Kallelsen till Gud och enighet

Muslimernas enighet är deras största styrka. Det bästa medlet för att uppnå denna enighet är kallelsen till Gud. Koranen säger att Gud har utvalt muslimerna till att främja den sanna religionens sak. Vidare ska den religion som Profeten förde med sig till dem förmedlas vidare till andra samfund. I detta sammanhang befaller Koranen dem att hålla fast vid Guds rep och enas kring den ende Guden:

Så att Sändebudet må vara ett vittne över er, och ni må vara vittnen över människorna. Förrätta därför bönen, ge allmosan och håll fast vid Gud; Han är er Beskyddare – den bäste Beskyddaren och den bäste Hjälparen! (22:78)

Betoningen på enighet, samtidigt som muslimerna anförtros uppgiften att inbjuda andra folk till Guds religion, visar på det nära sambandet mellan kallelsen till Gud och enighet. Denna kallelse eller inbjudan leder i själva verket till harmoni och enighet, vilket i sin tur gör det möjligt för muslimer att effektivt utföra sin uppgift.

Profetens traditioner vittnar också om det ömsesidiga beroendet mellan kallelsen till Gud och enighet. Miswar bin Makhrama berättar att Profeten en gång kom till sina följeslagare och sade till dem: ”Gud har sänt mig som en barmhärtighet. Förmedla den till människorna å mina vägnar, och hamna inte i tvister med varandra så som Jesu lärjungar gjorde med honom.”

Profetens följeslagare svarade på detta genom att säga: ”O Guds profet, vi skall inte skilja oss från dig i någon fråga. Ge oss dina befallningar och sänd oss på våra tilldelade uppdrag.”

I kraft av sin kunskap om den sanna religionen förstod Profetens följeslagare till fullo det ansvar och de konsekvenser som det innebär att kalla människor till Gud. De var också medvetna om vilken karaktär de behövde besitta för att kunna fullgöra ett sådant ansvar.

Historien visar att ett ömsesidigt band av brödraskap och enighet rådde bland muslimerna så länge de ägnade sig åt uppgiften att bjuda in människor till sanningen. Men i samma stund som de vek av från denna väg föll de offer för ändlösa dispyter och inbördes stridigheter. Därefter fråntogs de sin föreskrivna plikt att kalla människor till Gud på grund av att de förlorat sin enighet – den största styrkan hos ett samhälle eller en grupp i denna värld.

Ett exempel från tidig islamisk tid

Enligt de flesta källor gick Profeten bort den 12 rabi' al-awwal år 11 e.H. Två veckor före sitt frånfälle samlade Profeten en särskild armé för att möta romarna (bysantinerna). Profeten lät alla ledande följeslagare ingå i denna armé med den sjuttonårige Usama ibn Zayd ibn Haritha som befälhavare. Kontingenten sändes till Syrien, där ett slag mellan romare och muslimer tidigare hade utkämpats vid Mu'ta. Usama var son till en slav, men ändå var han den mest lämpade personen att leda denna trupp. Och detta i synnerhet eftersom romarna tidigare vid slaget vid Mu'ta (8 e.H.) hade dödat hans far, och han nu brann av hämndlystnad. Usama gav sig av på det uppdrag som Profeten tilldelat honom och gjorde halt vid al-Jurf, en förort till Medina och platsen för det nuvarande islamiska universitetet.

Medan Usama slog läger med sin armé nåddes han av beskedet om Profetens bortgång. Han återvände då med sin kontingent till Medina för att närvara vid Profetens begravningsakter.

Abu Bakr as-Siddiq utsågs till den förste kalifen med Profetens följeslagares enhälliga godkännande. Efter denna utnämning rådde det enighet bland muslimerna om att hålla tillbaka Usamas armé i Medina. På grund av Profetens sorgliga frånfälle och hycklarnas tilltagande uppror rådde osäkra förhållanden överallt. Folk förespråkade att man först skulle konsolidera den nya islamiska staten i Medina och först därefter inleda några fälttåg utåt.

Trots det allmänna motståndet godkände den förste kalifen inte ens den minsta försening av Usamas armé, och sade att han under inga omständigheter skulle knyta upp en knut som knutits av Guds profet, även om fåglar skulle slita dem i stycken, rovdjur sluka dem och hundar släpa Profetens fromma hustrurs fötter.

För att understryka vikten av denna handling ledsagade Abu Bakr Usama ända till al-Jurf. Usama red till häst medan Abu Bakr gick till fots bredvid honom för att ge de nödvändiga instruktionerna. Trots Usamas upprepade böner vägrade Abu Bakr att sitta upp och föredrog att gå till fots.

Både islams profet och hans förste kalif vidtog sådana åtgärder på grund av trängande nödvändighet. Det akuta behovet i detta fall var att ge muslimerna ett handlingsfält utanför Arabiska halvön för att visa sin strävan för islams sak. Närhelst muslimernas krafter inte riktades mot detta yttre mål drogs de snart in i inre fraktionsstrider, och stämplade felaktigt sådana handlingar som jihad i ett försök att rättfärdiga sina missgärningar.

Det yttre målet

När araberna trädde in i islams gemenskap under inflytande av den rörelse som Profeten initierat, var de fyllda av islamisk iver. De ville dela med sig till andra av den religion som de hade upptäckt som den största sanningen. Denna iver behövde ett utlopp för sitt uttryck. Det snabba utsändandet av Usamas armé syftade till att ge muslimerna ett lämpligt verksamhetsfält. Genom att se romarnas aggression som ett tillfälle till en militär sammandrabbning kunde Profeten under sina sista dagar rikta muslimernas iver mot förmedlandet av det gudomliga budskapet till icke-muslimska samhällen. På så sätt togs den energi som annars spillts på inre dispyter tillvara för fruktbara insatser på yttre arenor. Hade det inte varit så, skulle Arabiens muslimer ha hängivit sig åt att strida inbördes under förevändning att reformera varandra, vilket är tydligt utifrån den rådande situationen i nästan alla muslimska länder. Muslimernas inbördes strider skulle ha hejdat islams historiska process innan den ens hade börjat. Om det inte varit för Profetens kloka beslut att rikta muslimernas glöd mot externa områden, hade islams historia blivit en sorgesång istället för ett vittnesbörd om islams förkämpars föredömliga gärningar. Engagemang i en upphöjd sak är en garant för en ädel karaktär. Men muslimerna förlorade denna karaktärens ädelhet när de lösgjorde sig från uppdraget att sprida Guds budskap bland människorna.

Mycket snart efter att denna militära aktion hade inletts mot romarna, under den förste rättfärdige kalifens tid, intog perserna (sasaniderna) en fientlig hållning gentemot muslimerna, vilket tvingade dem till konfrontation. Detta gav muslimerna ett vidsträckt fält för islamiskt handlande som sträckte sig över Asien, Afrika och Europa, eftersom dessa två imperier, det romerska och det persiska, behärskade merparten av den bebodda världen.

Denna hållning som muslimerna intog mot romarna och perserna syftade inte till någon politisk vinning eller territoriell expansion: dess enda syfte var att sprida islams budskap. Muslimerna, uppfyllda av en gudomlig kallelse, hade lämnat sina hem för att övertyga människor om att upphöra med att dyrka sina medmänniskor och istället bli sanna tillbedjare av Gud. Historiska händelser vittnar om att både Rom och Persien var huvudmålen för spridandet av Guds budskap, men den aggression som de båda imperierna visade tvingade muslimerna att använda militär makt mot dem. Det fanns emellertid nationer som Etiopien, Maldiverna, Indonesien och Malaysia som avstod från att gripa till vapen mot muslimerna, vilket lät islam blomstra i dessa länder.

Processen att göra islam känt och spritt bland de tidigare icke-muslimska folken inleddes strax efter Profetens död och fortsatte framgångsrikt i omkring tre decennier.

Hela denna tidsrymd präglades av muslimernas samlade och enade ansträngningar att förmedla islams budskap till andra nationer.

Enighetens år

Processen att sprida islam genom muslimernas gemensamma ansträngningar hindrades under den tredje rättfärdige kalifen, Uthman ibn Affans, sista dagar, då muslimerna i en överdriven iver för inre strider vände sin uppmärksamhet mot den inhemska sfären. Där trädde de i konflikt med sina egna ledare i den politiska reformens namn. Den inre konflikten eskalerade i en sådan grad att medlemmar av en viss muslimsk fraktion inte ens drog sig för att mörda sin egen kalif.

Inte ens mordet på kalif Uthman kunde få slut på muslimernas inre stridigheter, för nu delades de i två läger över frågan om vedergällning för mordet på kalif Uthman. Denna dödliga strid mellan de två fraktionerna fortsatte i åratal. Avvikelsen från den allmänna uppgiften att kalla människor till islam skadade muslimerna på två sätt: å ena sidan stannade spridningen och främjandet av islam helt upp, medan muslimernas styrka å andra sidan började vändas mot deras eget folk. Islam, som en gång varit en sammanhållande kraft, blev nu den fana under vilken inbördes strider utkämpades.

Efter att ha genomlidit tio långa år av split och konflikt återförenades muslimerna år 41 e.H. Av den anledningen är detta år känt i islams historia som återföreningens år. Denna enighetens välsignelse kom till muslimerna genom Hasan ibn Ali, om vilken Profeten hade förutsagt att han skulle bli fredens och försoningens förebud mellan två stora muslimska fraktioner.

Hasan utsågs till den femte kalifen efter sin far Alis död. När han såg att kalifatet hade gett upphov till inre stridigheter, avsade han sig ensidigt sitt anspråk på det för att undvika att fördjupa de motsättningar som rådde bland muslimerna.

De två stridande muslimska fraktionerna leddes av Hasan och Muawiya. Hasans avsägelse av kalifämbetet satte i praktiken stopp för alla potentiella inre strider och omdirigerade muslimernas strävanden mot spridandet av islam. Islams karavan gav sig efter tio års fördröjning återigen ut på framstegets väg. Muawiya ibn Abi Sufyans styre (40–60 e.H.) bevittnade en spridning av islam i en omfattning som saknar motstycke i religionens sekelgamla historia. Det var under hans tid som islam nådde ända till Samarkand, Afghanistan, Tunis och ön Rhodos, på väg mot Bosporen – den sistnämnda porten för muslimernas inträde i Konstantinopel. Kort sagt gjorde islam allsidiga framsteg under denna period av expansion över haven.

En lärdom från historien

Muawiyas kalifat har varit föremål för hård kritik. Vissa menar att Muawiya var den förste härskaren som introducerade kungadöme i islam. Men oavsett denna kritik bör det noteras att Muawiyas två decennier långa styre ger oss en viktig lärdom. Varje uppriktigt försök att avhålla muslimer från inre strid och konflikt, även om det sker till priset av att införa monarki i en politisk institution, kommer alltid att bära fruktbara resultat till förmån för islam. Inre konflikter leder till att muslimer använder sin islamiska glöd destruktivt, men när de väl avleds från sekteristiska fejder finner deras iver ett aktivt utlopp i ansträngningarna att sprida islam.

Fraktionsstrider bland muslimer är djupt beklagliga. Ett försök att rädda muslimer från inbördes split uppmuntrar dem därför att avstå från otillåtna handlingar och kanaliserar deras islamiska anda till att popularisera och sprida islam. Den energi och kollektiva kraft som annars skulle ha förbrukats i destruktiv verksamhet ägnas då åt islams framsteg och befästande. Målet med muslimernas reformation och inskärpandet av en ädel islamisk karaktärs upphöjda egenskaper – något de tidigare avletts ifrån genom fraktionsstrider – uppnås då automatiskt.

Om muslimernas hängivna kämparanda hade riktats mot det yttre området, liksom under dess tidiga dagar, skulle världshistorien idag ha sett helt annorlunda ut.

Kallelsen till Gud är det muslimska samfundets heliga uppdrag. Detta uppdrag innebär i grunden att förmedla Guds budskap till icke-muslimska nationer. Detta är samma uppdrag som också kallas shahadah 'ala an-nas. Efter att profeternas led nådde sitt slut med profeten Muhammad lades profetskapets ansvar på muslimerna. Nu måste muslimerna utföra samma uppgift att förmedla Guds budskap till icke-muslimer, för vilket profeterna sändes till världen av Gud.

Dawah, eller spridandet av islam bland icke-muslimer, ger utövaren möjlighet att ägna sig åt yttre verksamhet. För att fullgöra sin uppgift vänder han sin iver utåt. När kämparandan är externt inriktad utövas den optimalt.

Muslimernas fullgörande av uppdraget att kalla människor till Gud skänker dem gudomlig nåd och utvecklar i gemenskapen alla de upphöjda egenskaper som anses vara nyckeln till enighet.

Islams historia erbjuder rikliga bevis för ovan nämnda fakta. Perioden på trettio år efter Profetens död, då muslimerna var engagerade i uppgiften att sprida islam i den yttre världen, präglades av fullständig enighet i de muslimska leden. Men i och med att de inre konflikterna började under kalif Uthmans sista dagar avstannade processen med islams spridning under tio års tid. Muslimerna återupptog emellertid uppgiften att sprida islam när den inre konflikten upphörde till följd av Hasan ibn Alis frivilliga avsägelse av kalifatet, och arbetet fortsatte på samma kurs under de följande tjugo åren. Det avbröts dock på nytt och mer varaktigt på grund av konflikten mellan Banu Umayya och Banu Hashim i frågan om politisk reform efter Amir Muawiyas död (60 e.H.).

Muslimerna pliktar nu för att ha övergett uppdraget att sprida islam, till följd av sina oavbrutna inre konflikter genom århundradena. Dessa konflikter äger skenbart rum i islams namn, men i själva verket finns det ingenting i Guds värld som är mer oislamiskt än denna beklagliga splittring.

Kallelsen till Gud är i grunden beteckningen på det islamiska uppdraget att förmedla Guds budskap till icke-muslimer. (Den fackmässiga termen för samma uppgift utförd bland muslimer är reformation eller islah). När man förmedlar islams budskap till en icke-muslim förklarar man varken innebörden av amin bi-s-sirr eller amin bi-l-jahr (det vill säga att uttala amin i bönen tyst eller högt), och man berör inte heller perifera frågor kring vilka det saknas enighet bland de muslimska inriktningarna. I en kontroversiell situation är det enda alternativet för muslimen att för sin adressat lägga fram islams grundläggande läror, såsom tron på en enda Gud, eller tawhidLäran om Guds absoluta enhet., profetskapet, livet efter detta och människors jämlikhet. Kort sagt innebär den allmänna kallelsen till islam att man sprider religionens rent grundläggande läror.

Det är ett erkänt faktum att det inte råder några motsättningar i religionens grunder. Däremot finns det betydande skillnader mellan människor från olika inriktningar i juridiska frågor, vilka är perifera för religionen. Därför lyfts de grundläggande aspekterna – som råder full enighet kring – fram så snart islam tilldrar sig allmänhetens uppmärksamhet, medan de kontroversiella aspekterna hålls i bakgrunden.

Det är en naturlig princip att när ett samfund ägnar sig åt att kalla människor till Gud, välsignas det med enighet och solidaritet. Människors uppmärksamhet är under sådana omständigheter fäst vid de grundläggande och allmänt accepterade principerna. Att väcka perifera frågor vore att skapa splittring bland dem. Närhelst människor ägnar sina krafter åt att främja islams grundläggande läror uppstår oundvikligen en djupare förståelse mellan dem. Detta förhållningssätt undanröjer konflikter och banar väg för enighet. Sammanfattningsvis leder introduktionen av perifera och mindre viktiga frågor till konfrontation, medan fasthållandet vid grundläggande frågor skapar en miljö som gynnar integration.

Enighet trots mångfald

Att kalla människor till Gud i dagens värld är att representera Gud. De som utför denna tjänst är bestämda att få den bästa belöningen i nästa liv, ty ingen annan uppgift i denna värld är av sådan dignitet. Men för att kallelsen ska vara verksam måste det råda enighet bland dem som kallar. Nu har det emellertid alltid funnits skiljaktigheter mellan människor. Även när människor är enade betyder det inte att det inte finns några skillnader alls. I själva verket uppstår enighet ur integration – inte utan skillnader, utan trots skillnader.

Profetens följeslagare uppvisade en exemplarisk enighet som gjorde det möjligt för dem att åstadkomma en stor revolution över hela världen. Deras enighet var dock inte av det slaget att den inte erkände några olikheter. Det fanns i själva verket betydande skillnader mellan dem, både i religiösa och världsliga frågor. Men trots alla sådana personliga meningsskiljaktigheter var de enade kring den centrala saken att främja islam.

”Enighet i mångfald”, ledordet för nationell integration, innebär i praktiken det största offer en människa kan göra. Detta offer kräver den storsinthet som förmår individen att tolerera en förlust till gagn för sina medmänniskor. Det kräver modet att erkänna andras förträfflighet, trots personliga meningsskiljaktigheter. Det kräver att man är osjälvisk nog att böja sig för människor med högre kvaliteter och förmågor, och att man har en tillräckligt upphöjd karaktär för att underordna sig andras åsikter. Frivillig självuppoffring går hand i hand med godhjärtenhet. Det innebär att erbjuda den bästa platsen till en annan, att stiga åt sidan medan andra går före och att stanna i det fördolda så att andra kan stå i rampljuset. Sådana individuella uppoffringar utgör den kollektiva enighetens grundval.

Att inbjuda människor till att omfamna Guds budskap är av enorm betydelse för människan. Allt annat är underordnat detta. Den vanligaste orsaken till motsättningar mellan medlemmarna i ett samhälle är bristen på ett storslaget, gemensamt syfte. I samma ögonblick som ett stort mål framträder för dem drar de sig självmant tillbaka från småaktiga tvister och uppnår därmed storheten i en övergripande enighet.