De allmänna förhållandena för kvinnor under islams tidiga dagar var ofta svåra. Ändå uppvisade de en anmärkningsvärd styrka och anpassade sig till de förhållanden de befann sig i. Ett lysande exempel är Abu Bakrs dotter Asma, som föddes 27 år före emigrationen. När hon antog islam i Mecka var antalet muslimer bara 17.

När Abu Bakr emigrerade till Medina ägde han 6000 dirham, som han alla tog med sig. När hans far, Abu Qahafa, hörde talas om detta kom han till sin familj för att trösta dem och sa: "Jag tror att Abu Bakr inte bara har chockat oss genom att lämna er ensamma, utan jag antar att han också har tagit med sig alla pengarna." Asma berättade sedan för sin farfar att han hade lämnat dem väl försörjda. Hon samlade några små stenar och fyllde nischen där Abu Bakr tidigare hade förvarat sina pengar. Hon täckte stenhögen med en duk och lade sedan sin farfars hand på den. Eftersom han hade blivit blind på ålderns höst blev han snabbt lurad av detta trick och trodde att nischen var full av dirham. "Det är bra att Abu Bakr har gjort. Detta räcker för era behov." Asma erkände sedan att hennes far inte hade lämnat dem en enda dirham och att det bara var för att trösta sin farfar som hon fick denna idé. (Ibn Kathir, As-Sirah an-Nabawiyyah, Vol. 2, s. 236)

Före islams tillkomst var Asmas far en av Meckas rikaste köpmän, men när Asma emigrerade till Medina med sin man, Zubayr, var de tvungna att leva under de hårdaste förhållanden. Bukhari har nedtecknat Asmas berättelse om hur hennes existens klarade sig från dag till dag:

"När jag gifte mig med Zubayr hade han varken rikedom eller egendom. Han hade ingen tjänare; bara en kamel kom med vatten och bara en häst. Jag skaffade gräs till kamelen och krossade dadelkärnor att äta istället för spannmål. Jag var tvungen att hämta vatten själv, och när vattensäcken sprack brukade jag ställa upp den själv. Förutom att sköta huset var jag också tvungen att ta hand om hästen. Detta tyckte jag var det svåraste av allt. Jag visste inte hur man bakade brödet ordentligt, så när jag var tvungen att baka det knådade jag mjölet och tog det till Ansar-kvinnorna i grannskapet. De var mycket uppriktiga kvinnor och bakade mitt bröd själva. När Zubayr nådde Medina gav profeten honom en bit mark tre kilometer från staden. Jag brukade arbeta på denna mark, och på vägen hem bar jag en säck med dadelkärnor på huvudet."

En dag, när jag återvände så här med en säck på huvudet, såg jag profeten ridande på en kamel gå längs vägen med en grupp muslimer från Medina. När han såg mig, tyglade han sin kamel och vinkade åt mig att sitta på den, men jag kände mig blyg inför att resa med män, och jag tänkte också att Zubayr skulle bli förolämpad av detta, eftersom han hade medkänsla för sin heder. Profeten, som insåg att jag tvekade, insisterade inte utan fortsatte sin väg.

När jag kom hem berättade jag hela historien för Zubayr. Jag sa att jag hade känt mig blyg inför att sitta med männen på kamelen och att jag också hade kommit ihåg hans hederskänsla. Till detta svarade Zubayr: "Vid Gud, att du bär daddelstenar hem på ditt huvud är svårare för mig att bära än så." ( Sahih al-Bukhari , HadithNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. nr 5224)

Sådana exempel på hur kvinnor slet hårt under sin vistelse i Medina är otaliga. På den tiden arbetade kvinnor i sina hem och utomhus. Detta berodde på att deras män var så upptagna med att predika islam att det fanns lite tid kvar att utföra sina hushållsuppgifter. Det överlämnades sedan till kvinnorna att ta hand om både interna och externa plikter. De skötte till och med djuren, skötte jordbruket och arbetade i fruktträdgårdarna.