Adam var den första människan såväl som den första profeten. Generationerna efter Adam följde (enligt vissa traditioner) monoteismens och den sanna religionens väg i ungefär ett årtusende. Adams folk hamnade senare under inflytande av polyteism (2:213). Profeten Noa sändes därefter för att reformera Adams ättlingar, som bebodde det bördiga, grönskande landet mellan Eufrat och Tigris.
Trots profeten Noas långvariga ansträngningar förblev Adams avkomma, med undantag för några få, motsträvig till att avsäga sig sin polyteistiska religion. Följaktligen kom den stora stormen och svepte bort all mänsklig existens från jorden. Nu fick mänskligheten en nystart genom Noas efterföljare. Men återigen avvek denna nya generation med tidens gång från monoteismens väg till polyteismens väg. Detta pågick upprepade gånger i många århundraden. Gud fortsatte att sända profeter i följd (23:44), men långt ifrån att visa någon villighet att ta emot deras budskap hånade människorna Hans sändebud (36:30).
Denna process pågick i tusentals år tills polyteismen kom att bli djupt rotad i den mänskliga existensen. Var och en som föddes i den tidens samhällen påverkades av polyteismen från sin omgivning. Religiösa ritualer, sociala ceremonier, nationella angelägenheter, statliga institutioner – allt byggde på polyteistiska föreställningar. Till slut förvärrades situationen i sådan utsträckning att varje barn som föddes i denna värld öppnade sina ögon i en avgudadyrkande atmosfär, och när det slöt sina ögon för sista gången skedde det i samma atmosfär. Avgudadyrkans sedvänja, när den väl hade fått fäste i historien, blev omöjlig att utrota. Det är detta tillstånd som kommer till uttryck i Noas bön: ”Herre! Lämna inte en enda av dessa förnekare kvar på jorden! Om Du skonar dem kommer de att leda Dina tjänare vilse och föda enbart syndare och förnekare.” (71:27).
Profeten Abraham, som levde mellan 1800 och 2000 f.Kr., försökte reformera samhället i det forntida Irak, men mötte samma öde som de profeter som föregått honom. Då utarbetade Gud en ny plan för människans vägledning. Den innebar att genom en särskild gudomlig föranstaltning förbereda ett människosläkte genom att fullständigt avskilja dem från polyteismens inflytelsesfär, så att de skulle finna det lättare att ta emot monoteismens budskap. Människor som danats på detta sätt skulle sedan, i enlighet med den gudomliga planen, användas för att möta och utplåna polyteismens krafter i syfte att förändra historiens gång.
I enlighet därmed befalldes Abraham att lämna befolkade områden som Irak, Egypten, Syrien och Palestina för det forntida Mekkas ökenland och där bosätta sin hustru och sitt lilla barn Ismael. Då detta område var en icke odlingsbar dal var det fullständigt tomt på mänsklig befolkning, och därmed helt fritt från den forntida polyteistiska kulturen. Det är detta som avses i Abrahams bön: ”Herre, jag har bosatt en del av mina efterkommande i en ofruktbar dal nära Ditt heliga hus, för att de ska förrätta bönen” (14:37). Det vill säga att Abraham medvetet valde en plats som låg bortom polyteismens inflytande, för att en generation skulle kunna växa upp i en miljö fri från polyteistiska influenser och bli sanna tillbedjare av den ende Guden.
Effekten av en sådan avskildhet från en kulturell kontinuitet kan illustreras med ett exempel från författarens eget liv, som härstammar från ett urdutalande område. Mina föräldrar talade urdu, vilket är mina barns modersmål. Nu föll det sig så att min äldste son bosatte sig i London i ett område med en övervägande engelsktalande befolkning. Till följd av detta behärskar mina sonsöner i dag enbart engelska och kan inte uttrycka sig på urdu. Vid mitt besök i London var jag tvungen att samtala med dem på engelska.*
Mina sonsöner hamnade i detta språkligt berövade tillstånd just för att de hade vuxit upp i en miljö som var helt avskuren från urdus levande traditioner. Detta hade inte varit möjligt om dessa barn hade vuxit upp i Delhi.
Detta är en parallell till berättelsen om Abraham, Ismael och hans mor Hagar. Drömmen som visades för Abraham (37:102) var symbolisk. Abraham stod dock, med sin extrema lydnadskänsla, redo att verkställa sin dröm. I det forntida Mekka fanns varken vatten, vegetation eller några resurser för att upprätthålla liv. Att bosätta sin hustru och sitt barn under sådana ogynnsamma omständigheter tycktes vara att bjuda in deras död. Men planen att föda en generation som var lösgjord från polyteistiska traditioner kunde endast genomföras på en plats utan försörjningsmöjligheter, ty endast då skulle den vara tom på mänsklig befolkning. Abrahams dröm innebar skenbart en ekonomisk och social uppoffring av hans barn, men i själva verket var det ett sätt att förverkliga den gudomliga planen att förbereda den önskade generationen.
Eftersom denna plan måste förverkligas under orsak och verkans slöja övervakades den ständigt. Abraham själv stannade i Palestina men reste med jämna mellanrum till Mekka i tillsynssyfte.
* Dessa sonsöner bor nu i Indien och behärskar sitt modersmål fullt ut.
Till en början var Hagar och Ismael de enda invånarna i dalen. Senare, i och med att Zamzam-källan bröt fram, slog sig några nomader från stammen Jurhum ner där. När Ismael växte upp gifte han sig med en flicka från den stammen. Enligt traditionerna var Ismael inte hemma en gång när Abraham kom till Mekka från Palestina. Abraham frågade hans hustru hur allting stod till. Hans hustru berättade för honom att de levde under mycket svåra förhållanden. Livet var fullt av umbäranden. När Abraham tog farväl bad han henne hälsa till Ismael och be honom att byta ut tröskeln till sitt hus. När Ismael återvände och hörde budskapet från sin hustru insåg han att besökaren måste ha varit hans far och att hans budskap symboliskt innebar att han borde skilja sig från sin nuvarande hustru och gifta sig med en annan kvinna från stammen Jurhum. I Abrahams ögon var den kvinnan inte värdig att vara moder åt den generation som höll på att fostras.
Efter en tid besökte profeten Abraham återigen Mekka. Även denna gång var Ismael borta, men hans hustru var hemma. När Abraham frågade henne hur det stod till tackade hon Gud för allting och talade om förnöjsamhet, och sade att livet var gott för dem. När han gick bad Abraham henne att framföra hans hälsningar till Ismael och ge honom budskapet att han skulle behålla tröskeln till sitt hus. Vid sin återkomst mottog Ismael sin faders budskap och förstod med rätta dess symbolik: att denna kvinna var förmögen att leva ett liv i enlighet med den gudomliga plan som tilldelats Abraham för att förbereda den generation som Gud önskade. (Tafsir Ibn-Kathir)
På detta sätt, i den fientliga, avskilda miljön, började en ny generation att formas. Vilka egenskaper utmärkte detta släkte? De två mest framträdande dragen var deras samklang med naturen och deras besittning av den mänskliga egenskapen mannamod och hederskänsla.
Det enda som påverkade människan i denna karga, ogästvänliga arabiska öken var naturen: vidsträckt vildmark, höga berg, stjärnklar himmel. Dessa naturfenomen förmedlade budskapet om Guds enhet till människan. De var ständiga påminnelser om Guds storhet och allvetenhet. Denna rena, gudomliga omgivning fostrade en generation som, med Abrahams ord, hade den sanna kapaciteten att bli en islamisk gemenskap – det vill säga en gemenskap som fullständigt kunde underkasta sig Guds vilja. Denna gemenskaps ursprungliga natur bevarades intakt, och därmed var den fullt kapabel att ta emot naturens religion.
Det var då den mest lämpade miljön för att odla den egenskap som på arabiska kallas al-muruwah (mannamod, ridderlighet). Livet var fyllt av umbäranden i det forntida Hijaz bergiga och steniga omgivningar, och i den miljön fick medfödda mänskliga egenskaper högsta betydelse, eftersom yttre stöd saknades helt. Där ägde människan bara en sak, och det var sin egen existens. I en sådan miljö var det helt naturligt att människans inre egenskaper odlades till det yttersta. På så sätt uppstod, genom en process som sträckte sig över två tusen år, ett folk som i häpnadsväckande grad kännetecknades av mannamod. Med Philip K. Hittis ord förvandlades hela Arabien till en plantskola för hjältar, vars like aldrig skådats vare sig förr eller senare i historien.
Tiden var inne vid 500-talets inbrott att fullborda planen att bryta kontinuiteten av shirk (polyteism, avgudadyrkan). Det var då profeten Muhammed föddes bland ismaeliterna. Detta är Koranens ord:
Det är Han som har sänt Sitt sändebud med vägledningen och sanningens religion, för att låta den råda över alla religioner, hur mycket polyteisterna än ogillar det. (61:9)
Denna vers visar att den slutlige profetens huvudsakliga uppdrag var att avlägsna polyteismens religion från dess dominerande ställning och i dess ställe etablera monoteismens religion, vilket gav den en ställning av överhöghet i världen. Denna dominans skulle vara av intellektuell och ideologisk art. Det vill säga en överhöghet liknande den som den vetenskapliga kunskapen har vunnit över den traditionella kunskapen i modern tid.
Detta var den svåraste plan som någonsin uttänkts i historien. På 600-talet var det den hårdaste av uppgifter att utrota polyteismen och ersätta den med monoteism som den rådande ideologin. Det var som att rycka upp ett träd med alla dess rötter och grenar. Det innebar oerhörda svårigheter och kunde endast utföras med noggrann planering och ihärdig ansträngning.
För att säkra detta mål försågs den slutlige profeten av Gud med två särskilda stödjande faktorer. Den ena var den gudomliga förkunnelsen:
Ni är det bästa samfund som har uppstått för människorna. (3:110)
Som ett resultat av en tvåtusenårig process förbereddes en ytterst kompetent grupp för ändamålet. Som nämnts ovan hade denna grupp behållit sin natur (det vill säga den natur varmed den hade kommit till, bevarad intakt och fri från civilisationens alla fördärv) och ägde också i fulländad form en hög moralisk karaktär och manliga dygder. Det var de människor som utvaldes ur denna grupp som, efter att ha accepterat islam, kom att bli kända i historien som profetens följeslagare.
Det andra särskilda gudomliga stödet antyds i de inledande verserna i kapitel 30. Före profetens ankomst hade det funnits två stora polyteistiska civilisationer i världen: den bysantinska och den sassanidiska. Den största befolkade delen av jordklotet vid den tiden lydde, direkt eller indirekt, under dessa två imperier. För att monoteismen skulle kunna råda över en vidare värld var en konfrontation med de polyteistiska imperierna oundviklig. Gud lät detta ske under denna period, och konfrontationen mellan dessa två imperier fortsatte i generationer. Först reste sig perserna och krossade romarnas makt och ockuperade en stor del av deras imperium. Sedan reste sig romarna för att hämnas sitt nederlag genom att krossa persernas makt. Det var så det kom sig att när följeslagarna reste sig enade under profetens ledning, erövrade de snabbt större delen av den befolkade delen av Asien och Afrika, kuvade polyteismen och säkrade monoteismens rättmätiga plats.
För att citera professor Philip K. Hitti:
Det försvagade tillståndet hos de rivaliserande bysantinerna och sassaniderna, som hade fört inbördes krig mot varandra i många generationer, de tunga skatter som dessa krig medförde och som lades på båda imperiernas medborgare, vilket undergrävde deras lojalitetskänslor... allt detta banade väg för de arabiska vapnens överraskande snabba framgångar. (Philip K. Hitti, History of the Arabs, London, 1970, s. 142–143)
Historiker har vid hänvisning till denna vändpunkt i allmänhet framställt de ovannämnda händelserna som något som skett i den naturliga ordningen. I själva verket var denna extraordinära vändning resultatet av en gudomlig plan, särskilt uttänkt av Gud till stöd för den slutlige profeten.
En artikel med titeln ”Islam”, författad av en kristen skribent och publicerad i ett amerikanskt uppslagsverk, slår fast:
Dess ankomst förändrade den mänskliga historiens gång.
Det är i sanning sant att efter den islamiska revolutionen under islams första fas skådade mänsklighetens historia sådana väldiga förändringar som aldrig tidigare skådats. Den egentliga orsaken till alla dessa förändringar var att polyteismens kontinuitet bröts och lämnade plats för monoteismens kontinuitet. Shirk (polyteism) var och är roten till allt ont, medan monoteismen var och är källan till all dygd. Följaktligen öppnade inträffandet av denna grundläggande förändring dörren till all dygd för människan, en dörr som dittills hade förblivit låst.
Nu vek vidskepelsens tidsålder undan för vetenskapens tidsålder. Grunden för diskriminering mellan människor rasade och gav plats för mänsklig jämlikhet. Dynastiskt styre ersattes med demokratiskt styre. Där naturfenomen över hela världen tidigare hade gjorts till föremål för tillbedjan, behandlades de nu för första gången som föremål för forskning och undersökning. Detta banade väg för avslöjandet av naturens hemligheter för människan. Det var i sanning den monoteistiska revolutionen som lade grunden för att frambringa framstegets moderna tidsålder. Abrahams bön – ”Herre, bevara mig och mina söner från att tillbe avgudar. Herre, de har lett många människor vilse” (14:35–36) – hade blivit besvarad.
Nu uppstår frågan hur människor kunde förledas av dessa avgudar. Vilka egenskaper ägde dessa livlösa föremål som hjälpte dem i detta avseende? Vi kan förstå denna hemlighet om vi betraktar de avgudar som rådde under Abrahams tid och som det hänvisas till i Abrahams bön.
Avgudarna utgjordes av solen, månen och stjärnorna. Det har bevisats historiskt att dessa lysande himlakroppar var föremål för tillbedjan överallt i den civiliserade världen på Abrahams tid. Detta ger oss en ledtråd till hur och varför dessa avgudar lyckades leda människorna vilse.
Fastän Gud är den största verkligheten är Han osynlig för ögat. Tvärtom är solen, månen och stjärnorna, klart lysande, synliga för varje öga. På grund av deras glans föll människorna under deras förtrollning och började tillbe dem. Dessa lysande kroppar fångade det mänskliga tänkandet i sådan grad och dominerade människors sinnen så fullständigt att till och med regeringar, ja hela imperier, grundades på deras basis. Den tidens kejsare härskade över människor genom att förklara sig vara ättlingar till solen och månen.
Denna tidsålder bragtes om intet genom att monoteismen vann herravälde genom den slutlige profeten. Detta genomfördes i två steg. Det första steget omtalas i Koranen med dessa ord:
Och kämpa mot dem till dess det inte längre finns något förtryck (fitnah) och religionen helt tillhör Gud; men om de upphör, ser Gud i sanning vad de gör. (8:39)
Fitnah i denna vers betyder religiös intolerans, som i forna tider hade blivit en form av förtryck. Polyteismen hade blivit aggressiv eftersom den var grundbulten för alla regeringar och som sådan åtnjöt fullt statligt beskydd. I en sådan situation, närhelst kallelsen till monoteism höjdes, var det helt naturligt för härskarna att starkt uppleva att en sådan kallelse, genom att ifrågasätta deras rätt att härska, utgjorde en utmaning mot deras suveränitet. Därför spillde de ingen tid på att krossa monoteismens da’ier (förkunnare). Detta var den verkliga orsaken till den ideologiska aggressionen i forna tider.
Profeten Muhammed och hans följeslagare befalldes av Gud att kämpa för polyteismens utrotande för att sätta stopp för att monoteismens förkunnare gjordes till måltavlor för polyteistisk aggression. Det vill säga att skilja shirk och politik från varandra. Profeten och hans följeslagare inledde denna kampanj med full kraft och hängivenhet, och det var tack vare deras outtröttliga ansträngningar som shirk-makten tilldelades ett dödande slag. Därefter kuvades det polyteistiska systemet i de flesta delar av den då bebodda världen, vilket för alltid satte punkt för polyteismens aggressiva ställning. För all framtid förvisades därmed polyteism och politisk makt till skilda arenor.
Det andra steget i monoteismens herravälde över shirk nämns i denna vers i Koranen:
Vi ska visa dem Våra tecken vid horisonterna och inom dem själva, ända till dess det står klart för dem att detta är sanningen. (41:53)
Den första fasen av detta uppdrag syftade till att sätta punkt för bruket att härleda politiska teorier ur naturfenomen.
Detta mål uppnåddes fullständigt under 600-talet. Det andra steget syftade till att avlägsna vidskepelsens slöja från naturfenomenen och kasta kunskapens ljus över dem. Detta andra stadium inleddes med profetskapets era (under profeten Muhammed) och nådde senare sin höjdpunkt i den nuvarande vetenskapliga revolutionen.
Den nuvarande världen är en manifestation av Guds egenskaper. Här finner människan sin Skapare i Hans skapelses spegel. Genom att göra en djupgående studie av skapelsen blir hon vittne till Guds makt och storhet. De forntida avgudadyrkande föreställningarna hade däremot gjort alla denna världs materiella ting mystiskt heliga. De vidskepliga idéer som hade kommit att omge dem lade hinder i vägen för att forskning skulle kunna bedrivas kring mångfalden av föremål i denna värld. När hela världen genom den monoteistiska revolutionen kom att betraktas som Guds skapelse, försvann denna mentalitet att hålla allting heligt. Nu började allting att studeras objektivt.
Som ett resultat av detta undersökande började sanningen om naturens dolda system och dess funktion i världen att uppenbaras. Slutligen, i form av den moderna vetenskapliga revolutionen, uppfylldes profetian i vers 53 i kapitel 41 definitivt.
De fakta som genom moderna vetenskapliga studier har nystats upp om universum har slutgiltigt gjort slut på vidskepelsens tidsålder. Dessa nyupptäckta realiteter har samtidigt gynnat mänskligheten på två sätt: det ena är att religiösa trosföreställningar inte längre bara är dogmer, utan fakta fastställda genom den mänskliga kunskapen själv.
Den andra fördelen för mänskligheten är att dessa vetenskapliga avslöjanden om naturen utgör en väldig källa till att stärka den troendes tro.
Även om det bara är partiellt till sin omfattning, är allt det som vetenskapen har avslöjat om universum så häpnadsväckande att den troendes hår reser sig när han får veta det. Hans sinne tar emot ljuset från insikten om Herren. Hans ögon fylls av tårar av vördnad och fruktan för Gud. Han upphöjs till nivån för ihsan, ett tillstånd av tillbedjan där människan känner det som om hon såg den Allsmäktige. Det finns en hadithNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. med denna innebörd, som uppmanar de troende att tillbe Gud som om de faktiskt såg Honom.
Islams återupplivande i modern tid
I modern tid har den mänskliga trons historia återigen nått nästan samma punkt som för femtonhundra år sedan. I forna tider dominerade shirk det mänskliga tänkandet i så hög grad att det blev en oskiljaktig del av den historiska processen, vilket ledde till en situation där varje barn som föddes blev en avgudadyrkare. Nu har ateistiska tankar, genom en process som sträckt sig över de senaste århundradena, kommit att förgifta det mänskliga tänkandet. I all intellektuell verksamhet har det ateistiska tänkandet fått ett sådant övertag att ateismen återigen i mänsklighetens historia har etablerats som en historisk process. Nu står varje barn som föds i någon del av världen under dess inflytande. Ateismen är vår tids dominerande ”religion”. Därför kommer ett återupplivande av islam i modern tid inte att vara möjligt så länge ateismen fortsätter att åtnjuta sin ideologiska dominans.
För att möjliggöra islams återupplivande i modern tid blir det nödvändigt att använda samma metoder som tidigare tillämpades när shirk dominerade världens tänkande, det vill säga individers fostran och sanningens motståndares underkuvande.
För att fullgöra den första uppgiften är våra egna mänskliga resurser tillräckliga. Men för den andra uppgiften har Gud återigen i modern tid, precis som under islams första fas, vidtagit lämpliga åtgärder i mycket stor skala. Stundens krav är att ta tillvara dessa möjligheter som så rikligt har skapats för oss.
- En arbetsstyrka är en förutsättning för en framgångsrik utgång av varje kampanj för islamskt återupplivande i nutiden. Grunderna är desamma som de som behövdes för att utföra det uppdrag som anförtroddes Abraham, även om individers träning kan skilja sig åt med hänsyn till vår tids krav.
De individer som krävs för att lansera en kampanj för islamskt återupplivande i modern tid är inte bara vanliga muslimer, utan sådana för vilka islam har blivit det slutgiltiga svaret på ett stort utforskande sökande. Det som aktiverar en människa mer än något annat är denna upptäckelse: plötsligt föds en ny personlighet inom henne, präglad av övertygelse, mod, beslutsamhet, mannamod, generositet, offervilja och den önskade enheten – alla de egenskaper som krävs för att utföra stora uppgifter, och som alla är en del av den sökande andan.
Alla de bästa egenskaperna hos västerländska nationer i modern tid är förknippade med denna drift att utforska. Man kan säga att de västerländska nationerna har upptäckt världen i vetenskaplig snarare än traditionell mening, och det är denna längtan efter att förstå alla aspekter av sanningen som har frambringat individer av så hög kaliber i västvärlden.
Detsamma gällde profetens följeslagare under islams första fas. Guds religion kom till dem som en upptäckt: islam i motsats till jahiliyyah (okunnighetens tid); monoteism i motsats till shirk; Akhirah (Livet efter detta) i motsats till denna närvarande värld. Det var detta som bar ansvaret för att frambringa dessa extraordinära egenskaper hos dem. Om kampanjen för islamskt återupplivande i dag återigen ska kunna lanseras effektivt måste sådana människor träda fram som uppfattar islam som en ny upptäckt snarare än som ett arv genom födseln. - Islam kom till världen för fjortonhundra år sedan och satte igång historiska processer präglade av kulturell storhet och politiska erövringar. De som kallar sig muslimer i dag är produkter av dessa processer. Men varje grupp av människor som har ett så lysande förflutet är undantagslöst upptagen av sin näraliggande historia. Den förmår inte gå tillbaka genom historien för att dricka på nytt ur inspirationens ursprungliga källor.
Detta gäller för muslimer i dag. Nutidens muslimer härleder, medvetet eller omedvetet, sin religion från historien i stället för från Koranen och sunna, islams sanna källor.
Detta är anledningen till att islam för dagens muslimer har blivit en fråga om stolthet snarare än om ansvar. Denna psykologi genomsyrar deras tankar och handlingar i sådan grad att dess verkningar syns överallt. Islam, så som det framställs i Koranen och hadithernaNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort., framträder som en religion av ansvar och ansvarsskyldighet, men om det betraktas i spegeln av sin kulturella och politiska historia framstår det som ett föremål för stolthet och ära. Alla muslimers stora revolutionära rörelser i modern tid har påverkats av denna känsla av stolthet. Det är därför de alla förlorade sin ursprungliga lyster efter mycket korta perioder av aktivitet. Detta beror på att en känsla av stolthet leder till skrytsamma aktiviteter, medan en känsla av ansvarighet leder till genuint allvarlig handling.
För att en kampanj för islamskt återupplivande ska kunna ledas effektivt borde dess förespråkare ha härlett islam ur de ursprungliga lärorna i Koranen och haditherna snarare än ur senare tiders kulturella och politiska historia. Endast de som har hämtat sin religion ur Koranen och haditherna kan upprätthålla en sann kampanj på fullt allvar och med en känsla av ansvar.
De som härleder sin religion från historien kommer endast att förhärliga sin egen stolthet, och ingen resultatinriktad handling kommer att följa av deras verksamhet.
Muslimer i modern tid har förvandlats till ett defaitistiskt folk, tack vare att hela den muslimska världen lider av ett förföljelsekomplex. Detta är vad som följer av att härleda religionen ur historien. Bländade av storheten i historien kring ”Röda fortet” och ”Granada” valde de att härleda sin islamiska identitet ur dessa föremål av historisk betydelse, och eftersom dessa ting i nutid har övertagits av andra nationer har de aldrig upphört med sina klagovisor. Men om de hade betraktat den gudomliga vägledningen som sin religion skulle de aldrig ha känt sig som offer för förlust. Ty gudomlig vägledning är något som aldrig kan tas ifrån en av någon.
Eftersom vi betraktar sådant som kan tas ifrån oss av andra som islam, har vi blivit tvångsmässiga sörjare över våra egna öden. Hur märkligt är det inte att vi är upptagna med att sörja över en mycket liten förlust och kräva skadestånd, samtidigt som vi är helt omedvetna om den långt större skatt vi fortfarande besitter.
Muslimer betraktar islam som ett emblem för sin nationella storhet, och som ett resultat av denna mentalitet är de invecklade i sammandrabbningar och konfrontationer med andra nationer över hela världen. Det är därför de reser sig mot människor när de upplever att dessa berövar dem deras ära. Denna reaktion kan sträcka sig från verbala fördömanden till väpnad konfrontation. Denna negativa attityd fortsätter att förstöra muslimers relationer med andra. Om de däremot hade tagit emot islam som en fråga om gudomlig vägledning skulle de ha känt att de hade något att ge till andra nationer. De skulle ha betraktat sig själva som givaren och de andra som mottagaren. De skulle då inte ha blivit besatta av att återfå det oåterkalleliga. Den faktiska relationen mellan muslimer och andra nationer borde vara den mellan da’i (kallare) och mad’u (den kallade), inte mellan berövare och berövad. Men resultatet av att hålla den historiska islam för den sanna islam är att andra nationer nu betraktas helt enkelt som rivaler. Så länge denna rivalitet fortsätter mellan muslimer och andra nationer kan inget verkligt arbete för islamskt återupplivande påbörjas.
Det är inte möjligt att i det allra första skedet rena alla muslimer från denna antagonistiska psykologi. Men åtminstone ett sådant team borde samlas vars medlemmar har befriat sig från denna rivalitetsmentalitet. Denna tankeförändring kommer att hjälpa dem att betrakta andra nationer som sina mad’u, i stället för som sina materiella konkurrenter och nationella motståndare. För att upprätta relationen mellan da’i och mad’u är det nödvändigt att glömma alla klagomål och agg, och att vara villig att utstå alla slags materiella förluster. Denna relation mellan da’i och mad’u kan endast grundas på ensidig uppoffring från kallarens sida. Det råder ingen tvekan om att detta är den svåraste av uppgifter, en uppgift för vilken man måste avstå mycket.
Villigheten att göra uppoffringar och andra sådana egenskaper måste besittas av dem som träder fram för uppdraget om islamskt återupplivande. För att förbereda sådana individer i modern tid krävs återigen samma planering som genomfördes i den första fasen.
I modern tid är vi i behov av ett utbildningscenter av hög standard med alla de modernaste faciliteterna. Inrättat i naturens rena omgivningar, långt från civilisationens fördärvande centra, skulle ett sådant utbildningscenter fullt ut svara mot denna uppmaning i Koranen:
Att utbilda begåvade individer på en sådan isolerad plats vore motsvarigheten till att placera Hagar och Ismael i en karg, oodlingsbar terräng, så att deras religiositet kunde växa och stärkas.... några borde stanna kvar för att fördjupa sig i religionen och varna de andra när de återvänder, så att de kan ta sig i akt. (9:122)
För att detta föreslagna utbildningscenter ska ge maximal nytta borde föräldrar i likhet med Abraham vara villiga att uppoffra begåvade barn, i den meningen att de tar dem bort från de ekonomiska möjligheternas lockelse och placerar dem i omgivningar där de, även genom att ge sitt bästa, inte skulle få något tillbaka förutom tanken på belöning i Livet efter detta. Ett framgångsrikt drivande av ett sådant träningscenter skulle, med Philip Hittis ord, vara liktydigt med att skapa en plantskola för hjältar.
Men såvida inte ett ansenligt antal sådana individer görs tillgängliga kan inga verkliga steg tas mot islams återupplivande. Det vill säga att en grupp intelligenta, begåvade individer ur nationen borde föras till en annorlunda, särskild miljö, avskild från världsliga ting, där de ges utbildning och fostran speciellt utformad för att förbereda dem för att framgångsrikt åta sig islams återupplivande i modern tid, och därmed bli varnare och förkunnare av glada budskap för världens folk.
För att underlätta den islamiska revolutionen i dess första fas vidtog Gud den särskilda åtgärden att sätta de mäktiga romerska och persiska imperierna – monoteismens största motståndare – på kollisionskurs, och försvagade dem därmed så avsevärt att det blev lätt för muslimerna att underkuva dem.
Samma Guds bistånd till de troende har i modern tid antagit en annan form, nämligen flödet av sådan information om universum som bevisar religiösa realiteter på miraklernas nivå. Det vidskepliga sättet att tänka dominerade världen i forna tider, vilket ledde till att människan hade bildat sig märkliga uppfattningar om den gudomliga skapelsen. Universum har kallats ”Guds mirakel” i Koranen. Men detta gudomliga mirakel låg dolt under vidskepelsens slöja. Ett av resultaten av den islamiska revolutionen är att naturfenomenen, som tidigare hade varit föremål för dyrkan, nu blev föremål för forskning och undersökning. På detta sätt började naturens händelser för första gången i mänsklighetens historia att studeras på ett rent akademiskt sätt. Detta nya förhållningssätt vann allt större terräng tills det spreds till Europa, där det gavs det stora lyft som hjälpte det att utvecklas till den moderna tidens vetenskapliga revolution.
Det är som om vetenskapen, efter att ha avlägsnat vidskepelsens slöja, har bevisat att universums under är ett Guds underverk. Genom att flytta naturfenomenen från statusen som dyrkade objekt har människan slutligen kunnat sätta sin fot på denna måne, som har tillbetts genom hela mänsklighetens historia från den forntida människans tid, då hon betraktade den som ett gudomligt väsen.
Om de nya argument som vetenskapen tillhandahåller används på rätt sätt kan monoteismens kallelse presenteras för världen i samma, om inte större, skala än den för vilken underverk tidigare gavs till profeterna som ett vittnesbörd om Skaparens enastående natur.
Alla ting i himlarna och på jorden finns där för att påminna människan om Gud. Men människan började på eget bevåg att gudomliggöra dessa ting. Detta var en stor avvikelse från Guds ursprungliga avsikt.
I modern tid har vi bevittnat ett annat slags avvikelse när det gäller vetenskaplig information. De fakta som har kommit i dagen genom vetenskapliga undersökningar är alla bevis på Guds gudomlighet. De finns där för att påminna människan om Gud. Men nutidens ateister har förvrängt just dessa vetenskapens uppenbarelser, som var bevis på Guds existens, för att visa att det inte finns någon Gud. Genom att ge dessa fakta fel riktning hävdades att hela systemet fungerade av sig självt genom en mekanisk process av handling och reaktion, orsak och verkan.
Det universum som upptäcktes av vetenskapen var emellertid ett ytterst meningsfullt och målmedvetet universum; som moderna upptäckter har visat är det inte en slumpartad samling materia. Snarare är det en högt organiserad och sofistikerad fabrik av mycket hög klass. Alla ting i världen rör sig oundvikligen längs den målinriktade bana som kommer att frambringa de bästa resultaten. Upptäckten av organisation och ändamålsenlighet i allt är ett säkert bevis på att Guds hand, om än osynlig, ligger bakom universums funktion. Men vad ateistiska tänkare gjorde var att avleda de vetenskapliga upptäckternas bana mot ateism. De hävdade att allt som har bevisats är ett mål och inte orsaken. Men vad är beviset för att det är ett mål? Det är fullt möjligt att det helt enkelt är en verkan. Ateisterna vidhåller likväl att det inte är nödvändigt att det måste finnas ett medvetande som genom vilja medvetet styr händelser mot ett visst mål eller slutresultat; det kan vara möjligt att det genom ett blint samspel mellan vissa fysiska och kemiska krafter av sig självt frambringas vissa ting som av en slump råkar vara meningsfulla. När denna meningslösa förklaring i sig har frambringats genom utövandet av en vilja (mänsklig vilja i detta fall), hur märkligt vore det inte att tro på ett meningsfullt universums funktion utan en vilja bakom det.
Efter vetenskapens framväxt har ateistiska tänkare i mycket stor skala försökt rikta vetenskapen i ateistisk riktning. Tvärtom har religiösa tänkares försök att använda vetenskapliga bevis till stöd för religionens anspråk varit ytterst få och sällsynta. Under de senaste hundra åren har tusentals böcker av hög akademisk standard givits ut som syftar till – helt felaktigt förstås – att härleda ateism ur vetenskapen, medan få akademiska ansträngningar värda att nämna har gjorts från religiösa tänkares sida. En av dessa böcker, The Mysterious Universe av sir James Jeans, är anmärkningsvärd för den inverkan den har haft på både religiöst och vetenskapligt tänkande: i denna bok har författaren på ett skickligt sätt genom rent vetenskapliga argument raserat kausalitetsprincipen som ett godtagande av den mekaniska ersättningen för Gud.
Under senare hälften av det innevarande århundradet har otaliga nya fakta kommit till människans kännedom, vilka bevisar de religiösa trosföreställningarnas sanning på ett ytterst upphöjt plan. Men hittills har ingen religiös tänkare trätt fram för att spänna för denna vetenskapliga information till stöd för religiösa sanningar. Om detta arbete kunde utföras på en hög intellektuell nivå skulle det motsvara ett akademiskt underverk till stöd för monoteismens religion.
Som vi lär oss av Koranen betvivlades alla forntida profeters profetskap av deras samtida (11:62). Till en början drabbade samma öde profeten Muhammed (38:10).
Koranen förkunnade dock: ”Din Herre kan upphöja dig till en ärofull och prisad ställning” (17:79). Denna gudomliga förkunnelse innebar att hans profetskap skulle övergå från tvivlets stadium till fullständigt erkännande. Stadiet Mahmud (den prisade) är det slutliga stadiet av erkännande och bekräftelse.
Närhelst en profet föds blir hans goda tro ett föremål för tvivel hos hans folk. ”Är han verkligen en profet, eller påstår han det bara?” Ända till slutet fortsätter sådana tankar att dyka upp i människors sinnen. Profetskapet är i sitt inledande skede endast ett anspråk. Det bär inget sådant inbyggt bevis som människor tvingas erkänna.
Det är därför en profet, närhelst han kommer till ett samfund, i deras ögon blir en kontroversiell personlighet, då etablerade historiska bevis inte har samlats till hans stöd. Stödjande argument uppstår visserligen, men alltid först efter att en viss tid har förflutit. I allmänhet nådde profeterna inte detta andra stadium av fullständigt godtagande.
Alla andra profeter kom till världen och lämnade också världen under vad som var en period av kontrovers. De förmådde därför inte lämna efter sig en grupp av uppriktiga och hängivna individer som kunde bevara deras traditioner och profetiska uttalanden.
Om dessa profeter aldrig blev fullständigt erkända av sina samtida, vare sig i början eller i senare skeden av sin verksamhet, berodde det på att deras läror aldrig helt bekräftades av framstegen inom den mänskliga kunskapen.
Av alla profeter är den ende undantaget i detta avseende den slutlige profeten, även om han, liksom de andra profeterna, också inledde sitt profetskap mitt i stridigheter. Det var i ett senare skede som han nådde en sådan enastående framgång och tillsammans med sina följeslagare kom att härska över en stor del av jordklotet. På mindre än ett århundrade hade hans religion, islam, underkuvat Asiens och Afrikas stora imperier.
Islams profet gick segrande ur alla de utmaningar han ställdes inför: alla hans förutsägelser visade sig vara sanna och alla makter som konfronterade honom besegrades. Dessa händelser under hans livstid etablerade hans anseende inte bara i hans samtidas ögon, utan för all framtid. Genom hela profeternas historia nådde han ensam en sådan extraordinär framgång att hans profetskap snart lämnade alla stridigheter bakom sig och nådde det stadium av fast förankring som i Koranen kallas mahmud. Både hans uttalanden och hans gärningar förblev så fullkomligt bevarade att det inte fanns något utrymme för tvivel.
I dagens värld har den sanna religionens förkunnare en exklusiv fördel som ingen annan förkunnargrupp någonsin har ägt i tidigare faser av islams historia. Det vill säga att vi är i stånd att presentera kallelsen till monoteism inför världen från det etablerade profetskapets framskjutna position.
Vi är arvtagare till det etablerade profetskapets vissheter, medan andra profeters efterföljare fortfarande trevar i kontroverser.
Gud har tillhandahållit alla slags gynnsamma möjligheter för att lägga fram det gudomliga budskapet inför världens nationer. Om muslimer, trots alla sådana förutsättningar, inte utför denna uppgift att vittna om Sanningen, eller om de engagerar sig i sekteristiska, politiska och världsliga tvister med andra nationer, kommer de på Domens dag att befinna sig i den allvarliga knipan att inte kunna rättfärdiga denna försummelse inför sin Herre och Skapare.
