På nittonhundratalet spred sig den kommunistiska ideologin över världen i stor skala. Under denna ideologi delades det mänskliga samhället in i två klasser: arbetarklassen och borgarklassen.

Ordet bourgeois är ett franskt begrepp. I sin ursprungliga mening syftade det på medelklassen. Men under inflytande av den marxistiska filosofin blev det ett nedsättande begrepp. Enligt denna ideologi delades samhället in i två klasser: arbetarklassen, som i alla avseenden betraktades som en oskyldig klass, och borgarklassen, som i marxistiskt tänkande var synonymt med kapitalistklassen och, enligt Marx, var roten till alla sociala och ekonomiska missförhållanden.

Något liknande hände med ordet kafir. Ursprungligen hade ordet kafir en enkel betydelse. Lexikalt betyder kafir en som förnekar. Med tiden blev dock ordet kafir ett nedsättande begrepp. I dag, ur ett ideologiskt perspektiv, har detta förmodligen blivit den mest omstridda frågan mellan muslimer och icke-muslimer som muslimer står inför. Ett exempel kommer att klargöra denna fråga.

Den berömda urdupoeten Mohammad Iqbals familj var ursprungligen en brahminsk familj. Senare konverterade de till islam. Med hänvisning till detta faktum sade Iqbal i en av sina verser:

Mara ba-negar keh dar Hindustan digar nami bini

Brahmanzada ramz-ashna-e-Room o Tabriz ast

Överästtning: Se inte Indien enbart genom gamla stereotyper. Till och med en brahmins son kan vara djupt bekant med Roms och Tabriz intellektuella traditioner.

I detta kuplett låter ordet brahman-zada inte stötande för lyssnaren. Med avseende på dess ursprungliga, bokstavliga betydelse är brahman-zada och kafir-zada liknande uttryck. Men om Iqbals vers ändrades och ordet brahman-zada ersattes med kafir-zada, skulle läsarna starkt protestera.

Denna reaktion skulle inte bero på att versens betydelse hade ändrats, utan på att ordets känslomässiga och sociala värde har förändrats. Ordet brahman uppfattas i allmänhet som en neutral eller beskrivande term, medan ordet kafir, genom historisk och social användning, har kommit att uppfattas som förolämpande och förnedrande. Därför, även om de två orden kan verka likartade i bokstavlig mening, har de inte samma ton eller inverkan i verkligt bruk.

Den kommunist-borgerliga uppdelningen på nittonhundratalet främmandegjorde den icke-kommunistiska världen från kommunisterna. Samma situation har nu uppstått med muslimer. Från muslimskt håll har uppdelningen mellan troende och kafir gjort den icke-muslimska världen fientligt inställd till muslimer. Som ett resultat har personer som Ashok Singhal och Pravin Togadia börjat kräva att islam ska granskas och att ordet kafir ska tas bort från det islamiska ordförrådet. De menar att om inte islam reformeras, kan muslimer och icke-muslimer inte leva tillsammans på ett balanserat sätt.

Erfarenheten visar dock att denna fråga inte är begränsad till extrema figurer inom andra religioner. Den har nu blivit en utmaning för muslimer själva. I dagens moderna samhälle lever muslimer och icke-muslimer tillsammans. Under sådana förhållanden känner utbildade muslimer i allmänhet att de inte kan leva på ett balanserat sätt i ett delat samhälle samtidigt som de håller fast vid det konventionella konceptet av kafir. Medvetet eller omedvetet börjar de känna att islam har förlorat sin relevans i nuvarande tid. De förstår inte hur de med en sådan islam kan leva med värdighet i dagens samhälle.

Jag träffar ofta en högutbildad muslim i Delhi. Han säger att även om han föddes in i en muslimsk familj, har han inte längre tro på islam. Han säger att hans religion är demokrati. Enligt honom delar islam in mänskligheten i två ojämlika klasser – troende och kafirer – medan demokrati ger alla människor lika status. Han berättade en gång för mig att när ett barn föds i hans hem, kommer han inte att låta adhan reciteras i barnets öra; istället kommer han att bjuda in en professor som kommer att säga i barnets öra: demokrati, demokrati, demokrati.

Verkligheten är att frågan om kafir inte bara är ett problem för icke-muslimer. I det moderna samhället har det i stor utsträckning blivit ett problem för muslimer själva. Det finns ett behov av att förstå denna fråga på djupet och att klargöra dess korrekta betydelse, så att islam kan framstå för människor som en religion relevant för tiden, och så att både muslimer och icke-muslimer kan leva på ett balanserat sätt med andra i det moderna samhället. En grundlig studie visar att hela denna fråga bygger på missförstånd. I den konventionella synen antas det att kafir och icke-muslim är synonyma termer. Alla som inte är muslimer betraktas som kafirer. Detta är utan tvekan en felaktig uppfattning. Sanningen är att ordet kafir inte är synonymt med icke-muslim.

Muslimer och det större samhället

Ur sharias perspektiv intar en muslim positionen som en Da‘i, medan en icke-muslim intar positionen som en Mad‘u. Detta förhållande kräver att Da‘i alltid upprätthåller en balanserad relation med Mad‘u. Det sägs att en handlare alltid ska vara kundvänlig. På samma sätt bör formeln för en Da‘i vara att han alltid är Mad‘u-vänlig.

Inom Da‘i bör det finnas välvilja och goda önskningar för Mad‘u. Om dessa känslor finns i Da‘i, kommer han aldrig att använda ord som skapar hat i Mad‘u:s hjärta mot honom. Om han är en sann Da‘i, kommer han inte ens att tänka sådana saker i sitt hjärta. Andan i dawah är hatets baneman. Hjärtat hos en Da‘i är ett medkännande hjärta. I ett sådant hjärta kan inget annat än kärlek och välvilja växa.

I gamla tider, när de ariska folken kom till Indien, kallade de lokalbefolkningen mlechchha. På liknande sätt kallade kristna lärda muslimer i sina böcker för otrogna. Både mlechchha och otrogen är nedsättande termer. Den person som använder dessa termer kan känna sig nöjd med att säga dem, men den som de används om ogillar dem starkt. I denna fråga är det korrekta tillvägagångssättet att använda ord som inte har någon nedsättande betydelse, utan helt enkelt förmedlar en faktisk beskrivning. Tyvärr misslyckades muslimska lärda med att iaktta försiktighet i denna fråga. I sina böcker och i översättningar av Koranen började de slentrianmässigt använda ordet otrogen för kafir. Till exempel översatte Maulana Abdul Majid Daryabadi (1892-1977), i sin engelska översättning av Koranen, Qul ya ayyuhal-kafirun enligt följande:

Säg du: O ni otrogna! (109:1)

I verkligheten är det denna typ av slarv från muslimska lärda och ledares sida som har lett till svåra spänningar mellan hinduer och muslimer i Indien, och effekterna fortsätter att visa sig i olika obehagliga former.

Samma misstag gjordes också av urdu- och persiska översättare av Koranen. Många översättningar av Koranen har publicerats, men med undantag för en översättare (Shah Abdul Qadir), antog alla översättare en slarvig inställning i denna fråga. Några översättningar av Qul ya ayyuhal-kafirun återges här:

Shah Waliullah: Bago ae kafiraan

(Säg, o ni otrogna).

Shah Rafi‘uddin: Keh ae kafiro

(Säg, o ni otrogna).

Ashraf Ali Thanvi: Aap in kafiron se keh dijiye

(Säg dem, o ni otrogna).

Abul A‘la Maududi: Keh do ke ae kafiro

(Säg, o ni otrogna).

Amin Ahsan Islahi: Keh do, ae kafiro

(Säg, o ni otrogna).

Shah Abdul Qadir: Tu keh, ae munkiro

(Så säg, o ni förnekare).

De flesta översättare har återgett denna koranvers på detta sätt. Att översätta kafir i denna vers på detta sätt är inte korrekt. Även om det, rent lexikalt sett, kanske inte är felaktigt, är det fortfarande ett stötande ord för andra samhällen. Därför är det nödvändigt att undvika en sådan översättning. Dessutom är detta inte bara en fråga om översättning. På grundval av en sådan översättning bildas ett tankesätt, och detta tankesätt får uttryck i tal och skrift. På detta sätt blir en sådan översättning en orsak till negativ mental konditionering för hela samhället. Denna översättning skapar ett ”vi och dem”-tankesätt, och ett sådant splittrande tankesätt är inte korrekt ur dawah-perspektiv.

Som nämnts ovan översatte endast en lärd dessa koranord korrekt, och det var Shah Abdul Qadir Dehlavi. Shah Abdul Qadirs urduöversättning betraktas av alla lärda som mycket autentisk. Han översatte de relevanta verserna med ordet munkar (förnekare).

I kapitel 109 i Koranen förekommer frasen Qul ya ayyuhal-kafirun (säg, o ni förnekare). Denna tilltalsform förekommer endast en gång i hela Koranen, i detta enda kapitel. Orden kafir, kuffar eller kafirun förekommer många gånger i Koranen, men deras användning i form av ett specifikt tilltal, såsom ayyuhal-kafirun, förekommer ingen annanstans i Koranen.

Enligt kommentatorerna är ”al” i al-kafirun al-‘ahd. Det vill säga, det hänvisar specifikt till en särskild grupp, inte till varje person utanför den muslimska gruppen. Några av kommentatorernas uttalanden ges nedan:

”Al-mukhatabuna kuffarun makhsusun qad ‘alima Allah annahum la yu’minun” (Tafsir al-Nasafi, Vol. 3, s. 687). Det vill säga, de som tilltalas är specifika förnekare som Gud vet inte kommer att tro.

”Wa ‘ana bil-kafirina qawman mu‘ayyanina la jami‘al-kafirin” (Tafsir al-Qurtubi, Vol. 20, s. 226). Det vill säga, hänvisningen här är till en specifik grupp förnekare, inte till alla förnekare.

”Khitaabun li-jama‘atin makhsusah” (Tafsir al-Mazhari, Vol. 10, s. 354). Det vill säga, detta tilltal riktas till en specifik grupp.

Qul ya ayyuhal-kafirun är en specifik tilltalsform och kan inte användas i allmän bemärkelse. Det vill säga, Qul ya ayyuhal-kafirun hänvisar permanent endast till de tidiga förnekarna från Quraysh som var samtida med islams profet e och som, trots profetens fullbordan av bevis, vägrade att acceptera profetens budskap. Människor efter profetens tid kommer att tilltalas med orden ayyuhal-insan (O människor), inte med orden ayyuhal-kafirun (O förnekare). Detta tilltalssätt kommer att fortsätta permanent fram till Domedagen.

Betydelsen av Kafir

På arabiska betyder kufr förnekelse, och kafir betyder en som förnekar. Enligt islam betecknar kafir en karaktär; det är inte en kollektiv etikett för någon nation eller gemenskap.

Kafir är en individuell karaktär snarare än en grupptitel för en specifik ras eller gemenskap.

En kafir är en som förnekar (en som vägrar att acceptera). Bland urduöversättningarna av Koranen anses den mest exakta vara Shah Abdul Qadir Dehlavis. I hans översättning av Koranen återgav han kafir som munkir (förnekare). Detta är den korrekta översättningen av termen. Engelska översättare av Koranen översätter ofta kafir som unbeliever (icke-troende). Denna översättning är inte korrekt. Unbeliever betyder en som inte tror eller inte har en tro, medan kafir inte bara betyder en icke-troende. Snarare hänvisar det till en person som vägrar att acceptera även efter att sanningen har förmedlats fullt ut.

I den tidigaste fasen, när Koranens första verser uppenbarades, beskrevs inte profetens adressater som icke-troende. Istället användes neutrala, mänskliga termer för dem. Till exempel tilltalar Koranen profeten med dessa ord:

”O budbärare, förmedla det som har sänts ner till dig av din Herre. Om du inte gör det, har du inte förmedlat Hans budskap. Gud kommer att försvara dig från mänskligheten.” (5:67)

Se noga på denna vers. Här används orden ”Gud kommer att skydda dig från folket” (ya‘simuka mina’n-nas). Formuleringen är inte ”Gud kommer att skydda dig från de icke-troende” (min al-kafirin). Detta ordval är betydelsefullt.

Genom hela Koranen indikerar många verser att, som en allmän princip, människor tilltalas med neutrala, inkluderande mänskliga termer. Ordet kafir är reserverat för individer som Gud själv uttryckligen har utsett. Termen kafir är därför en gudomlig deklaration; det är inte en etikett som människor ska tillämpa efter eget gottfinnande. Denna distinktion klargör att tilldelningen av sådana termer inte är en mänsklig rättighet utan en fråga som enbart bestäms av Gud.

Skillnaden mellan en handling och den som utför den

Den första versen i kapitel 109 i Koranen säger: ”Säg: O ni icke-troende” (109:1). I denna vers hänvisar al-kafirun specifikt till de förkastande Quraysh i det antika Mecka. Genom dessa ord, efter fullbordandet av beviset (itmam al-hujjah), gjordes en förklaring angående Quraysh-förnekarna att de, i Guds ögon, hade blivit icke-troende.

På andra ställen i Koranen används också orden kufr och kafir. Till exempel sägs det: ”Bland er finns de som inte tror och bland er finns de som tror” (64:2). På liknande sätt sägs det: ”Bland dem fanns de som trodde, och bland dem fanns de som inte trodde” (2:253).

I denna andra typ av vers nämns handlingen (kufr), inte aktören i en fast och identifierad bemärkelse. Det vill säga, det anges att en viss handling utgör otro, eller att den som begår en sådan handling blir en icke-troende i Guds ögon. Dock, i dessa verser, identifieras eller namnges ingen specifik grupp, inte heller görs en definitiv förklaring om att en viss grupp, som sådan, är icke-troende.

Från denna distinktion i det koraniska uttryckssättet blir en viktig princip tydlig. En förkunnare kan hävda att utförandet av en viss handling innebär otro. Dock har ingen förkunnare eller lärd rätt att utfärda en specifik dom som förklarar att en viss grupp eller nation är icke-troende.

Ett parallellt exempel hjälper till att klargöra denna punkt. En hadithNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. säger: ”Den som medvetet överger bönen har begått otro” (Al-Mu‘jam al-Awsat av al-Tabarani, Hadith nr. 3348). En annan hadith säger: ”Mellan en person och shirk och otro står övergivandet av bönen” (Sahih Muslim, Hadith nr. 82).

Ur dessa rapporter förstås att om en muslim medvetet och ihärdigt överger bönen, då, i sharias ögon, hamnar han i kategorin otro. På grundval av dessa haditherNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. är det helt giltigt för en reformator att uppmuntra muslimer i allmänhet till bön, med hjälp av förmaningens och varningens språk, och att nämna de allvarliga konsekvenser som är förknippade med att överge bönen.

Det skulle dock vara helt fel för en reformator att sammanställa en namn-för-namn-lista över muslimer som inte ber och sedan offentligt förklara att sådana individer har blivit icke-troende på grund av att de övergett bönen. Denna typ av specifik förklaring går utöver vad shariaIslamisk lagstiftning baserad på Koranen och Sunnah. tillåter.