DET MINDRE ONDA
En vis person kan skilja mellan det mindre onda och det större onda, och är villig att uthärda det mindre onda så att han kan räddas från ett större ont.
Det finns ett talesätt från den andre muslimske kalifen, Umar Farooq: ”Intelligens är inte den som skiljer gott från ont, utan intelligens är den som känner det mindre av två onda ting” (Al-‘Iqd al-Farid, Vol. 2, sid. 109 -10). Ur detta talesätt lär man sig att om en person besitter teoretisk kunskap om saker som är goda och saker som är dåliga eller onda, så kan han vara en lärd person, men han kan inte sägas vara en vis person. För att vara en vis person måste man besitta en ytterligare egenskap, och det är kunskapen om vilket av två onda ting som är det mindre onda och mindre destruktiva.
För att förstå denna fråga, överväg en hypotetisk situation. Antag att en grupp människor ropar stötande slagord utanför ditt hus. I detta fall är ett ont detta deras slagordsropande. Ett annat möjligt ont är att om du försöker stoppa dem eller inleda ett gräl med dem, kan de bli mer aggressiva och till och med ta till våld och orsaka förlust av liv och egendom. Nu är en vis person den som, genom att tänka med ett lugnt sinne, förstår vilket av dessa två onda ting som är det större och vilket som är det mindre. Därefter går han med på att tolerera det mindre onda så att han inte behöver möta det större onda.
I sina angelägenheter känner vanliga människor bara till två saker – aspekten av gott och aspekten av ont. Men den vise personen är den som även kan skilja mellan de två typerna av ondska, och sedan går med på att tolerera det mindre onda så att han kan räddas från ett större ont.
