Skillnader är en del av livet. Skillnader uppstår ständigt mellan människor, oavsett om de är religiöst lagda eller inte. Deras oundviklighet måste accepteras. De kan sällan förbises eller summariskt utrotas. Ändå är rättsinnade individer kapabla att anta rätt inställning till dem, hur svårhanterliga de än må verka.

En sann troende är en som inte gör skillnader till ett problem. Han tar dem inte nödvändigtvis som onda avsikter. Dessutom bör skillnader begränsas till den sfär där de har uppstått. Att behandla andra som att de har fel på alla punkter eller har dubbelmoral, onda avsikter eller är oärliga är en helt o-islamisk kurs att ta.

Att bryta en relation på grund av meningsskiljaktigheter är inte rätt. I sådana fall bör en seriös diskussion föras och de ömsesidiga relationerna upprätthållas.

I den nuvarande världen existerar eller händer allt för att man ska kunna sättas på prov. Skillnader är också avsedda att pröva en individ. Man bör vara ytterst försiktig vid tillfällen av skillnader. Man bör ständigt sträva efter att undvika varje reaktion som inte skulle godkännas av Gud.

Att hålla fast vid rättvisa när det uppstår meningsskiljaktigheter är utan tvekan en svår uppgift. Men belöningen för detta är mycket stor. I islam är varje god gärning en form av dyrkan. Det är en form av dyrkan när en person som står inför meningsskiljaktigheter och konflikter hindrar sig själv från att uppslukas av känslor av fiendskap och hämndlystnad. Endast genom att göra det kan hen hålla fast vid rättvisans väg, även när meningsskiljaktigheter verkar överväldigande.

Skillnader är inget ont. Det som är ont är en person som inte hanterar skillnader på ett lämpligt sätt, ett sätt som säkerställer att hen klarar det gudomliga testet. Att frukta Gud trots att det finns skillnader är en stor islamisk handling. Att inte frukta Gud när det finns skillnader är djupt o-islamiskt.