Det finns en vers i Koranen som säger: ”De som inte dömer enligt vad Gud har sänt ner är förnekare av sanningen.” (5:44)
På samma sätt innehåller vissa haditherNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. varningar där vissa handlingar beskrivs som ”otro”. Till exempel rapporterar en berättelse i Sahih al-Bukhari att islams profet sade: Att förolämpa en muslim är syndigt beteende, och att bekämpa honom är en handling av otro (Sahih al-Bukhari, HadithNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. nr 47).
Vid första anblicken kan sådana texter tyckas antyda att varje avvikelse från gudomlig lag omedelbart utesluter en person från islam.
På grundval av dessa verser och hadither förklarar vissa individer andra muslimer som otrogna om de, enligt deras uppfattning, inte agerar i enlighet med vad Gud har uppenbarat. Under denna tolkning stämplar de många muslimska härskare som avfällingar och otrogna, och anser till och med att deras dödande är tillåtet.
Detta tankesätt är en allvarlig avvikelse. Det har återupplivat, i en mer intensiv form, fenomenet Kharijism i den muslimska världen. Som ett resultat dödar inte bara muslimer andra muslimer, utan bilden av islam förvrängs till den av en religion som främjar våld och blodsutgjutelse.
Den korrekta tolkningen av dessa verser och hadither är den som gavs av Abdullah ibn Abbas, Ummahs store lärde och en ledande auktoritet inom korantolkning. Han förklarade att detta inte avser den typ av kufr (otro, att vända sig bort från en erkänd sanning) som utesluter en person från islam. Istället avser det ”kufr duna kufr” (en mindre form av otro) (Sunan al-Tirmidhi, Hadith nr 2635) – det vill säga en nivå av otro som inte utesluter en från islam.
Sådana ord som används i Koranen och Hadith i detta sammanhang är avsedda för moralisk förmaning (andlig varning) snarare än som strikta juridiska termer. De betyder inte att en muslim som begår en sådan handling automatiskt utesluts ur islam. De återspeglar en särskild uttrycksstil. Dessa uttryck är faktiskt avsedda som starka varningar, inte som juridiska avgöranden. Denna typ av kraftfullt språk används ofta i förmaning – ibland milt och ibland strängt. Det återspeglar skillnaden mellan juridiskt språk och rådgivande språk, inte en juridisk åtskillnad mellan tro och otro, utan en skillnad i stil för moralisk rådgivning.
Råd ges ibland med milda ord och ibland med starka ord. Exemplen som nämns ovan tillhör den andra kategorin, där starkt språk används för moralisk korrigering och uppväckande, inte för att utfärda juridiska domar.
