång närmade sig en grupp på omkring 50 man i hemlighet muslimernas läger på natten och började kasta sten. Profetens följeslagare, som redan hade varnats för att reagera på sådana provokationer, behöll lugnet, grep dem alla och förde dem inför Profeten, som helt enkelt lät dem gå.
Artikeln behandlade utförligt den anda som präglade Hudaybiyya-fördraget. Den förklarade att det var därför att muslimerna inte lät sig provoceras trots den provocerande situationen som islam kunde segra över Arabien.
Intressant nog har just denna muslimska tidning, som publicerade artikeln, konsekvent förespråkat precis den motsatta hållningen i frågan om relationerna mellan muslimer och andra i Indien. Den har länge uppviglat muslimer att bli upprörda i kölvattnet av provokationer. När det gällde till exempel kravallerna i Bhiwandi och Mumbai 1984 (som behandlades i föregående kapitel) skrev den att herr Bal Thackeray hade förolämpat Profeten och att herr A.R. Khan, en muslimsk ledamot av delstatens lagstiftande församling (MLA), som reaktion på detta ordnade en vred demonstration, och att några muslimer hängde girlanger av utslitna tofflor på en docka föreställande herr Thackeray.
Tidningen medgav att detta inte var ett lämpligt sätt att demonstrera, men i nästa mening sökte den rättfärdiga beteendet. Den kommenterade:
[…] muslimerna ordnade ett vredgat tåg den 11 maj, och en muslimsk MLA, herr A.R. Khan, hängde i sin virrighet girlanger av utslitna chappals på en docka föreställande herr Bal Thackeray. Ingen sansad muslim godkänner kongresslagstiftarens oanständiga sätt att protestera. Men man behöver inte anstränga sitt sunda förnuft för att dra slutsatsen att den första provokationen hade kommit från Shiv Senas chef.
Påståendena i de två ovan citerade avsnitten motsäger tydligt varandra. I det första påståendet visar tidningen att Profeten och hans följeslagare inte blev upprörda i kölvattnet av grova provokationer från sina motståndare. De ignorerade dessa provokationer och handlade på ett positivt sätt. I det andra påståendet hävdas däremot att människor, när de ställs inför en provokation, med säkerhet kommer att reagera på den. Profetens sunna, det vill säga hans praxis, lär oss att om vi attackeras med stenar får vi inte svara, inte ens med blotta ord. Men enligt denna muslimska tidning skulle muslimer, om de svarar på ord med chappals (tofflor), ändå vara i sin fulla rätt, eftersom de, hävdar tidningen, bara reagerar på en provokation!
Denna förvridna logik är inte unik för just denna tidning. Numera är i stället alla muslimska tidningar och alla muslimska ledare offer för denna motsägelse. Och det är denna motsägelse som har fått alla muslimers ansträngningar att misslyckas kapitalt. När det gäller att skriva och tala om islam ger våra ledare den glödande lovord. Men när det gäller att tillämpa eller uttrycka islam i praktiken gör de tvärtom: de börjar tänka och handla utifrån den egna folkgruppens intressen och fördomar. Det visar att islam för muslimerna inte längre är en religion att följa, utan snarare bara något som används för att betona och stärka deras stolthet över den egna gruppen. När det gäller deras handlingar styrs de av sina egna begär. Men om det är ett tillfälle att ge uttryck åt sin stolthet, sjunger de islams lov och söker på så sätt tillfredsställa sin lust att göra anspråk på överlägsenhet över andra.
Faktum är att det egentligen inte är någon skillnad mellan muslimska och andra ledare. Många av de senare åberopar rutinmässigt landets konstitution och sjunger dess lov. ”Vår konstitution har detta! Vår konstitution säger det! Vår konstitution är så stor!” förkunnar de med enorm stolthet. Men deras egna handlingar är precis motsatta. Muslimska ledare beter sig på exakt samma sätt. De sjunger Koranens och Profetens praxis lov och tillfredsställer på så sätt sin lust att ge uttryck åt sin stolthet. Men när det är dags för dem att handla styrs de helt enkelt av sina personliga intressen och sina fördomar och begär gentemot andra folkgrupper.
Våra muslimska ledare deltar kanske inte själva i våld mellan folkgrupper. Men när kravaller mellan folkgrupper utlöses på grund av oförståndet hos några okunniga medlemmar av deras gemenskap, ger de dem alltid sitt stöd. De håller aldrig sitt eget folk ansvarigt för detta, vilket fallet med den muslimska tidningen som citerades ovan tydligt visar. Och därför, även om de kanske inte fysiskt deltar i kravallerna, ska också de räknas bland de skyldiga.
Människor tar rutinmässigt den gudomliga religionens namn i sin mun, men faktum är att de bara känner till ”gruppreligion”, och felaktigt uppfattar islam som en viss kulturell gemenskaps religion.
