Terrorism i islams namn
I nutid är muslimska fundamentalister ansvariga för handlingar som härrör från hat och präglas av våld som äger rum i islams namn. Den berömde poeten Iqbal presenterar en motivering för vad de ägnar sig åt i följande kuplett:
Mot varje falskhet är varje muslim som en kirurgisk kniv. (Shikwa Jawab-e-Shikwah).
Omvänt finner vi dock en annan bild i Koranen: ”När det sägs till dem: ’Begå inte ondska i landet’, svarar de: ’Vi gör inget annat än gott.’ Men det är de som är de onda, även om de inte uppfattar det” (2:11).
De menar att islams syfte är att etablera ett idealiskt samhälle och en idealisk stat. Men eftersom, enligt dem, denna uppgift inte kan utföras utan politisk styrka, känner de sig berättigade att kämpa mot dem som har erövrat maktens säten.
Våldsamma rörelser med detta syfte lanserades i stor skala under andra hälften av nittonhundratalet. Deras mål var antingen de icke-muslimska härskarna eller de sekulära muslimska härskarna. Men trots stora förluster i liv, rikedom och resurser misslyckades dessa rörelser med att producera några positiva resultat. Att de har blivit kontraproduktiva är i sig ett bevis på att deras aktiviteter inte godkändes av islam. Detta anges uttryckligen i Koranen: ”Gud älskar inte överträdarna” (2:205).
Faktum är att termerna ”idealstat” och ”idealsamhälle” har en underbar resonans, men deras användning i islams namn är ren exploatering av islam. Vers nittionio i det 16:e kapitlet är ganska specifik om detta. Den säger: ”Gud befaller rättvisa, vänlighet och välgörenhet… och förbjuder oanständighet, ondska och förtryck.” Ännu mer specifikt säger Koranen att Gud älskar de välgörande (2:195). Och verkligen är idealism och perfektion mycket önskvärda dygder inom islam, men det direkta målet för islamisk idealism är inte samhället, och inte staten, utan individen. Det ständiga målet för den islamiska rörelsen är att sträva efter att göra varje enskild individ till en idealisk människa. Varje individ måste uppmanas att bli ett exempel på den ”sublima karaktären” som profeten Muhammed projicerade, och som beskrivs i Koranen (68:4). Så långt det idealiska samhället eller den idealiska staten beträffar, är det på intet sätt ett direkt mål för islam.
Samhället och staten är inte i sig oberoende enheter, utan var och en är beroende av de individer de består av. Enligt en tradition observerade profeten: ”Som ni är, så kommer era härskare att vara” (Mishkat al-Masabih, 11/1097).
Om upprättandet av en idealstat vore islams faktiska mål, borde det följaktligen finnas uttryckliga befallningar om detta i Koranen och hadithNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort.. Till exempel borde det finnas verser av denna typ i Koranen: ”O muslimer, ni är befallda att upprätta en idealstat.” Men det finns ingen sådan vers och inte heller en enda hadith som skulle kunna leda till denna slutsats. De referenser som framförs av förespråkarna för detta koncept är alla inferentiella till sin natur, medan enligt islamisk rättsvetenskap, i frågan om någon grundläggande islamisk befallning, är inferentiella argument på intet sätt giltiga. Ett sådant argument gäller perifera frågor och inte grundläggande.
Det finns en annan viktig punkt i detta sammanhang. De som hävdar att upprättandet av en idealstat är islams mål borde lära sig denna läxa från islams tidiga period, att detta mål varken uppnåddes under denna idealperiod eller var uppnåeligt. De som presenterar islams första fas som ett idealsamhälle eller en idealstat har fallit offer för en villfarelse. De presenterar exemplet med idealiska individer och likställer dem med idealsamhället eller idealstaten. Sanningen är att båda är helt olika varandra.
Det är obestridligt att vi under varje period av islams historia finner ett stort antal idealiska individer, och detta gäller även idag. Men idealstaten är på intet sätt islams mål och inte heller har en sådan stat någonsin existerat i ordets ideala bemärkelse. Till exempel är den första och viktigaste frågan vid upprättandet av en stat utnämningen av en statschef. Men det finns ingen föreskriven procedur för en sådan utnämning. Profeten efterträddes av fyra rättfärdigt vägledda kalifer, men var och en av dem valdes genom en annan process, av den enkla anledningen att det inte fanns någon föreskriven metod alls. Detta förklarar också varför ingen tradition kunde etableras för utnämningen av kaliferna.
Detta betyder dock inte att det saknas något i islam, eller i islamiska principer. Sanningen är att just denna punkt tjänar som ett bevis på att islam är en gudomlig religion, och inte en mänsklig uppfinning. Islam, enligt dess eget påstående, är en religion skapad av Gud, som är helt i samklang med naturen. (30:30)
Koranen säger oss att ett bevis på att den är en Guds bok är att det inte finns den minsta inkonsekvens i dess läror (4:82). Ett annat bevis på detta påstående är att målet för det islamiska uppdraget som framställs av den är att bygga idealiska individer och inte en idealstat.
Faktum är att människan har skapats i denna värld för det speciella syftet att sättas på prov. Enligt Koranen är den nuvarande världen en prövningsplats och Akhirah (Livet efter detta) är belöningsplatsen. Som en nödvändig förutsättning har människan fått total handlingsfrihet (33:72). Det vill säga att hon är helt fri att antingen underkasta sig Gud eller att bli en överträdare. (18:29)
Enligt Guds skapelseplan är frihet, eller fri vilja, varje människas födslorätt, och även om hon missbrukar denna makt, kommer den inte att tas ifrån henne. Det ingår inte i Guds skapelseplan att någonsin upphäva denna fria vilja. Och det måste medges att det är denna frihet som är det ständigt återkommande stötestenen vid upprättandet av ett idealsamhälle eller en idealstat. För även en handfull människor kan, genom att missbruka sin frihet, störa hela samhället. Det är därför målet som islam sätter är exakt i överensstämmelse med naturen, det vill säga individens reform.
Om muslimerna däremot hade fått uppdraget att upprätta ett idealsamhälle, eller en idealstat, skulle det ha varit så onaturligt att det vore helt omöjligt. Islam har därför gett muslimerna ett mål som är praktiskt genomförbart och som följaktligen inte tvingar dem att komma i konflikt med naturen. Våldet, som präglar muslimska fundamentalistiska gruppers aktiviteter, är resultatet av att man inte har i åtanke denna islams visdom. Om du enbart siktar på individens reform, behöver du inte ta till våld för att uppnå ditt mål. För uppgiften att reformera individen kan utföras, från början till slut, i en atmosfär av fredlig övertalning. Medan kampen för att förändra statens system, som är en subversiv aktivitet, nödvändigtvis leder till krig och våld.
Välkända exempel på fredlig övertalning är de rörelser som lanserades av sufierna, vars mål inte var staten, utan individen. Deras uppgift innebar den andliga reformen av människors hjärtan och sinnen, så att de kunde leva sina liv som nya, förvandlade människor. Tack vare deras anslutning till denna kloka politik behövde sufierna inte ta till våld. Ett annat exempel i vår tid ges av Tablighi Jamaat, som har arbetat fredligt i stor skala inom området för individuell reform.
Eftersom islamiska fundamentalister siktar på statens islamisering snarare än individers reform, är deras enda handlingsplan i första hand att inleda en kollisionskurs med de härskare som styr statsinstitutionen. På detta sätt tar deras rörelse våldets väg från dag ett. Då smyger sig alla andra onda ting in som är direkta eller indirekta resultat av våld, till exempel ömsesidigt hat och störande av freden, slöseri med värdefulla resurser, och så vidare.
Det vore rätt och riktigt att säga att islam är ett namn för fredlig kamp, medan den så kallade islamiska fundamentalismen är raka motsatsen. Av de föregående detaljerna framgår det tydligt att våld, långt ifrån att härröra från islams läror, är en direkt produkt av islamisk fundamentalism.
