I sura al-An'am i Koranen förekommer en beskrivning av smickrare som ber Profeten att visa ett mirakel för att bevisa trovärdigheten i det budskap han fört med sig från Gud. Koranen säger att tron inte beror på mirakulösa händelser, utan på människans förmåga att hämta inspiration och utläsa budskap från sådana tecken som kan förnimmas med öppna ögon. Den som besitter denna iakttagelseförmåga inser att de mirakler han kräver redan existerar. Kan det finnas ett större mirakel än universums existens med alla dess mångskiftande yttringar? Och bekräftar inte detta sanningen i Guds budskap, förmedlat av Profeten? Inget mirakel kan övertyga en person som är fast besluten att inte dra lärdom av de händelser som utspelar sig inför hans egna ögon.
Koranen anför som ytterligare exempel på Guds mirakulösa skapelse de andra varelserna, såsom fåglar och djur som också lever i världen jämte människan. På andra ställen blir även jorden och himlen en del av denna ekologi. I sura Bani Isra'il antyder Gud att dessa varelser har många lärdomar att ge människan. De är, precis som människorna, Guds skapelser. De har också sitt sätt att leva, precis som människan har sitt.
Men i jämförelse med människans värld befinner sig den större delen av resten av världen – bestående av växtlighet, naturföremål och djurliv – i en helt annan kategori. I miljarder år har denna del kontinuerligt följt en bestämd bana, utan att någon av dess beståndsdelar har visat minsta avvikelse från sin förutbestämda funktion. Det är människan som inte accepterar eller rättar sig efter en förutbestämd ordning; varje människa hyser en önskan att handla efter sin egen fria vilja.
Vad begär Profeten av er annat än erkännandet av att det finns en enda Skapare av världen? Det förståndiga handlingssättet för er vore att avstå från högmod och halsstarrighet och lyda Skaparen. Om ni på allvar tänker efter kring universum runt omkring er, kommer ni att inse att hela jordens och himlens vidd vittnar om sannfärdigheten i kallelsen till Gud. Den fenomenella världen där människan lever är i sig ett uttryck för underkastelse under sin Skapare. Hur kan människan, som är en försvinnande liten del av naturens väldighet, rättfärdiga sitt uppror mot sin Skapare?
Varje partikel i det expanderande universumet utför sin särskilda funktion. Var och en rör sig längs en bestämd bana, vilket tydligt visar att ett mäktigt och allvetande Väsen styr det genom Sin vilja. Att människan i detta väldiga universum slår in på en egen handlingsväg utifrån sin egen vilja är ett tecken på hennes avvikelse från den totala samklangen med resten av universum.
Hela universum befinner sig i ständig rörelse och framåtskridande. Ingen av de större kretsande himlakropparna kolliderar någonsin med varandra. Att hänge sig åt konflikter är ett rent mänskligt drag. Hela universum strävar, trots sin oupphörliga aktivitet, mot ett positivt mål. Människan väljer däremot sådana handlingsvägar som leder till kaos och förintelse.
Två skilda vattenmassor inkräktar inte på varandras territorier. Till och med en flock oxar rör sig och betar inom sina avgränsade områden. Den ena träder inte in på den andras mark. Det är människan som vägrar att underordna sig några lagar. Honungsbin fullgör sitt konstruktiva arbete med föredömlig disciplin och genom en strikt arbetsfördelning. Men människan skapar oordning genom att bryta mot regler. Myror och fåglar litar till sitt eget arbete för sitt uppehälle i stället för att rycka åt sig andras mat, medan människan exploaterar sina medmänniskor för att fylla sin egen buk.
Inget vilt djur anfaller och dödar sin egen artfrände, men människan drar sig inte för att spilla människoblod. Till och med kräldjur skadar bara andra varelser när de måste försvara sig. Människan förtrycker sina medmänniskor irrationellt och anammar ett omättligt begär i alla sina angelägenheter, medan djuren äter, parar sig eller bygger bon enbart för att tillfredsställa sina grundläggande behov och drifter.
Djuren håller sig inom sina egna specifika sfärer, medan människan gärna inkräktar på andras områden. Dussintals får som blandats med en annan hjord samlas kring sin egen herde så snart han kallar på dem. Men människan skiljer sig från alla andra djur. När människan kallas till Gud och Hans profet ignorerar hon medvetet denna kallelse.
Människans tillvaro, om den så bara är liten som ett senapskorn, är en del av universum. Därför kan ingen annan väg än den som det större universum följer göra människan något gott. Där människan väljer en separat väg trots en så tydlig vägledning, berövar hon sig själv de gåvor som är inneboende i universum och förtjänar att utvisas därifrån. Alla universella fenomen borde ta avstånd från henne. Hon borde förnekas alla universums välsignelser och förbli i ett tillstånd av evig försakelse.
De som inte är beredda att samexistera med naturen har ingen rätt att dra nytta av dess fördelar. Naturen med hela sin rikedom borde endast ges till de människor som inte bara samexisterar med naturen utan också lyder Skaparen, på samma sätt som naturen har gjort sedan urminnes tider. De som väljer upprorets väg mot Gud borde inte få någon del av de bekvämligheter och njutningar som naturen erbjuder i form av ljus, luft och vatten. De har ingen rätt vare sig att bygga sig ett hus i denna värld, att äta av landets rikedomar eller att njuta på något annat sätt. Rättvisan kräver att naturens alla tänkbara paradisiska behag skänks åt dem som lyder Gud, medan de olydiga förtjänar att berövas alla gudomliga ynnestar.
