Gud har tilldelat muslimerna en hel rad plikter, som sträcker sig från att göra sig själva till sanna tillbedjare av sin Skapare till att verka för att reformera dem som avfallit. Alla dessa förpliktelser är fullständigt bindande för dem. Men deras främsta religiösa plikt är att förmedla budskapet om Guds sanna religion till alla icke-muslimska nationer. Detta bör inte ses i ljuset av en rent nationell kamp, utan som en global förpliktelse som profeten överlämnade till muslimer överallt, att fullgöras efter profetskapets slut.
Gud har förknippat dawah-arbetets uppgift med alla slags välsignelser i denna värld och i nästa för det muslimska samfundet (ummahdet muslimska samfundet.). Enligt Koranen är sättet att skydda sig mot förövare att kalla dem till att vandra på Guds väg (5:67). Det är genom det framgångsrika fullgörandet av denna plikt som de troende kommer att utmärkas i livet efter detta genom att ges ställningen som Guds vittnen. Koranen beskriver dem som de som ska stå på de mest upphöjda platserna (7:46). Detta är den största ära som kan förlänas sanningens förkunnare i det kommande livet.
Att kalla människor till att underkasta sig Gud är emellertid ingen lätt uppgift. Det innebär ett återupplivande av profetens och hans följeslagares historia, vilka var outtröttliga i sina ansträngningar att ge vanliga män och kvinnor en klar uppfattning om den Allsmäktiges stora, dolda realiteter. Det handlar om att på den mänskliga nivån uppnå det som tidigare uppnåddes på den profetiska nivån.
Men först måste dawah-arbetaren själv förstå budskapets sanna natur som han framför till mänskligheten, annars kommer hans verksamhet att vara irrelevant för Guds sak och kan till och med visa sig vara kontraproduktiv. Sedan, när han för andra in i islams gemenskap, måste han också inse i vilken bemärkelse och på hur många sätt förutsättningarna har förändrats när det gäller spridningen av religiösa idéer. För våra föregångare innebar inbjudan till sanningen att göra slut på avgudadyrkan – att ersätta polyteism med monoteism. I våra dagar innebär inbjudan till Gud att göra slut på ateismen.
I och med avgudadyrkans upphörande inleddes en ny fas i världshistorien, och under tusen år utvecklades det mänskliga tänkandet i rationella banor fram till den punkt där den västerländska vetenskapens framväxt under 1500-talet kom att markera början på ytterligare en ny era. Under det nuvarande århundradet kan vetenskapen, efter att ha tagit sådana snabba och enorma kliv, sägas ha nått sin kulmen. Det är ironiskt att när vetenskapen nu kan tillhandahålla medlen för att bekräfta religiösa sanningar, har ateismen kommit att dominera mänskligt tänkande och handlande. Ur ett akademiskt perspektiv har religionen blivit ett bihang till ateismen. Den har ingen egen självständig status.
Den tyske ekonomen E.F. Schumacher sammanfattar samtidens attityder till religion i följande anekdot: ”Vid ett besök i Leningrad för några år sedan (augusti 1968) konsulterade jag en karta för att ta reda på var jag var, men jag kunde inte få ihop det. Jag kunde se flera enorma kyrkor, men det fanns inte ett spår av dem på min karta. När en tolk slutligen kom till min hjälp, sade han: ’Vi visar inte kyrkor på våra kartor.’” (E. F. Schumacher, A Guide for the Perplexed, London, 1981, s. 9)
Denna händelse är en talande spegling av moderna förhållanden. I dagens värld, där alla vetenskaper, inklusive historia, fysik, botanik, zoologi och astronomi, har utvecklats i hög grad, har Gud fördrivits från den akademiska och intellektuella sfären. Ingenstans förekommer Guds namn. En människa med insikt förnimmer Guds tecken överallt – i jordens alla skrymslen och vrår, och rakt igenom universums mest avlägsna rymder. Men inom de empiriska vetenskaperna är Gud en icke-entitet. Studenter inom dessa vetenskaper finner inga spår av Honom någonstans.
Givet dessa förutsättningar består uppgiften att sprida budskapet om Guds enhet i att åter rita in Guds namn på det mänskliga tänkandets karta. Men det skulle kräva en världsomspännande intellektuell revolution för att få människan att återigen försonas med sanningen om sin Skapare. Först då kommer människan att förstå och bli övertygad om Guds enhet och verkligheten i livet efter detta. Våra föregångare lyckades bryta det avgudadyrkande tänkandets dominans och ersätta det med det monoteistiska tankesystemet. Nu måste vi på samma sätt bryta ateismens grepp för att återetablera monoteismen som det dominerande intellektuella imperativet. Att underskatta antingen konceptet eller den spridningsuppgift det medför vore misshagligt i Guds och Hans troendes ögon.
Relationen mellan dayee och madu
En annan viktig fråga är återupprättandet av bandet mellan muslimer och icke-muslimer som det mellan dayee (den som kallar) och madu (den som blir kallad). Såsom muslimsk ummah är de förra förmedlarna av Guds religion till andra grupper, som är deras madu (församling). Det största misstaget som muslimer gör idag gentemot andra samhällen är att betrakta dem som sina nationella och materiella rivaler, och att ge sig in i ekonomiska och politiska tvister med dem över hela världen. När muslimer kräver sina rättigheter av sådana folk, förnekar de sin ställning som dayees. En dayee bör, enligt Koranen, inte söka någon belöning från sin församling.
Om vi vill förlänas en ställning av stor ära som Guds utvalda vittnen, måste vi vara villiga att avstå från rättmätiga anspråk gentemot andra samhällen. Syftet med denna uppoffring vore att etablera relationen mellan dayee och madu på en sund och fredlig grund.
Fredsavtalet i Hudaybiyyah (6 e.H.) är ett bra exempel på ett sådant strategiskt tillbakadragande. I detta fall gav muslimerna ensidigt efter för alla sina rivalers nationella och ekonomiska krav (fienden mötte inte något av muslimernas krav) vid upprättandet av detta fördrag. Men kort efter att detta avtal slutförts uppenbarade Gud följande vers:
”Se, Vi har gett dig en uppenbar seger.” (48:1)
Varför beskrev Gud ett skenbart nederlag som en tydlig seger? Det var för att avtalet som därefter nåddes flyttade mötesplatsen mellan muslimerna och icke-muslimerna till en sfär där muslimerna hade en distinkt fördel. Inför icke-muslimsk aggression hade sammandrabbningarna mellan islam och icke-islam tidigare ägt rum på slagfältet. Eftersom islam var militärt svagare på grund av ett mindre antal stridande män och underlägsna vapen, hade man inte förmågan att segra över fienden. Ett antal slag efter utvandringen hade misslyckats med att lösa de kvarstående tvisterna. Men nu, när fördragets villkor garanterade att det inte skulle bli några ytterligare strider under en tioårsperiod, ägde mötena rum på den fredliga trons spridningsarena. Dawah-uppdraget, som varit tvunget att avstanna på grund av de kontinuerliga striderna under årens lopp, återupptogs nu med full kraft, och avgudadyrkarna fann sig plötsligt berövade vapen att stå emot monoteismens sanningskraft med. Som en följd av detta anslöt sig de arabiska stammarna i så stort antal att polyteismens makt minskade avsevärt. Slutligen erövrades Mecka inom loppet av bara två år efter det att fördraget undertecknats.
I den nuvarande eran har muslimer överallt utkämpat krig mot andra samhällen för materiella mål, men på grund av sina egna tillkortakommanden har de besegrats på alla fronter och hamnat på efterkälken på alla områden gentemot andra nationer. Vad de behöver göra är att stänga alla fronter och ändra mötesfältet genom att nå en överenskommelse med sina motståndare av samma slag som uppnåddes i Hudaybiyyah. Genom att göra denna uppoffring av egen fri vilja kommer muslimer att kunna avleda andra samhällen från den materiella konfliktarenan till den rent intellektuella verksamhetens sfär. Under islams första fas åstadkoms denna förändring genom att muslimerna ensidigt lade ned sina vapen; nu kan denna förändring åstadkommas genom att man ensidigt sätter punkt för kampanjerna för muslimska rättigheter.
Att offra nationella intressen är svårt att ens föreställa sig. Ändå finns det en vinst i en sådan förlust. Den dag muslimer inser detta kommer en kedja av händelser att sättas i rörelse som leder till islams seger. I den materiella sfären må muslimer ha konventionella vapen i motsats till andra samhällens moderna vapen, men på det intellektuella fältet är de rustade med Sanningen. De fördomar och den trångsynthet som utgör andra samhällens stöttepelare kan aldrig stå emot Verkligheten i längden.
Enligt Koranen undervisade Gud människan genom pennan. Detta understryker litteraturens betydelse för den islamiska kallelsen. Inom islam innebär produktionen av litteratur inte bara sammanställning, utgivning och distribution av ett antal böcker. Vad det i själva verket innebär är den materiella processen att kasta Koranens ljus vitt och brett över hela mänskligheten. Detta innebär att förmedla Guds ord – ursprungligen uppenbarat på arabiska – till talare av en mångfald olika språk i andra samhällen. Översättningsansvaret, som inte är någon lätt uppgift, vilar uppenbarligen på vanliga dödliga, vilket antyds i följande vers ur Koranen:
”Vi har inte sänt något sändebud som inte talade sitt eget folks språk, så att han kunde klargöra för dem.” (14:4)
Det vore kanske passande att säga, om man sätter saken i ett evigt snarare än ett tidsbundet perspektiv, att precis som Gud undervisade mänskligheten med hjälp av pennan på arabiska, är det nu upp till människorna att undervisa sina medmänniskor med pennan på andra språk.
Traditionen berättar att den berömde arabiske poeten Labid slutade dikta efter att ha hört recitationer ur Koranen. På frågan varför han inte längre författade poesi, utropade han: ”Vad! Efter Koranen?” Detta antyder att Koranen hade gjort en intellektuell erövring av människorna på sin tid. Idag är vi återigen i behov av en islamisk litteratur som förmår fängsla människors sinnen.
Att producera verk som gör rätt sorts avtryck i en värld som nu översvämmas av både religiös och sekulär litteratur från en mängd olika källor kan nu tyckas nästintill omöjligt. Men detta är inte det oöverstigliga hinder som det verkar vara, ty Gud har sina vägar att göra det omöjliga möjligt. För att stödja sanningens dayee har Gud frambringat en ny revolution i mänsklighetens historia – den vetenskapliga revolutionen. Detta har gett människan tillgång till nya möjligheter att framföra argument till stöd för osynliga verkligheter. Vi kan till och med gå så långt som att säga att det har blivit möjligt för oss idag att för våra åhörare presentera mirakulösa argument, vilka tidigare endast var godtagbara när de framfördes av Guds profeter.
Det är en stor sanning att universum är ett storartat mirakel utfört av Gud. I sin helhet utgör det ett ovedersägligt argument till stöd för sin Skapares existens och Hans enastående egenskaper. I forna tider förblev dock detta mirakels natur oförstådd eller föga begripen, och det var därför Gud gav sina profeter kraften att utföra mirakler. (Det är värt att notera att Koranen använder det gemensamma ordet ayahEtt vers i Koranen (betyder ordagrant "tecken"). – tecken – för att beteckna både profeternas mirakler och naturens tecken i universum.)
Profeten Muhammeds samtida visades dock, trots sina krav, aldrig mirakler av det slag som tidigare profeter uppvisade. Istället riktade profeten sin församlings uppmärksamhet mot Koranens uttalanden om universum. De uppmanades sedan att betrakta och begrunda sin Skapares allestädes närvarande tecken. Eftersom Koranen uppenbarades före vetenskapens tidsålder ansågs de tecken som nämns däri vara tillräckliga bevis för sanningen i profetens lära. Koranen, som har överlämnats till eftervärlden som ett verk av evig sanning, fortsatte att läsas i den nya vetenskapliga eran – när mirakler inte längre krävdes som bevis för vare sig naturliga eller övernaturliga anspråk – eftersom Guds tecken hade bestått den vetenskapliga granskningens prövning. Medan man i forna tider förlitade sig på ovanliga och spektakulära mirakler för att övertyga den motsträvige tvivlaren, utförs denna tjänst nuförtiden av vetenskapen, som har gett oss empiriska och härledande förklaringar till naturens ”hemligheter”.
För dagens nationer förblir det önskvärt att kallelsen till den sanna religionen ska vara ytterst tydlig och begriplig för alla, för att den ska kunna få största möjliga genomslagskraft. Muhammed var Guds sista profet, och när profetskapet nu upphört för all framtid, vilka medel bör då användas för att sprida Guds budskap till mänskligheten så att det blir ovedersägligt?
Den moderna revolutionen i tänkandet ger svaret på denna fråga. Genom denna revolution är det nu möjligt att bevisa den sanna religionens läror utifrån etablerade vetenskapliga kriterier. Av yttersta vikt i detta är den metodik som används. Forskning inom olika fält av modern vetenskap har nått slutsatsen att härledande argument (indirekta argument), vilka tillämpas av Koranen, till sin natur är precis lika giltiga som direkta argument. Detta innebär att den mänskliga kunskapen i nutid har tillerkänt den koraniska metodiken (indirekt argumentation) exakt samma betydelse som den som tillämpas på världen utanför det religiösa lärandets sfär, det vill säga naturvetenskaperna och andra sekulära discipliner.
I kölvattnet av den senare tidens framsteg inom modern vetenskap har det som tidigare varit en fråga om extern information, det vill säga information uppenbarad för profeterna, nu kommit inom räckhåll för mänsklig utforskning. Upptäckten i modern vetenskap av universums lagar är till exempel en fingervisning om Guds existens. Likaså bevisar vetenskapsmännens rön om att det, parallellt med den existerande, synliga världen, finns en osynlig värld som fysiker kallar antimateria, tydligt existensen av livet efter detta. Ändå är en av de viktigaste sakerna som den moderna vetenskapen har medgett att människan, på grund av sina begränsningar, inte kan nå den absoluta verkligheten. Detta är en tydlig indikation på att människan behöver uppenbarelse för sin vägledning.
Vad gäller kravet på underverk som manifestationer av den gudomliga makten: bör vi inte betrakta alstringen av elektricitet genom att sammanföra ett magnetfält och rörelse som ett lika förunderligt gudomligt mirakel som den övernaturliga glansen från Moses hand, vilket var ett tecken för egyptierna att han verkligen var Guds sändebud? De enorma skeppens seglats över bottenlösa hav och flygplanens flykt med sina passagerare i atmosfärens väldighet är också lika hisnande gudomliga mirakler som det att en flod delade sina vatten – återigen ett mirakel beviljat Moses – så att människor kunde vandra i trygghet över flodbädden. Och att därefter skapa maskiner och motordrivna verktyg av död materia är säkerligen ett precis lika märkligt gudomligt mirakel som en stav som förvandlas till en slingrande orm.
Faktum kvarstår att när det gäller deras bevisvärde, existerar de mirakler som gavs till profeterna i forna tider till stöd för deras budskaps sannfärdighet i överflöd i hela Guds universum. Eftersom dessa mirakler i en avlägsen forntid inte hade blivit kända för människan, var Gud tvungen att demonstrera dem när det var avgörande för hennes moraliska utveckling. Dagens vetenskapliga undersökningar har helt enkelt avtäckt samma naturens underverk, vilka alltid har räckt till för att åter bekräfta människans tro på Gud och livet efter detta.
Den vetenskapliga revolutionen har verkligen kastat rationalitetens ljus över Guds mirakler. Och religiösa sanningar av miraklers dignitet stöds nu av vetenskapliga upptäckter i en sådan utsträckning att själva miraklerna inte behöver utföras. Genom att tillägna oss djupgående kunskaper om dessa vetenskapliga rön kan vi i hög grad förstärka dawah-kallelsen. Om vi kan presentera denna kallelse understödd av mirakler i form av vetenskapliga argument, kommer världen utan tvivel återigen att bevittna män av Labids kaliber – en berömd poet under sin tid – som tvingas utropa: ”Finns det längre någon anledning att förneka sanningen när sanningen är klar som dagen?”
Vetenskapliga argument har i vår tid kommit att ersätta övertygelse genom mirakler, då den moderna vetenskapen akademiskt har styrkt alla religiösa läror, eller åtminstone gjort dem begripliga i nutida terminologi. Islams dayees har dock ännu inte vänt vetenskapens rön till sin fördel.
Gynnsamma förhållanden
Att inbjuda människor till Guds religion är en av de svåraste uppgifterna. Men Gud har, genom sin särskilda nåd, gjort vägen smidigare för oss genom att åstadkomma sådana framsteg i den mänskliga historiens gång som har öppnat nya och bättre möjligheter för oss att sprida Hans ord. Resultatet har blivit att det i vår tid, då denna historiska process måhända har nått sin höjdpunkt, har blivit möjligt att göra med pennan vad man tidigare gjorde med svärdet.
Denna underlättande handling har tre huvudsakliga aspekter, vilka alla förebådas i stycken i Koranen. Till exempel uppmanas de troende att be:
”Herre, lägg inte på oss en sådan börda som Du lade på dem före oss.” (2:286)
Denna bön har besvarats i den meningen att dawah-arbete nu kan utföras i en atmosfär som främjar det fria uttrycket av olika åsikter, medan det i det förflutna, och i synnerhet under profetens tid, rådde stränga restriktioner för yttrandefriheten. De som förkunnade Guds enhet utsattes regelbundet för sådana former av förföljelse som stening, bränning på bål och att få sina kroppar slitna i stycken. Skälet till detta var att tidigare styren baserades på polyteism. Det vill säga, forntidens kungar styrde i egenskap av representanter för sina antagna gudar. Varje gång upplysta personer gjorde något försök att visa att polyteismen var grundlös, kände kungarna att själva grundvalen för deras kungliga makt skakades. Därför sparade de inga ansträngningar för att krossa varje rörelse som startades i monoteismens namn.
Som en förelöpare till början av denna nya upplysningstid hade Koranen manat alla rättänkande människor att ”kämpa mot dem (religiös förföljelse) till dess att ingen förföljelse mer finns och all dyrkan ägnas Gud” (2:193). Och revolutionen som islams profet åstadkom fick verkligen avgudadyrkan att omdefinieras som en fråga om oupplyst personlig tro, vilket berövade den statusen som institution. Den påföljande separationen mellan avgudadyrkan och politik avslutade effektivt den era då polyteismens upprätthållare med illasinnade medel kunde tysta det allmänna anammandet av tawhidLäran om Guds absoluta enhet., Guds enhet. När vidskepelse och personkulter försvann under islams inflytande skakades den ärftliga monarkins själva grundvalar.
Som ett resultat av att åsiktsfrihet kommit att accepteras som individens heliga rättighet, lämnade den autokratiska principen plats för folkstyret, vilket kulminerade i demokratins spridning i Europa och resten av världen. Denna globala intellektuella revolution inledde en ny era i mänsklighetens historia, där det fanns vidsträckta möjligheter för förkunnare att utöva dawah fritt över hela världen utan några hinder.
Den andra aspekten av hur Gud banade väg för trons förkunnare var introduktionen av begreppet monoteism i syfte att avmystifiera universums naturfenomen, vilket öppnade vägen för att de kunde bli legitima föremål för rationell undersökning. Polyteismen hade tidigare stått i vägen för att de granskades, eftersom de betraktades som föremål för religiös vördnad. Denna utforskning blomstrade under århundradenas lopp ut i modern vetenskaplig forskning, som har undersökt dessa fenomen i detalj och slutligen gett sitt godkännande till dem som bevis för en Högste Skapares existens. Dessa bevis förblev till största delen oupptäckta innan denna revolution ägde rum, trots att Koranen många århundraden tidigare hade förkunnat: ”Vi ska visa dem Våra tecken vid horisonterna och inom dem själva, ända till dess det står klart för dem att detta är sanningen” (41:53). Denna utveckling representerade ett stort språng framåt på det intellektuella fältet, vilket spred sig till Europa, där det i dess mer gynnsamma atmosfär kulminerade i den stora moderna vetenskapliga revolutionen. (Naturstudiet som har gett vetenskaplig bekräftelse på sanningen i Koranens kallelse har behandlats i detalj i min bok God Arises).
Det tredje sättet på vilket Gud underlättade för dawah-arbetarna var att etablera Muhammeds profetskap (frid vare med honom) för all tid och med en sådan slutgiltighet att det inte skulle lämna rum för någon kontrovers genom seklerna. Det beröm som östes över honom – under hans livstid och med genljud genom tidsåldrarna, återspeglande hans efterföljares uppriktiga uppskattning – gav en säker indikation på den unika plats som Gud avsåg att han skulle inta i historien. Profetens föregångare, som hade sänts av Gud till varje enskild nation med jämna mellanrum genom tiderna, var alla sanna sändebud som överbringade samma gudomliga budskap till mänskligheten. Ändå blev deras profetskap i historiens annaler, av en rad olika skäl, aldrig historiskt etablerat, så att deras profetskap genom århundradena, liksom för den moderna människan, har förblivit omdiskuterat. Kallelsen till islam var lättare att framföra när den utgick från ett etablerat profetskap än när den utfärdades av profeter som inte lyckades vinna allmänt erkännande på grund av bristande stöd från sitt folk.
Profetens status under hans livstid, och för all eftervärld, definierades i denna vers i Koranen:
”Kanske skall din Herre upphöja dig till en ärofull plats [av lovprisning och ära].” (17:79)
Dr. Nishi Kant Chattopadhyaya (muslimskt namn: Mohammad Azizuddin) var en högt utbildad hindu, född i Hyderabad i slutet av 1800-talet. Driven av sitt sanningssökande lärde han sig hindi, engelska, tyska och franska och studerade alla religioner och trosuppfattningar. Men ingen av dessa kunde tillfredsställa honom. En av de främsta anledningarna till hans missnöje var att ingen av dessa religioner höll för historiens prövning. Det fanns således inga skäl att betrakta dem som autentiska.
Slutligen vände han sig till studiet av islam. Och han blev förvånad över att finna att islams läror fortfarande fanns bevarade i sin ursprungliga form. De islamiska personligheterna var långt ifrån mytologiska gestalter; de var genuint historiska personer. Han skriver:
”Hos islams profet finns ingenting vagt och dunkelt, mytiskt eller mystiskt, som till exempel hos Zarathustra och Krishna, eller hos Buddha och Kristus. Själva existensen av dessa profeter har starkt betvivlats och till och med helt förnekats; men ingen har, såvitt jag vet, någonsin vågat reducera islams profet till varken en ’solmyt’ eller en ’saga’.” Därefter fortsätter han med att konstatera: ”Åh, vilken lättnad att trots allt finna en verkligt historisk profet att tro på!” (Ur Why Have I Accepted Islam?, en föreläsning hållen den 26 augusti 1904 i Hyderabad).
Detta är den status som i Koranen beskrivs som ”en ställning av lovprisning och ära” (17:79), det vill säga den historiska profetians ställning. Denna vers i Koranen visar att islams profet, till skillnad från andra profeter, inte skulle vara en okänd personlighet. Hans lära skulle bevaras för all framtid. Detta är en stor fördel för islams dayees i modern tid, eftersom det gör det möjligt för dem att nå ohotad framgång på dawah-fältet.
Längtan efter att finna Gud är något som människan föds med. Den förblir inneboende i hennes natur. Det är därför hon ständigt söker efter sanningen. I detta vänder hon sig till mänskliga vetenskaper, men allt är förgäves. Sedan vänder hon sig till religionerna, bara för att finna att de i sin nuvarande, dåligt bevarade form saknar historisk trovärdighet. Här är vi i stånd att berätta för sanningssökarna att det de har letat efter har funnits tillgängligt hos oss hela tiden, nämligen Koranen och hadithNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. i sin ursprungliga form. Och om de är i denna ursprungliga form, är det för att de har bevarats så noggrant och vördnadsfullt. Islams profet kan betraktas som den definitiva källan till gudomlig sanning, eftersom hans liv och lära har bestyrkts fullständigt av historiska dokument. Det är denna frånvaro av kontroverser som alltid har varit grundpelaren för profetens anseende. Detta är en mycket stor Guds välsignelse, genom att den har gjort det möjligt att utföra dawah idag från starkast möjliga position.
Att verka för en normalisering av relationerna
Islamisk dawah i nutid, det vill säga förmedlandet av Guds budskap, är en så stor uppgift när den betraktas i en global skala, att det krävs enorma resurser och mycket gynnsamma förhållanden om den ska bli framgångsrik. Sådana resurser finns tillgängliga och sådana förutsättningar råder i muslimska länder, men de kan vara till nytta först när nationella regimer inte ställer sig i opposition till islams kallelse. Även där situationen är helt gynnsam kan dawah endast bli framgångsrik om dess förkunnare inte har några politiska syften dolda under sken av missionsverksamhet.
År 1891 sände den japanske kejsaren Meiji (1868–1912) ett budskap till sultan Abdul Hamid II av Turkiet, med en begäran om att han skulle skicka muslimska predikanter till Japan för att introducera japanerna till islam. Sultan Abdul Hamid valde Sayyid Jamal al-Din al-Afghani för detta viktiga uppdrag och försäkrade honom om fullt officiellt stöd i denna satsning.
Samme Sayyid Jamal al-Din al-Afghani, som åtnjöt så stor respekt och försäkrades om allt officiellt stöd av kungen, fängslades senare av samme kung. Han dog till och med i fängelset. Orsaken var att Sayyid Jamal al-Din al-Afghani var inblandad i en politisk konspiration med syfte att avsätta sultanen, som han ansåg vara en agent för västerländsk imperialism. En man som kunde ha inlett ett nytt kapitel i islams historia genom att introducera islam i Japan slutade med att blott foga sitt namn till fängelserullorna.
Detta gäller för alla muslimska härskare. Om du ägnar dig åt islamisk dawah är de alltid beredda att ge dig sitt fulla stöd, men om du för politiska kampanjer riktade mot dem vägrar de att samarbeta.
Tyvärr upprepas exemplet med Sayyid Jamal al-Din al-Afghani ständigt av muslimer i vår tid. Muslimer överallt är indragna i politiska strider med sina härskare av en eller annan anledning, i sådan grad att ordet ”islamisk dawah” för muslimska härskare nästan har blivit synonymt med omstörtande verksamhet.
Sådana skadliga metoder har inte bara lett till att man förlorat muslimska regeringars fulla samarbete i dawah-uppdraget, utan också till en situation där regeringen – även när individer eller grupper försöker ägna sig åt dawah-arbete helt oberoende av officiellt stöd – bemöter sådana ansträngningar med extrem misstänksamhet och skapar hinder för deras framgång.
Det är hög tid att skilja dawah-arbetet från alla politiska intriger som syftar till att destabilisera eller till och med avsätta muslimska härskare, vare sig det sker i islams namn eller för någon annan sak, så att islamiska missionärer i varje muslimskt land kan dra nytta av sina nationella regeringars samarbete. Endast med sådan hjälp kommer det att vara möjligt att i önskad omfattning åstadkomma en återupplivning av islam, en introduktion av islam för icke-muslimer och en reformation av muslimerna själva.
Att tillhandahålla en arbetsstyrka
De nuvarande möjligheterna för ett tillfredsställande utförande av islamisk dawah är bättre nu än någonsin tidigare, och om de ska tas tillvara måste en arbetsstyrka byggas upp. För detta ändamål föreskriver Koranen förberedelsen av utvalda individer genom att ge dem utbildning som uteslutande är inriktad på att de ska få en djupare förståelse av religiösa frågor. När de genom intensiva studier i ämnet har blivit grundligt insatta i budskapet de ska förmedla och den rätta strategin för dess kommunikation, kommer det att vara deras plikt att sprida sig över olika nationer för att sprida konceptet om Guds enhet och varna människor för livet efter detta. Koranen specificerade:
”De troende bör inte alla dra ut i strid på en gång. Från varje grupp borde några stanna kvar för att förkovra sig i religionen och varna sina landsmän när de återvänder till dem, så att de kan ta sig i akt.” (9:122)
Det finns naturligtvis ett antal madrassor och utbildningsinstitut för muslimer i olika delar av världen. Men inte ett enda av dem är ägnat åt det specifika syftet att träna och utbilda människor med enbart dawah-krav i åtanke. Och sanna dayees, vilkas drivkraft är att tjäna Guds sak, kan aldrig formas enbart genom att man undervisar dem i klassisk litteratur och moderna vetenskaper, oavsett hur välkvalificerade deras lärare än må vara eller hur höga standarder deras valda läroanstalt än har. Det är därför en fråga av största brådska att ett institut av lämpligt slag upprättas, oavsett vad kostnaden för att bygga upp och driva det kan bli i dagens ekonomi. Det är först efter att ha utbildats tillfredsställande vid ett sådant institut som förkunnare effektivt kommer att kunna sprida den gudomliga religionens budskap och få människor att förstå vad som väntar dem i livet efter detta.
Det är emellertid absolut nödvändigt att sådana utbildade individer inte bara utrustas med kunskap om religionen, utan att de också genomsyras av en målmedvetenhet. Kunskap som inte åtföljs av ett tydligt syfte är inte bättre än en meningslös ansamling av information. Men när kunskap åtföljs av en upphöjd avsikts inre upplysning lyfts den till den gudomliga insiktens nivå. Det är endast hängivenhet till en ädel sak som kan frambringa det högtstående tänkande och den fina karaktär som gör det möjligt för eleverna att utföra sina plikter gentemot Guds kallelse. Och man bör inte glömma att sådana uppriktiga och hängivna människor behövs för att uppnå såväl världsliga som religiösa mål.
En annons som publicerades i The Times (London) år 1900 framträdde i vanligt typsnitt i en liten ruta, helt utan bilder av kvinnogestalter eller något annat som kunde förläna den visuell dragningskraft. Den löd enligt följande:
”Män sökes till riskfylld resa. Låg lön, bitter kyla, långa månader av fullständigt mörker, ständig fara, säker återkomst tveksam. Ära och erkännande i händelse av framgång.” Sir Ernest Shackleton.
Denna annons gällde en strapatsrik expedition till Antarktis. Så många människor svarade på den att arrangörerna var tvungna att göra ett urval bland dem. Det var sådana modiga människor som förde den vetenskapliga revolutionen till västvärlden och därmed banade väg för dess globala ledarskap.
Ovanstående exempel var ett världsligt sådant, men detsamma gäller för de modiga människor som formade islams historia. Vid tillfället för det andra trohetslöftet vid al-Aqabah kom representanterna för muslimerna från Medina för att träffa profeten. Följande samtal som de förde med honom är ett fint exempel på det mod och den självuppoffring som ledde till slutlig framgång för islam. Här återger vi en del av detta samtal så som det nedtecknats av Ibn Hisham:
Ka'b berättar att vi (de nyomvända muslimerna från Medina) reste för att utföra pilgrimsfärden, och vi bestämde i förväg ett möte med profeten vid al-Aqabah under natten den andra dagen efter vallfärden. När vi hade fullgjort pilgrimsfärden och natten kom då mötet med profeten var utsatt, gav vi oss av med våra följeslagare; när en tredjedel av natten hade förflutit gav vi oss tyst iväg på våra riddjur i skydd av natten. Vi hade hållit detta möte hemligt och inte informerat de icketroende bland vår egen stam. När vi nådde al-Aqabah gick män och kvinnor upp på berget och inväntade där profetens ankomst. Det var sjuttiotre män och två kvinnor. Profeten anlände tillsammans med sin farbror al-Abbas, som ännu inte hade konverterat till islam. Då vände sig Ibn Abbas till dem med orden: ”O män från Khazraj, vet ni vad det innebär när ni svär trohet (bayah) till denne man (det vill säga profeten)?” De svarade: ”Ja, det vet vi.” Abbas sade: ”Genom att ingå ett förbund med profeten ingår ni ett förbund om att föra krig mot alla, svarta som vita (det vill säga när islams motståndare, både inom och utanför Arabien, attackerar muslimerna måste ni försvara honom till varje pris). Ni kommer att lida förluster i både liv och egendom. Om ni tänker överge honom, är det bättre att ni säger det nu och lämnar honom i fred. Ty vid Gud, om ni handlar så vore det en förödmjukelse både i denna värld och i nästa. Men om ni tror att ni kommer att hålla ert förbund trots förlusten av era äldste och ledare och andra inflytelserika personer (eftersom de kan komma att dödas i de påföljande striderna), då först kan ni ta er an denna sak. Vid Gud, däri (att acceptera profeten trots att han har fiender runt omkring sig, som er ledare och ge honom och muslimerna ert fulla samarbete) ligger det goda i både denna värld och nästa.” Ansar sade: ”Vi accepterar honom trots alla tänkbara förluster i form av liv och rikedom.” Sedan frågade de profeten: ”O Guds profet, om vi visar vår lojalitet, vad får vi i gengäld?” Profeten svarade: ”Paradiset.” Då sade de: ”Räck ut din hand”, och när profeten gjorde det svor de alla (73 stycken) trohet till honom.
Det var människor med ett sådant extraordinärt mod och en sådan medvetenhet som satte stopp för polyteismens kontinuitet och därmed förändrade den mänskliga historiens förlopp. Idag har behovet återigen uppstått att ge samma drivkraft åt mänsklighetens historia som gavs av våra föregångare när de inledde monoteismens era genom att göra slut på avgudadyrkans tidsålder. Nu måste vi göra slut på ateismens tidsålder för att ersätta den med monoteismens tidsålder. Detta är en oerhört ädel uppgift som kräver människor av hög kaliber. Tidens behov är att upprätta en institution där individer ges den nödvändiga utbildningen och fostran. Med Dr. Philip K. Hittis ord är islam åter i behov av en ”plantskola för hjältar”. Utan en sådan skara kan denna enorma uppgift inte fullgöras. Det föreslagna utbildningscentret kommer att fungera som en sådan plantskola, en träningsplats där islamiska missionärer formas i den heroiska gjutformen.
Dr. Nishikanta Chattopadhyaya (islamiskt namn: Muhammad Azizuddin), som jag redan har nämnt, uttryckte behovet av ett sådant centrum i en föreläsning som hölls i vårt Hyderabad år 1904: Jag känner mig säker på att om en omfattande islamisk mission startades i Hyderabad (Indien)1 för att predika islams enkla och sublima sanningar för folken i Europa, Amerika och Japan, skulle det ske en så snabb och enorm tillströmning till dess led som inte har skådats sedan hijras första århundraden. Vill ni därför organisera en storslagen central islamisk mission här i Hyderabad och öppna filialer i Europa, Amerika och Japan? (Why Have I Accepted Islam?, Dr. Nishikant Chattopadhya).
Idag är vårt mest angelägna behov upprättandet av ett dawah- och utbildningscentrum. Det har gått fulla nittio år sedan denna tanke uttrycktes av denne man av ädel karaktär, men den har ännu inte blivit verklighet. Om ett stort centrum, så som det planerats, kunde etableras, skulle islams nya historia – för vilken vi har strävat så länge – återigen börja ta form, förutsatt att det i sin verksamhet höll sig avskilt från all slags politik och kontroversiella nationella frågor.
1 Med Hyderabad menas vilken lämplig plats som helst i Indien.
