Svaret på denna fråga finns i vad den franske filosofen René Descartes sa: "Jag tänker, alltså finns jag." För att bevisa Guds existens utvidgar jag denna logik till att säga: "Om jag finns, alltså finns Gud." Detta beror på att en människa är som en minigud, en som besitter alla gudomliga egenskaper i en mindre magnitud.
Om en miniguds existens är möjlig, är även den allsmäktige Gudens existens möjlig. Valet framför oss står inte mellan "ett universum med Gud" och "ett universum utan Gud", det verkliga valet är istället mellan "ett universum med Gud" och "inget universum alls". Motivet är att när det inte finns något alternativ för dig, blir det tillgängliga alternativet det enda valet.
Skapelsen kan inte spåras tillbaka i all oändlighet. Vid någon tidpunkt måste vi hålla med om att det finns någon som har skapat skapelsen. Om vi inte accepterar detta, kommer skapelsefenomenet att bli oändligt och därmed ogenomförbart. Någonstans måste vi sätta punkt och hålla med om att det finns en allsmäktig Skapare.
Om det finns en Gud, vem skapade Gud?
Hur kan vi omforma mentalitet hos dem som tänker i termer av våld?
Utvalt citat från Koranen
Maulana förklarar islamiskt perspektiv på: Vilken är den rätta bönen vi bör be till Gud?
I den här världen föds varje människa att leva ett unikt liv, vart och ett med sina egna möjligheter och utmaningar. Därför kan man inte följa en princip där "en bön passar alla" i livet.
En troende kan be till sin Skapare om vad som helst, utan några begränsningar. Sättet på vilket bönen besvaras ska dock styras av gudomlig vilja. Ibland besvaras bönen omedelbart och vid andra tillfällen går det lång tid innan ens begäran uppfylls. En vers i Koranen ger oss de dygdigas bön med dessa ord:
Vår Herre, ge oss gott i denna världen såväl som gott i den kommande världen, och beskydda oss från Eldens plåga. (Koranen 2:201)
Kärnan i en sann bön är tålamod. En troende måste underkasta sig den gudomliga viljan och anförtro sina angelägenheter till sin Skapare. Han bör be till Gud om vägledning och näring. Bön är inte bara upprepning eller användning av specifika ord, utan snarare ett uttryck för den troendes djupa känslor, att be om gudomlig hjälp. Koranen nämner flera uttryck för böner genom vilka gudomlig vägledning söks.
