Etik är ett ämne som är gemensamt för både religion och filosofi, men de närmar sig det på i grunden olika sätt. Religionen presenterar moraliska principer som gudomliga påbud, medan filosofin samtidigt undersöker både ”vad” och ”varför”. Den sistnämnda upptas av frågor som varför det som är moraliskt sant trots allt är sant.

Denna skillnad i förhållningssätt har skapat en betydande klyfta mellan de två disciplinerna. Inom religionen definieras etik som en känd och obestridligt etablerad uppsättning moraliska principer. Eftersom den utgör ett gudomligt påbud är den ytterst exakt till form och innehåll. Tvärtom har ingen filosof, från antikens tidiga greker före kristendomens intåg ända fram till 1900-talets moderna västerländska tänkare, lyckats formulera precisa etiska kriterier för mänskligt handlande. Varje framstående filosof har grundat sin egen tankeskola men misslyckats med att ge världen en allmänt accepterad moralkod.

Vår synpunkt är att människans begränsningar utgör ett permanent hinder för att finna ett svar på frågan ”varför”. Därför har vi valt en praktisk lösning snarare än att förlita oss på det osäkra resultatet av en filosofisk dialog. Här kommer vårt fokus att ligga på att i enkla termer förklara det grundläggande begreppet etik såsom det presenteras av islam.

Kosmiskt förhållningssätt

Koranen säger att Gud skapade himlen i sju nivåer och att ingen brist någonsin kommer att upptäckas i Guds skapelse (67:3–4).

Gud skapade ett storslaget universum som sjuder av en mångfald aktiviteter som pågår på ett disciplinerat och ordnat sätt utan oregelbundenheter. Utförandet hos varje enskild del av det är fulländat.

Gudomlig etik

Naturen styrs av Gud, medan handlingsvägen i människans liv avgörs av hennes egen avsikt. Om människan har undantagits från att följa samma system som Gud har förordnat för resten av universum, beror det på att Gud har satt henne på prov i denna värld. Gud har gett människan en sådan frihet för att pröva om hon har viljan och förmågan att hålla sig på den raka och smala vägen. Det är därför profeten vinnlade sig om att uppmana sina medmänniskor att ”efterlikna gudomliga dygder”.

Den islamiska etiken bygger på uppfattningen att moral är en universell verklighet. Gud har fastställt liknande normer för uppförande både för människan och för resten av universum, och naturen i sin helhet tjänar som en förebild för mänskligt handlande. Vad Miguel de Cervantes sade om en god målare gäller även för en god människa. Han säger:

Goda målare efterliknar naturen, dåliga spyr ut den.

Den del av naturen som skiljer sig från människan är genom gudomligt påbud förpliktigad att följa det som på vetenskapligt språk kallas naturlagen. Förekomsten av denna lag bekräftas av Koranen när den talar om att jorden och himlen är underkastade gudomliga påbud. Koranen gör det vidare obligatoriskt för människan att följa samma påbud. Det finns sannerligen en enda gudomlig lag som ska efterlevas av både människor och natur. Där människan måste göra detta av fri vilja och genom sin egen avsikt, gör naturen det av tvång.

Samma princip för islamiskt uppförande förkunnas i Koranens tredje kapitel:

Önskar de något annat än Guds religion, när alla varelser i himlarna och på jorden har underkastat sig Hans vilja, frivilligt eller ovilligt? (3:83)

Denna vers visar tydligt att Gud vill se det mänskliga livet vila på samma principer som Han har fastställt för resten av naturen. Även det mänskliga livet bör återspegla samma lydnad mot regler som naturen gång på gång uppvisar till vår nytta.

Enhet och organisation

I Koranen slås det fast att det finns en väg för människan som har bestämts av Gud. Därför bör alla människor följa samma gudomliga väg. Samma regel tillämpas i Koranen på honungsbiet. Gud befallde honungsbiet att följa den gudomliga vägen, och det sätt på vilket honungsbiet arbetar visar att det håller sig på den gudomligt bestämda stigen. Ett sådant beteende bör efterliknas av människan, för honungsbiets livsstil är ett idealiskt exempel på social organisation. Processen att framställa honung inbegriper deltagande av tusentals bin som arbetar i nära samordning med varandra, där varje bi utför sina uppgifter på ett ytterst disciplinerat och organiserat sätt. Då samarbetsanda, självdisciplin och organisation är förutsättningar för att alla samhällsstrukturer ska fungera väl, bör människor utforma sitt sociala liv efter exakt samma linjer, om än i enlighet med andra omständigheter. Koranen beskriver denna samstämmiga och organiserade aktivitet som en gudomligt sanktionerad handling.

Ingen inblandning

Koranen säger:

Solen får inte komma ifatt månen och natten kan inte gå förbi dagen; var och en rör sig i sin egen bana. (36:40)

Denna vers pekar på en gudomlig lag som råder över planeterna och i rymden. Den ålägger varje himlakropp att röra sig i sin respektive bana och att inte inkräkta på en annan himlakropps bana. Den är på sätt och vis en fysisk allegori över en gudomligt sanktionerad samhällsprincip. Genom att använda stjärnorna och himlakropparna som analogi demonstrerar Gud den lag som Han önskar se införlivad i människans liv genom medveten ansträngning.

Detta antyder att varje människa måste verka inom sin egen specifika sfär utan att göra intrång på någon annan individs område.

Denna koraniska lag illustreras av en händelse som ägde rum i ett västerländskt land kort efter att det hade vunnit sin frihet. En av dess medborgare kom ut på gatan och viftade häftigt med armarna. I sin upphetsning råkade han träffa näsan på en förbipasserande. Den senare frågade frihetsälskaren varför han slog honom på näsan. Han svarade med att säga att hans land nu var fritt och att han till följd av detta var fri att göra vad han ville. Den förbipasserande anmärkte då artigt: ”Din frihet slutar där min näsa börjar.”

Varje individ i denna värld har handlingsfrihet. Denna frihet är dock inte gränslös. Människor är förpliktigade att handla inom ramarna för sina egna sfärer och att åtnjuta sin frihet utan att störa andras fred och frihet. Detta är grundläggande för ett korrekt uppförande såsom det fastställs i Koranen. Guds begränsning av de olika himlakropparnas rörelser till deras respektive banor utgör ett mönster att bygga människans etiska uppförandekod på.

En av Koranens verser antyder i bildligt språk att människan inte bör vara hårdhjärtad:

Därefter hårdnade era hjärtan och blev som stenar eller ännu hårdare; ty bland stenar finns det sådana från vilka floder bryter fram, och andra som klyvs så att vatten strömmar ut ur dem, och åter andra som störtar samman av bävan för Gud. Och Gud är inte omedveten om vad ni gör. (2:74)

Med andra ord bör människan vara storsint nog att ta till sig sanningen närhelst den uppenbaras för henne, och när hon ställs inför människans förtryck av människan bör hennes hjärta fyllas av smärta. Hon bör dessutom inta en ödmjuk snarare än en upprorisk hållning.

Precis som en vattenkälla bryter fram bland klipporna, så bör underkastelsens anda inför sanningen flöda ur människans hjärta. Och precis som träden och bergen böjer sig för Guds vilja, så bör människan helt underkasta sig Guds befallning. Ja, människans överlämnande åt Gud borde ske med samma snabbhet och definitiva kraft som ett jordskred.

Mjukt tal

Koranen säger att fåglarna sjunger Guds lov med orden Subhan Allah (Prisad vare Gud):

Ser du inte att Gud prisas av alla som finns i himlarna och på jorden, och av fåglarna med utbredda vingar? Han känner vars och ens bön och lovprisning, och Gud har full kunskap om vad de gör. (24:41)

På ett annat ställe beskriver Koranen åsnans skriande som det värsta av alla läten. Därför bör människor avhålla sig från att tala i åsnans gälla toner och i stället uttrycka sig med mildhet och måttfullhet.

Och dämpa dina steg och sänk din röst; ty den mest motbjudande av alla röster är sannerligen åsnans skriande. (31:19)

Detta antyder att Gud älskar en röst som pryds av fågelsångens ljuvlighet, inte en som liknar åsnans skriande, vilket är en förolämpning mot lyssnarens öron.

Av alla mänskliga organ är tungan det mest värdefulla, eftersom den är medlet för idéutbyte mellan människor. Det finns två sätt att använda detta organ: det ena behagar genom sin uppriktighet, rationalitet och artighet, till exempel när man framför glada budskap; det andra fördärvas av skärpa, hån och sarkasm, och dess ton liknar ”åsnans skriande”, vilket aldrig kan uppskattas av åhöraren. Koranen ogillar det senare sättet som råbarkat och insisterar på att människans tal ska ha en behaglig verkan på lyssnaren.

Förlåtelse

Josefs halvbröders dåliga uppträdande mot honom var djupt plågsamt för hans far Jakob. Naturligt nog hade han allvarliga skäl till klander mot Josefs bröder. Men i stället för att ge uttryck för sin sorg inför förövarna vände sig Jakob i sin ångest till Gud, trots att hans ångest hade orsakats av människor.

Denna avledning av en negativ reaktion – bort från den klandervärde och mot den Allsmäktige – har flera tydliga motsvarigheter i den fysiska världen. Det säsongsbetonade regnvattnet faller ofta i överflöd. Om hela denna mängd vatten blev stående på åkrarna och i bebodda områden skulle det orsaka en omfattande katastrof. Men detta sker inte, ty den överskjutande mängden vatten leds av naturen bort i bäckar och floder och lämnar kvar just det vatten som faktiskt behövs.

Genom att ansluta sig till samma naturlag i samhällslivet bör människan avleda alla skadliga delar av sina känslor till Gud.

Gemenskap i samhället leder bland annat till ömsesidiga klagomål och bitterhet. Om dessa klagomål framfördes direkt till de personer som ansågs ansvariga, skulle hela samhället förvandlas till ett slagfält. I en sådan situation bör människan välja samma tillvägagångssätt som naturen, nämligen att avleda alla överdrivna känslor till Guds konto och därefter ägna sig åt positiv samhällsuppbyggnad. Naturen lär oss att alltid bära med oss en ”avledningsbassäng” dit de negativa känslor som uppstår i våra hjärtan gentemot andra kan ledas bort, vilket gör det möjligt för oss att leva ett balanserat liv.

Gott mot ont

Det står i Koranen att ett av kännetecknen för Guds mest hängivna tjänare är deras förmåga att förlåta, även när de blir vredgade. Profeten lärde sina efterföljare att bemöta även dem som behandlade dem illa med mildhet. Med andra ord bör människan besvara ont med gott och förbli fredlig inför provokationer.

Detta osjälviska beteende finner en nära parallell i den fysiska världen i det symbiotiska förhållande som Gud har upprättat mellan människan och trädet. För att kunna överleva måste människan ständigt andas in luft, tillgodogöra sig luftens syre och andas ut dess koldioxid. Om trädet skulle härma denna process skulle världen bli obeboelig, eftersom luften skulle förorenas av giftiga gaser. Men Gud har ordnat tingen så att trädet gör tvärtemot människan, det vill säga det andas in koldioxid och renar därmed atmosfären, och andas ut syre som förser människor och djur med livets grundläggande bränsle.

Mönstret för det beteende som Koranen kräver av människan återfinns i det ömsesidiga bandet mellan människa och träd. Men där trädet utför sin uppgift automatiskt i tingens naturliga ordning, måste människan i den sociala sfären medvetet och av egen fri vilja välja att besvara hat med kärlek, smärta med tröst, vrede med förlåtelse och provokation med mildhet. Kort sagt bör en negativ attityd besvaras med ett positivt beteende. Eftersom ett sådant handlande inte ger något utrymme för ”öga för öga”-logik, bör du aldrig tveka att ge syre till den som ger dig koldioxid.

Sammanfattning

Den norm för uppförande som Gud upprätthåller genom sin direkta kontroll över naturen måste uppvisas av människan i hennes personliga liv under hennes egen kontroll. Det handlingsmönster som Gud har lagt fast i resten av världen på den fysiska nivån bör återspeglas i människans värld på det mänskliga planet.

Det som återfinns i den fysiska världen i form av järn krävs i den mänskliga världen i form av karaktärsfasthet. Bäcken som rinner nerför bergen är i människans värld synonym med mildhet och mjukhet i sinnet. Allt som existerar i den fysiska världen som förutsägbart till sin karaktär motsvarar hållandet av löften på det mänskliga planet. Allt som finns i den fysiska världen i form av fin struktur och väldoft har sin motsvarighet i den mänskliga världen i ett gott uppförande och hederliga relationer.

Trädens upptag av koldioxid och utsläpp av syre som hjälper människan att andas innebär att människan i sitt praktiska liv bör göra gott även mot dem som gör henne ont. Detta beror på att tingen i naturen inte motarbetar varandra; de är alla sysselsatta med att utföra sina tilldelade uppgifter med fullständig hängivenhet. Samma princip gäller för det mänskliga livet, där människan bör ägna sig åt positiva ansträngningar och helt avhålla sig från destruktiva handlingar. Naturen följer principen om återvinning och nedbrytning. Avfallsmaterial återvinns och omvandlas till gaser. Löv som skiljs från grenarna förruttnar inte till spillo, utan blir till gödsel. Betydelsen av detta för det mänskliga livet är av stor vikt, eftersom det antyder att de resurser som en människa spenderar bör återanvändas av hennes medmänniskor. De insatser som initieras av en bör vara till nytta även för andra. Många processer äger rum i naturen i storslagen skala. Varje beståndsdel utför sin funktion precist och regelbundet utan att erhålla någon synbar belöning. Samma osjälviska hängivenhet, utan tanke på belöning, förväntas av människor vid fullgörandet av deras plikter. Höga berg och alla upprätta föremål kastar sina skuggor lågt ner mot marken. Symboliskt sett borde detta mana människor till att tillägna sig vanan av ödmjukhet. Man bör varken skryta om sina framgångar inför andra eller betrakta sig själv som överlägsen andra.

Ett islamiskt uppförande är i sanning synonymt med ett naturligt uppförande. Detta uppförande upprätthålls i naturen omedvetet, medan det i människans liv styrs av individens egna medvetna ansträngningar och beslutsamhet.