En hadithNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. berättar att en gång, under en resa, drabbades en följeslagare till Profeten av en huvudskada. Medan han fortfarande var svårt sårad, behövde han utföra ghusl, ett fullständigt rituellt bad som krävs i vissa religiösa situationer, nästa morgon. Att hälla vatten över hans huvud var extremt farligt. Han frågade sina muslimska bröder om domen, men de berättade för honom att eftersom vatten fanns tillgängligt, fanns det ingen tillåtelse för honom att undvika det. Då den sårade mannen inte såg något annat alternativ, utförde han det rituella badet i det tillståndet. Som ett resultat förvärrades hans tillstånd, och han dog. När Guds Sändebud e informerades om denna händelse, blev han djupt bedrövad. Han sade mycket bestämt: ”De orsakade hans död – må Gud ta itu med dem därefter.” (Sunan Abi Dawud, Hadith nr 336)
Denna fråga var tydligt en fråga om ijtihadsjälvständig juridisk och intellektuell ansträngning för att tolka islams källor, särskilt när en fråga inte har ett tydligt svar i Koranen eller sunnahProfetens sedvänjor och föredöme... Trots det använde Profeten e sådana stränga ord om dem. Detta visar att det finns en gräns för att ursäkta misstag som görs i ijtihad. Under normala omständigheter hålls ett misstag i ijtihad inte emot en person. Men när ärendet är extremt allvarligt – när det involverar en fråga om liv och död – bör man avstå från att ge en personlig juridisk åsikt. Vid en sådan tidpunkt är att erbjuda en religiös åsikt (fatwa) som saknar hänsyn till individen och att insistera på den ett tecken på okänslighet, och okänslighet indikerar att trons anda har försvagats.
Ovanstående hadith rör ett ijtihadi-fel, vars skada visade sig på individnivå. Saken blir ännu allvarligare när en gemenskapsledare insisterar på en ijtihadi-åsikt som resulterar i kollektiv förstörelse för gemenskapen.
Till exempel, om en religiös lärd ger en felaktig dom om huruvida en person ska vända sig mot qibla (böneriktningen) under rituellt bad, finns det ingen risk för någons liv eller egendom. Men om en svårt skadad person felaktigt får veta att han måste utföra ett fullständigt rituellt bad för rening, kan en sådan dom utsätta hans liv för fara. Därför kan misstag i dessa två typer av ärenden inte behandlas på samma sätt.
Den första typen av fråga är en där även ett fel i oberoende bedömning kan ge en person en belöning på grund av god avsikt. Men i den andra typen av fråga är att göra ett sådant fel ett oförlåtligt misstag. I känsliga frågor som påverkar ödet för individer eller hela samhällen, bör en religiös lärd förbli tyst ända till slutet. Om han talar, bör han endast göra det när han är verkligen övertygad om att han, inför Gud, är fri från ansvar – det vill säga att hans vägledning inte kommer att orsaka någon skada för någon.
