IDEAL KONTRA PRAKTIK

Principen att acceptera det som är praktiskt möjligt, samtidigt som man lägger det ideala åt sidan, utgör en naturlag som verkar både på individnivå i det personliga livet och i det kollektiva livet.

Ofta är anledningen till att människor drabbas av förluster att de inte skiljer på det som är idealt och det som är praktiskt genomförbart. De betraktar en sak utifrån vad de ser som det ideala, och när den inte fullt ut lever upp till deras ideal, avvisar de den. Detta är ren dumhet. I denna nuvarande värld händer det mycket sällan att en person får något i den form de anser vara idealisk. I de flesta situationer måste man gå med på att acceptera det som är praktiskt möjligt. Detta är inte en fråga om brist på mod. Det är faktiskt en naturlag, och i denna värld måste man, för att lyckas, acceptera och följa naturens lagar, inte krocka med dem. Denna princip att acceptera det som är praktiskt möjligt verkar på både en individs personliga liv och det kollektiva livet.

Betrakta ett exempel för att bättre förstå denna punkt. En av de nya ideologier med enorma konsekvenser som uppstod i modern tid och fick stor acceptans är det som kallas 'sekularism'. När denna politiska ideologi uppstod, avvisade ett flertal muslimska ledare som presenterade sig som pro-islam den. De hävdade att sekularism var emot islam, ja de gick så långt som att säga att det var ett ideologiskt uppror mot religionen. Baserat på detta sitt tänkande översatte de sekularism till att betyda icke-religiositet eller anti-religiositet, även om en sådan översättning definitivt inte var korrekt.

För närvarande är människor med västerländsk utbildning vid makten i nästan alla muslimska länder. Dessa människor var anhängare av ett sekulärt statssystem. På grund av detta släppte så kallade pro-islamiska element loss ett ideologiskt såväl som fysiskt krig mot dem. Som ett resultat delades muslimer i varje muslimskt land upp i två rivaliserande läger – det sekulära lägret och det 'islamistiska' lägret – och började strida mot varandra. I detta helt meningslösa krig drabbades muslimer av enorma förluster, vars like de kanske aldrig tidigare upplevt under hela den muslimska historien.

Faktum är att sekularism inte är någon religiös tro. Sekularism betyder inte icke-religiositet eller antireligiositet. Snarare är sekularism antagandet av en neutral politik med avseende på religion. Det är en praktisk politik. Dess syfte är att undvika religiösa tvister och att sköta ett lands politiska och ekonomiska angelägenheter på kollektiv basis.

Denna sekularism var faktiskt extremt fördelaktig för religionen och dess anhängare. Den gav människor möjlighet, i både muslimska majoritets- och minoritetsländer, att ägna sig åt positiva religiösa aktiviteter. Den gav dem möjlighet att organisera gudstjänstplatser och centra för religiös undervisning, att inrätta utbildningsinstitutioner, att inbjuda människor till Gud, och så vidare. Alla sådana fält var helt öppna för islams anhängare att ägna sig åt positiva arbeten. Genom att utnyttja denna möjlighet kunde de ha ägnat sig åt att positivt tjäna Gud.

Men dagens muslimska ledare, som bedömde sekularism utifrån ett ideal de hade i sina sinnen, förblev fientliga mot den. Hade de istället bedömt sekularism utifrån den praktiska verkligheten, kunde de ha betraktat den som en välsignelse från Gud och utnyttjat den som en stor möjlighet.

Att brännmärka sekularism som ett 'icke-religiöst', 'anti-religiöst' och 'djävulskt' system och att föra krig mot det visade sig vara helt orealistiskt. Detta stred mot själva naturens system. Det var ett totalt opraktiskt program att försöka leva livet utifrån ett ideal i en värld som fungerar utifrån praktiska realiteter. Därför måste det naturligtvis misslyckas. Och nu lever just de människor som rasade och svor mot sekularism ett bekvämt liv över hela världen under samma sekulära system som de tidigare hade stämplat som o-islamiska. Med andra ord, just samma sekularism som de vägrade att acceptera i princip har de nu accepterat i praktiken, på ett mycket hycklande sätt. Detta är ett tydligt fall av dubbelmoral.