Insikt sprungen ur tro

En av den islamiske profetens egenskaper var hans stora framsynthet, vilket ledde till att han uppmanade sina anhängare att använda ett vist tillvägagångssätt i alla sina förehavanden. Ett antal uttalanden om detta ämne förekommer i hadithNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort.-litteraturen. Till exempel sade han:

Vi får inte känna avund förutom mot två slags människor: de som, när de ges rikedom, ger generöst på Sanningens väg, och de som, när de ges visdom, dömer därefter och låter dess ljus skina över andra. (Sahih al-Bukhari, hadith nr 73)

Abdullah ibn Abbas berättade att den islamiske profeten omfamnade honom och bad till Gud att Han skulle skänka honom visdom. (Sahih al-Bukhari, hadith nr 3756)

Ett stort antal traditioner har nedtecknats som understryker visdomens betydelse. Till exempel sade den islamiske profeten: Hur god är inte den sammankomst där visa ord yttras. På samma sätt sade han: Det finns ingen bättre gåva än visdomsord. (Sunan al-Darimi, hadith nr 295)

Visdomens betydelse är så stor att vi uppmanas att inte tveka att ta till oss visdomsord, även från andra nationer eller samhällen. Profeten anmärkte en gång:

”Ett stycke visdom är den troendes egen förlorade ägodel, så varhelst han finner det bör han ta det till sig som om han vore den mest förtjänta av det.” (Sunan al-Tirmidhi, hadith nr 2687)

I vissa traditioner tillskrivs visdom och djupare förståelse till och med större betydelse än dyrkan. Som det har nedtecknats av al-Tirmidhi och Ibn Majah: ”En lärd religiös person väger tyngre än tusen dyrkare.” (Sunan al-Tirmidhi, hadith nr 2681)

Profetens hela liv var fyllt av exempel på visdom. När han fullgjorde sina plikter antog han visdomens väg vid alla tillfällen och i alla skeden. Här följer några exempel ur hans liv.

Vid tillfällen av konfrontation

När profeten var trettiofem år gammal, före sin profetkallelse, uppstod en situation i Mecka som krävde ett taktfullt handlag. Kabaislams heligaste plats, belägen i mitten av den stora moskén Masjid al-Haram i Mekka, Saudiarabien-byggnadens väggar, som av någon anledning hade rasat samman, höll på att återuppbyggas av Quraysh-stammen, och under processen uppstod ett problem kring vem som skulle få privilegiet att lägga den svarta stenen på dess plats i Kabas mur. Eftersom det var en fråga om stor prestige ville alla ha denna ära för sig själva.

Tvistandet i denna fråga pågick i flera dagar utan att någon fredlig lösning syntes till. Slutligen visade alla berörda stammedlemmar sin villighet att acceptera ett förslag från en av deras äldre medlemmar, nämligen att den person som trädde in i Kaba tidigast följande morgon skulle utses till deras skiljedomare. Nästa morgon, när de alla såg att den förste som steg in i Kaba var profeten, utropade de samfällt: ”Han är den pålitlige (al-Amin). Vi ska alla rätta oss efter hans beslut.” (Sirah Ibn Hisham, vol. 1, s. 197)

Profeten bad då folket att hämta ett tygstycke. När det togs fram bredde han ut det på marken och lade den svarta stenen på det. Därefter bad han folket att hålla i tygstyckets kanter och bära det till Kabas mur. Profeten placerade sedan själv den svarta stenen i muren med sina egna händer.

Denna handling av profeten tjänar som ett utmärkt exempel på hur en kontroversiell fråga kan lösas i godo, och till allas fulla belåtenhet, genom att låta alla delta. Sådana frågor utvecklas ofta till prestigefrågor. Men om saken hanteras klokt och folk försäkras om att de inte förlorar ansiktet, uppstår inga svårigheter att lösa problemet.

Utgångspunkten

När den islamiske profeten mottog sitt profetuppdrag i Mecka valde han en särskild handlingslinje för att sprida sitt budskap. Han brukade gå fram till människorna och säga: ”Säg att det inte finns någon annan Gud än den Ende Guden och ni kommer att bli räddade.” (Musnad Ahmad, hadith nr 16022) Det vill säga: överge avgudadyrkan och dyrka endast en Gud, så vinner ni frälsning.

Detta visar den islamiska rörelsens rätta profetiska metod. Den består framför allt i att åstadkomma en förändring i människornas karaktär och tänkande genom fredliga intellektuella kampanjer. Först när detta inledande arbete har utförts i betydande omfattning bör praktiska steg tas, och endast om omständigheterna tillåter det.

Att tåla förolämpningar

Ibn Ishaq, profetens tidigaste levnadstecknare, berättar att Quraysh hade givit profeten tillmälet Mudhammam (den fördömde), och därefter brukade de ösa förolämpningar över honom med detta nedsättande namn. Profeten sade till sina följeslagare: ”Förundras ni inte över hur Gud har skonat mig från Qurayshs kränkningar? De förolämpar och fördömer en person vid namn Mudhammam, medan jag är Muhammad.” (Sirah Ibn Hisham, vol. 1, s. 356)

Under Mecka-perioden, när Quraysh utvecklade fiendskap och hat mot profeten, tyckte de inte om att kalla honom vid hans verkliga namn, som var Muhammad, eftersom det betyder ”den prisade”. För att tillfredsställa sina fientliga känslor gav de honom därför namnet Mudhammam, vilket betyder fördömd. När Quraysh förolämpade och fördömde honom använde de alltså inte namnet Muhammad, utan öste tillmälen över en person som kallades Mudhammam. Till och med Abu Lahabs hustru Umm Jamil kom själv till profeten och sade: ”Du är Mudhammam och vi förkastar dig.” (Sirah Ibn Hisham, vol. 1, s. 356)

Detta var tveklöst en handling med stor provokation och avsedd att förödmjuka. Men den islamiske profeten gav ett enkelt, positivt svar. Han sade att eftersom de förolämpade en som de kallade Mudhammam, rörde deras tillmälen inte honom, för hans namn var Muhammad, inte Mudhammam.

När den islamiske profeten kom till Medina efter emigrationen blev stamledaren Abdullah ibn Ubayy en hätsk motståndare till profeten. Han hade antagit islam, men av avundsjuka blev han hans fiende. Att baktala, nedvärdera och förtala profeten blev hans tidsfördriv. Han bar också ansvaret för den falska propagandan mot honom. Man kan utan tvekan säga att han var hans främste smädare (shatim). Umar Faruq bad om profetens tillåtelse att döda honom, men profeten sade: ”Låt honom vara, annars börjar folk säga att Muhammad dödar sitt eget folk.” (Sahih al-Bukhari, hadith nr 4905)

Denna händelse visar oss ett viktigt föredöme som sattes av profeten: att uthärda förödmjukelse, för om vi underlåter att göra det kommer större ont att följa, vilket leder till att Guds religion misskrediteras.

Inga förhastade handlingar

Efter att ha mottagit sitt profetkall levde den islamiske profeten i tretton år i Mecka, där majoriteten av meckanerna motarbetade honom och plågade honom på alla tänkbara sätt. Genom hans ihärdiga strävan att framföra islams budskap antog dock omkring tvåhundra män och kvinnor tron. Dessa muslimer sade upprepade gånger till profeten att de ville utkämpa jihad mot detta förtryck. Men profeten uppmanade dem ständigt att visa tålamod. När Umar Farooq exempelvis bad om profetens tillåtelse att utkämpa jihad mot Qurayshs förtryck, svarade denne: ”O Umar, vi är få till antalet.” (Sirah Ibn Kathir, vol. 1, s. 441)

Under de sista dagarna i Mecka antog omkring tvåhundra personer i Medina islam. När dessa människor fick veta att profeten och hans följeslagare utsattes för förtryck, bad även de om profetens tillåtelse att gå ut i krig mot förtryckarna, men profeten gav dem samma svar:

Visa tålamod, för jag har inte fått tillåtelse att strida. (Al-Mawahib al-Ladunniyyah av al-Qastallani, vol. 1, s. 199)

Trots att profeten utsattes för alla former av orättvisa och förtryck under en period av femton år, valde han ensidigt tålamodets och toleransens väg. Först vid slaget vid Badr gav sig profeten ut tillsammans med sina följeslagare för att möta fienden. Han tog detta steg först när han hade mottagit Guds tydliga löfte om att Han skulle sända sina änglar till Sin profets bistånd. (Koranen 8:9)

Den islamiske profetens väg var inte att omedelbart hämnas mot varje förtryckshandling. Han ansåg att man, trots fiendens orättvisor och förtryck, borde välja tålamodets väg och undvika sammanstötningar. Praktiska steg togs först när det var säkert att de skulle leda till det önskade resultatet.

Att undvika konfrontation

Under den tretton år långa perioden i Mecka fortsatte majoriteten att motarbeta profeten, medan endast ett litet antal människor stödde honom. När meckanerna insåg att enbart motstånd inte räckte för att utrota hans verksamhet från Mecka, beslöt de sig för att röja honom ur vägen genom att döda honom. De enades om att alla Meckas ledare gemensamt skulle anfalla honom och därmed göra slut på monoteismens rörelse för alltid.

Detta var en mycket prekär situation. Ett uppenbart alternativ var att profeten mötte dem med stöd av sina följeslagare. Han bedömde emellertid situationen utifrån dess sannolika utgång. Eftersom en väpnad konfrontation under dessa omständigheter inte skulle ge det önskade resultatet, följde profeten undvikandets princip och utvandrade från Mecka till Medina.

Den islamiske profetens metod var inte att slå in på en kollisionskurs i tider av osämja eller tvist, utan att dra sig undan från konfliktens kärnpunkt. En sådan handlingslinje gör det möjligt att spara på sina krafter för att kunna använda dem mer fruktbart i ett senare skede.

Eftergifter åt andra

En av islams bestående principer är vad Koranen kallar ta'lif al-qulub – att vinna människors hjärtan (9:60). Det innebär att föra hjärtan närmare varandra och skapa en känsla av samhörighet med andra. Detta kan endast uppnås genom att visa hänsyn till människor och respektera deras känslor och intressen. Principen om att vinna hjärtan är en viktig del av det islamiska budskapet. Den är universellt relevant och förblir nödvändig i varje mänskligt samhälle.

Den islamiske profeten följde denna regel genom hela sitt liv. Till exempel bodde många judiska familjer och avgudadyrkare tillsammans med de troende när han kom till Medina efter emigrationen. Vid sin ankomst dit utfärdade profeten en förklaring som kallas Medinakonstitutionen. I denna tillkännagav profeten att varje grupp skulle åtnjuta frihet för sin kultur och religion, att alla stammars tvistefrågor skulle avgöras i enlighet med deras respektive stamtraditioner, och att inget tvång skulle tillgripas i religions- eller kulturfrågor.

Profeten gjorde särskilda eftergifter till judarna. Han gick till och med så långt att han fastade på de dagar då judarna fastade, fram till dess att det blev obligatoriskt genom en uppenbarelse att fasta under månaden ramadanDen nionde månaden i den islamiska kalendern, fastemånaden.. Dessutom bad profeten i riktning mot Jerusalem, samma riktning som judarna bad i, under en period av sjutton månader, tills Guds befallning kom om att ändra böneriktningen mot Kaba. Genom att göra detta syftade profeten till att förbrödra sig med judarna för att de skulle kunna föras närmare hans tro. (Tafsir al-Qurtubi, vol. 2, s. 150)

Profetens väg var inte att bemöta motstånd med motstånd. Det handlade snarare om att göra eftergifter inför motståndet. Hans tanke var inte att föra människor in i sin gemenskap genom undertryckande. Tvärtom var hans sätt att mjukgöra deras hjärtan och dra dem till sin sida med värme och vänlighet.

Sekretess

Vi läser i historiens annaler att profeten, före erövringen av Mecka, gav instruktioner till sina följeslagare att förbereda sig för en resa. Muslimerna grep sig då an med de nödvändiga förberedelserna. Vid den tidpunkten kom Abu Bakr till sin dotter Aisha, profetens hustru. Hon var också fullt upptagen med att göra förberedelser inför en resa. Abu Bakr frågade henne: ”Har profeten befallt dig att göra detta?” Aisha svarade jakande. Därefter frågade Abu Bakr om målet för den planerade resan. Aisha svarade: ”Vid Gud, jag vet inte.” (Sirah Ibn Hisham, vol. 2, s. 397)

En av den islamiske profetens sunnahProfetens sedvänjor och föredöme. var att han alltid iakttog strikt sekretess i känsliga frågor. Och det var just vad han gjorde under fälttåget för Meckas erövring. Han lämnade Medina mot Mecka tillsammans med tio tusen av sina följeslagare, utan att anförtro dem vart han var på väg. Följeslagarna har vittnat om att det var först när de nådde den punkt där stigen ledde rakt mot Mecka som de förstod vilket det slutliga målet var.

I strategiska frågor är iakttagandet av sekretess av yttersta vikt. Framgång beror i de flesta fall på att motparten förblir helt ovetande om ens planer i förväg. Den islamiske profeten visade denna visdom under hela sitt liv.

Att acceptera status quo

Närhelst en tvist uppstår mellan två personer eller två grupper etableras i slutändan ett praktiskt fungerande arrangemang. Ett försök att ändra detta status quo resulterar oftast i meningslöshet eller fullskalig konflikt. Det som normalt sker är att status quo består. I annat fall leder ömsesidig vedergällning till ytterligare förluster. I detta meningslösa engagemang förspills även dyrbara möjligheter.

I en sådan omtvistad fråga är profetens sunnah att acceptera status quo. Den stora fördelen med att godta status quo är att det ger en andrum att samla sina krafter. Genom att avlägsna sig från konfliktens arena kan man stärka sig så mycket att en tid kommer då maktbalansen i slutändan förändras utan någon större konfrontation.

Den islamiske profeten valde denna kloka väg i samband med upprättandet av fredsavtalet vid Hudaybiyyah. När meckanerna hörde att deras motståndare hade samlats vid Hudaybiyyah begav de sig dit för att hindra muslimerna från att ta sig längre fram. Profeten var vid detta tillfälle på väg till Mecka för att förrätta umrah (den mindre vallfärden). Ett dödläge uppstod därmed vid Hudaybiyyah. Profeten försökte inte bryta detta dödläge genom att tvinga sig framåt. Istället drog han sig tillbaka och återvände till Medina efter att ha undertecknat fredsavtalet vid Hudaybiyyah på villkor som helt dikterades av Quraysh.

Detta innebar att acceptera det status quo som redan etablerats mellan profeten och motparten. Denna visdom gav profeten möjlighet till ytterligare konsolidering, vilket blev verklighet inom loppet av bara två år. Det var i det skedet som profetens segerrika och fredliga intåg i Mecka blev möjligt.

Lätthet i svårighet

Den islamiske profeten erövrade Mecka år 8 e.H. Därefter gav han sig av från Mecka mot Taif tillsammans med sina följeslagare. På den tiden fanns det inga anlagda vägar i och omkring Mecka, och under resan var de tvungna att vandra längs en smal stig som löpte mellan två berg.

När den islamiske profeten nådde denna plats frågade han sina följeslagare vad den hette. De svarade att den kallades Azzaiqa, vilket betyder ”den trånga stigen”. Profeten sade:

Nej, det är snarare en bred väg. (Sirah Ibn Hisham, vol. 2, s. 282)

På denna resa åtföljdes profeten av tio tusen av sina följeslagare. Om de hade försökt gå längs denna stig flera i bredd, hade det förvisso varit svårt på grund av dess trånghet. Men eftersom de gick på ett led, trots att den var smal, var det lätt att ta sig fram. Det var denna praktiska visdom som profeten pekade på i sitt svar. Vi finner en viktig livshemlighet i denna händelse: nödvändigheten att anpassa vår strategi efter omständigheterna. Denna princip gäller livets alla områden. Genom vår anpassningsförmåga kan livets alla svårigheter övervinnas.

Strategisk reträtt

Under profetens livstid, år 8 e.H., ägde slaget vid Muta rum vid Syriens gräns, ett område som vid den tiden lydde under det bysantinska riket. Den muslimska hären, som uppgick till endast tre tusen man, var kraftigt numerärt underlägsen fiendens styrkor. Många befälhavare på den muslimska sidan stupade i striden. I slutskedet omorganiserade Khalid bin Walid, som besatt stor militär erfarenhet, de muslimska leden på ett sådant sätt att det gav intrycket av att massiva förstärkningar hade anlänt från Medina för att ansluta sig till slaget. Skrämda av detta beslöt romarna att lämna slagfältet. Då han insåg det meningslösa i att fortsätta striden, beslöt Khalid att dra sig tillbaka enligt principen om taktisk reträtt och återvända till Medina.

De modiga araberna, som alltid var beredda att kämpa till slutet, betraktade reträtten som en vanära. De förmådde inte förstå den taktiska reträttens visdom och anklagade muslimerna för att ha flytt inför fienden. De kallade dem O Furrar, det vill säga flyktingar. När profeten hörde detta korrigerade han denna felaktiga uppfattning genom att förklara att dessa män inte hade flytt, utan helt enkelt dragit sig tillbaka för att rycka fram på nytt vid ett senare tillfälle, om Gud vill. (Sirah Ibn Hisham, vol. 3, s. 438)

Detta uttalande av profeten lär oss att det rätta steget är det som är resultatinriktat. Att strida och dö enbart för ära och prestige är ingen eftersträvansvärd handling i islam. Om fiendens övermakt är så stor att krigslyckan vänder till deras fördel, bör man inte ge sig in i stridigheter. Även om en konfrontation äger rum bör en taktisk reträtt tillgripas, så att förberedelser kan göras för att ta nästa resultatinriktade steg.

Principen om gradvisa reformer

Profetens hustru Aisha har citerats med orden: ”De första kapitlen i Koranen som uppenbarades, de som omnämnde paradiset och helvetet, var korta. Det var först när människorna var redo att ta till sig islams lära som verser som behandlar det tillåtna och otillåtna började uppenbaras. Och om bud som: ’Drick inte vin’ och ’Begå inte äktenskapsbrott’ hade uppenbarats först, skulle folk ha vägrat att upphöra med dessa sedvänjor.” (Sahih al-Bukhari, hadith nr 4993)

Denna tradition lär oss en mycket viktig princip hos profeten. Det är samma praktiska visdom som kallas gradvishet. Att reformera människor är en mycket svår och komplicerad uppgift. Eftersom människor i allmänhet har vant sig vid vissa idéer och vanor betraktar de dem som rätta och riktiga. Det är därför de inte utan vidare accepterar något nytt. I en sådan situation är det enda sättet att reformera människor att följa visdomens väg och göra allting steg för steg.

Den islamiske profeten förändrade först och främst människornas tänkande i Arabien. Och först när de hade utvecklat förmågan att ta till sig reformer presenterade han sharians påbud för dem. Om profeten hade försökt pådyvla dem sharians lagar utan att först sträva efter deras intellektuella rening – vilket strider mot den mänskliga naturen – hade hans ansträngningar för en omvälvning av det arabiska samhället aldrig krönts med framgång.

Att göra eftergifter när situationen så kräver

I månaden dhu al-hijjah år 9 e.H. förrättade den islamiske profeten pilgrimsfärden, som allmänt kallas för avskedsvallfärden. Fler än etthundratusen muslimer hade samlats för att utföra hajjVallfärden till Mecka. tillsammans med profeten. Bland de många uttalanden som profeten gjorde i sin predikan fanns ett mycket betydelsefullt sådant, vilket utgör en deklaration om mänsklig jämlikhet. Vid detta tillfälle uttalade profeten dessa historiska ord: att ingen arab har något företräde framför en icke-arab; ingen vit har något företräde framför en svart, för företräde handlar enbart om gudsfruktan och gudshängivenhet (taqwa).

Ungefär två och en halv månad efter att ha hållit denna predikan gick profeten bort. Problemet som uppstod efter hans bortgång gällde valet av hans efterträdare. Enligt den förklaring som gjorts i predikan borde man ha utsett en efterträdare till kalifatet på grundval av fromhet och gudshängivenhet (taqwa), snarare än på grundval av familj och stam. Men så skedde inte.

Efter hans död samlades muslimerna på en mötesplats i Medina som kallades Thaqifa bani Saida. Majoriteten ansåg att Saad ibn Ubada, som tillhörde en medinsk stam, borde väljas till profetens efterträdare. Vid detta tillfälle förmedlade Abu Bakr profetens ord:

”Ledarna skall vara från Quraysh.” (Kitab al-Riddah av al-Waqidi, vol. 1, s. 41)

Det vill säga att kalifen eller imamen – den muslimska statens ledare – borde väljas ur Quraysh-stammen. Detta innebar att Saad ibn abi Ubadah, som inte tillhörde den stammen, inte kunde väljas till kalif. Efter viss överläggning löstes denna fråga slutligen genom beslutet att endast en medlem av Quraysh-stammen skulle utses till profetens efterträdare. Följaktligen utsågs Abu Bakr, som tillhörde Quraysh-stammen, till den förste kalifen.

Här fanns en skenbar motsägelse. Varför skulle profeten någonsin ha fällt ett sådant yttrande? Det låg emellertid en stor visdom bakom det. Det vill säga att kalifen, eller härskaren, som måste påbjuda lagar i ett vidsträckt samhälle, av nödvändighet krävde att folket var villigt att underkasta sig och lyda honom. Utan en sådan lydnad kunde kalifatet inte ha fungerat effektivt i den specifika historiska kontexten.

I det forntida Arabien hade Quraysh genom århundradena kommit att inta ledarskapspositionen, så att allmänheten utan vidare accepterade ledarskapet hos en person som tillhörde denna stam. Det var därför profeten gav uttryck för sitt föredragande av en medlem ur Quraysh som sin efterträdare. Detta var inte ett påbud av evig natur. Det innebar enbart att det i varje gemenskap eller nation bör vara en medlem av en grupp som åtnjuter en sådan politisk ställning som Quraysh gjorde som utses till dess ledare.

Detta visar att pragmatism också hörde till profetens sunnah. I individuella angelägenheter bör man alltid hålla fast vid det ideala, men samtidigt hålla i minnet att i samhälleliga frågor är det ideala ibland inte praktiskt genomförbart. Det är därför nödvändigt att det ideala i sådana frågor överges till förmån för praktiska lösningar. Om denna princip inte följdes, skulle en smidig funktion hos ett givet system emellanåt inte vara möjlig.

Framtidsvision

Efter segern vid Mecka följde delegationsåret, då arabiska stammar strömmade till Medina för att omfamna islam – bland dem stammen Thaqif från Taif. Detta skapade ett starkt prejudikat för att träda in i islams gemenskap. De sade emellertid att även om de ville anta islam, skulle de varken betala zakatDen obligatoriska allmosan till behövande. eller utföra jihad.

Detta var en allvarlig sak. Muslimerna var inte villiga att acceptera sådana villkor. Men den islamiske profeten höjde blicken över nuet och blickade mot framtiden. Hans djupa insikt visade honom att när dessa människor väl blivit en del av det muslimska samhället efter att ha antagit islam, skulle de säkerligen av fri vilja acceptera allting som islam föreskriver. Därför accepterade profeten deras villkor och lät dem träda in i hans gemenskap. För att skingra sina följeslagares tvivel sade profeten:

När de väl har antagit islam kommer de både att betala zakat och utföra jihad. (Sunan Abu Dawood, hadith nr 3025)

Detta exempel från profeten illustrerar hans stora visdom. Det handlade om att se in i framtiden. Människor är inte gjorda av sten. De är mottagliga för påverkan. Människan är en varelse som ständigt förändras. Hennes framtid skiljer sig från hennes nutid. Denna verklighet måste alltid hållas i minnet i umgänget med henne. Att insistera på omedelbar förändring föder högmod. Om man däremot intar en vidsynt hållning kommer den presumtive efterföljaren av egen kraft i framtiden att bli vad vi i nuet önskade se honom utvecklas till.