Det är önskvärt inom islam att alla ska vara genomsyrade av välgörenhetsanda. Vid alla tillfällen ska man vara redo att ge allmosor.
Islams profet observerade en gång att varje muslim uppmanas att ge allmosor. När han tillfrågades om personen i fråga inte hade något att ge, svarade profeten att han borde arbeta och tjäna och sedan behålla en del av sin inkomst för sig själv och ge resten till andra. Sedan frågades han återigen vad personen skulle göra om han inte kunde tjäna. Profeten sa att han då skulle hjälpa de behövande. Återigen frågades han vad han skulle göra om han inte kunde hjälpa de behövande. Profeten svarade att han skulle uppmana andra att göra gott. Han frågades vad som hände om han inte heller kunde göra detta. Sedan observerade profeten att han skulle avstå från att göra ont eftersom det också är en form av välgörenhet. (Sahih al-Bukhari, 1445)
Allmosa är inte en handling som sker tillfälligt. Den måste utföras regelbundet. När denna välgörenhetsanda föds inom en finner den uttryck hela tiden. Den som besitter denna välgörenhetsanda kommer säkerligen att handla i enlighet med den.
Välgörenhet uttrycker i själva verket att man önskar väl för andra. När denna anda av välvilja väcks känner en person en inre maning att hjälpa andra. Om han har pengar kommer han att hjälpa andra med dem. Om han inte har pengar kommer han att tjäna lite så att han kan tillgodose sina egna behov och sedan ge resten till andra. Och om han inte har pengar kommer han att försöka hjälpa andra med sina andra förmågor, till exempel att ta bort törnen från vägen eller vägleda vandringsmän. Denna känsla kommer ibland att uttryckas i form av att mana andra att göra gott. För att förbättra andra kommer han att säga goda ord till dem. Den sista formen av välgörenhet är att han ska rädda andra från sådana av sina handlingar som kan skada dem.
