En man skrev en gång ett brev till Maulana Ashraf Ali Thanvi (1863–1943), en ledande sunnimuslimsk lärd på den indiska subkontinenten vars inflytande fortsätter än idag. Han frågade om visdomen bakom ett särskilt religiöst bud. Maulana Thanvi svarade: Vad är visdomen i att fråga om visdom? Ni frågar oss om visdomen bakom Guds befallningar, medan vi frågar er om visdomen bakom er egen improduktiva aktivism.
Många människor har för vana att ställa frågor som egentligen inte behövs. De saknar förmågan att granska sig själva och reflektera över sitt eget ansvar. Istället är de mycket intresserade av att hitta fel i externa frågor och att undersöka resonemanget bakom dem. Ett sådant förhållningssätt uppmuntras inte inom islam eftersom det avviker från ett meningsfullt liv. De som utvecklar en sådan mental inställning kan aldrig lyckas finna sanningen.
När det gäller att tjäna sitt uppehälle eller bygga ett hus tänker varje person bara på sig själv. Alla är mest angelägna om att deras inkomst ska vara god och deras hus välbyggt. Men när det gäller religion och det Hädanefter, föredrar människor att debattera frågor som inte har något att göra med deras egna liv.
En senior lärd som tillbringade trettio år med att utfärda religiösa utlåtanden (fatwa) vid en stor institution sade en gång att under alla dessa år handlade de flesta frågor som ställdes till dem om andra, och mycket få handlade om frågeställaren själv. Människor frågade: Hur stor del har jag i den eller den personens egendom? Är det tillåtet att be bakom den och den personen? Många sådana frågor kom till dem. Men nästan ingen frågade om sitt eget religiösa ansvar – hur han skulle uppfylla rättigheterna för dem som var under hans vård, hur han skulle bete sig mot sina grannar, hur han skulle hantera människor under tider av oenighet eller klagomål, om det var rätt för honom att besvära någon han trakasserade, om han skulle undanhålla pengar som tillhörde någon annan, eller om det var rätt för honom att förolämpa en person han förödmjukade.
En person förblir upptagen med andra, medan han borde vara upptagen med sig själv. Han lever i yttre frågor, medan han borde vara bekymrad över sina inre frågor. Han dömer andras tro, medan han borde söka en standard med vilken han kan döma sin egen tro. Alla lägger märke till ett vilt djur som springer utanför, men ingen lägger märke till det vilda djuret av hat och hämnd som har slagit sig ner i ens eget sinne. Alla kan se vad som händer utanför gudstjänstlokalen eller observera andras tillbedjan, men ingen lägger märke till vad som händer inom en persons egen tillbedjan. (Al-Risala, mars 1981)
