Islams profet, Muhammad ibn Abdullah, föddes i Arabien den 22 april 570 e.Kr. och dog den 8 juni 632 e.Kr. Han växte upp som föräldralös, och redan i barndomen fanns tecken på den sublima och dynamiska personlighet som senare skulle utvecklas. När han blev äldre gjorde hans ädla karaktär, milda temperament och vänliga natur honom till en uppskattad medlem av samhället. Han hade en balanserad personlighet – tolerant, sanningsenlig, skarpsynt och storsint – och blev ett ideal för mänsklig ädelhet.

Enligt Daud ibn Husayn var han känd som den mest ridderlige bland sitt folk: tolerant, fördragsam, sanningsenlig och pålitlig, alltid ett föredöme för gott uppförande. Han höll sig borta från gräl och småaktigheter och använde aldrig fula ord eller förolämpningar. Människor anförtrodde honom till och med sina värdesaker, eftersom de visste att han aldrig skulle svika dem. Hans oklanderliga pålitlighet gav honom titlarna al-Amīn (den pålitlige) och al-Sādiq (den sanningsenlige).

Som profet förkroppsligade han de dygder som en sann troende bör sträva efter att upprätthålla. En profet är en välgörare för mänskligheten, och hela profeten Muhammeds liv vittnar om detta. Han diskriminerade aldrig någon på grund av hudfärg, tro eller social status. Under slaveriets storhetstid förespråkade han slavars frigörelse. I en miljö fylld av bitterhet och motstånd valde han alltid förlåtelse och hämnades aldrig oförrätter.

Exemplet från Taif

När profeten besökte Taif vägrade ledarna för Thaqif-stammen att stödja hans uppdrag. De hetsade gatuungdomar att kasta stenar på honom tills mörkret gav honom skydd. Trots att han var förödmjukad, skadad och utmattad förbannade han inte folket i Taif. Traditionerna berättar att han i stället bad för deras vägledning (Sahih al-Bukhari, hadith nr 3231).

Hans hustru Aisha sade om honom: ”Han besvarade aldrig ett ont med ett ont, utan förlät och ursäktade.” (Musnad Ahmad, vol. 6, s. 174)

När människor en gång bad honom förbanna en angripare svarade han: ”Jag har inte blivit sänd som någon som uttalar förbannelser, utan jag har blivit sänd som barmhärtighet.” (Sahih Muslim, hadith nr 2599)

Hans undervisning om moral och samhällsansvar

Profeten Muhammed lärde de troende att vara samvetsgranna samhällsmedlemmar. Han sade: ”En muslim är den från vars tunga och hand människor är trygga.” (Sunan al-Nasā’ī, hadith nr 4998)

Han besökte sjuka, matade hungriga, behandlade grannar väl, undvek nedsättande språk och tog hand om djur. Han uppmuntrade ett ansvarsfullt liv och klok användning av naturresurser – även när de verkar obegränsade. En gång såg han en följeslagare slösa vatten vid tvagning och sade:

”Vad är detta för slöseri?” Följeslagaren frågade: ”Kan det finnas slöseri i tvagning?” Profeten svarade: ”Ja, även om du står vid en rinnande flod.” (Sunan Ibn Mājah, hadith nr 460)

Fred, självbehärskning och tolerans

Profeten exemplifierade fred och tolerans genom hela sitt liv. När han ombads om ett råd sade han: ”Bli inte arg.” Han förklarade att den starkaste är den som kan kontrollera sin ilska.

Hans hållning i krig

Under hans livstid förekom vissa försvarsstrider. Även då förbjöd han strängt all dålig behandling av icke-stridande och krigsfångar. Efter slaget vid Badr:

  • Han befallde att fångarna skulle få dela maten lika med muslimerna. (Majmaʿ al-Zawāʾid, hadith nr 10007)

  • Han förklarade att varje fånge som lärde tio barn i Medina att läsa och skriva skulle friges. (Musnad Ahmad, hadith nr 2216)

Det är också anmärkningsvärt att muslimerna i senare strider inte tog några krigsfångar alls.

Varning mot extremism

Profeten Muhammed lärde de troende att vara dygdiga och medkännande. Han predikade osjälviskhet, fromhet och ödmjukhet. Han sade:

”De som går till ytterligheter är dömda.” (Sahih Muslim, hadith nr 2670)