Antropologiska studier visar att religionens historia är lika gammal som mänsklighetens historia. Ända sedan människan har funnits på jorden har även religionen varit närvarande. Hittills har man inte funnit något mänskligt samhälle som saknat religion. Inte ens i dag – en tidsålder som vissa entusiastiska människor tror är fri från religion – är den på något sätt frånvarande. Religionen är lika levande nu som den var förr.

I dagens värld har det vid sidan av det traditionella religiösa samfundet vuxit fram en ny grupp av utbildade människor, vanligen kallad den moderna klassen. I stora drag kan denna grupp delas in i två kategorier. Den ena omfattar dem som, enligt egna utsagor, förnekar Guds och religionens existens. Sådana personer kallas allmänt för ateister. Den andra gruppen består av dem som, även om de inte följer religionen i dess traditionella form, ändå betraktar sig som troende på Gud och religionen utifrån sin egen förståelse. En välkänd gestalt från den första gruppen är den brittiske filosofen Bertrand Russell (1872–1970). Ett exempel från den andra gruppen är den berömde tyske vetenskapsmannen Albert Einstein (1879–1955).

Den första gruppen: Bertrand Russell

Bertrand Russell var en exceptionellt intelligent man som levde ett långt liv och fortsatte sina studier från ungdomen ända in på ålderdomen. Från hans självbiografi och andra skrifter erfar vi att han under sina tidiga år var djupt intresserad av visshet. Som en naturlig kunskapssökare längtade han efter en form av kunskap han kunde vara absolut säker på. Detta sökande drog honom först till matematiken. Vid den tiden upplevde han att han i den hade funnit en tillförlitlig ersättning för religionen, eftersom han i matematiken såg den logiska visshet han eftersträvade. Han trodde att han i dess precisa och oföränderliga sanningar hade upptäckt den kunskap som hans sinne hade sökt efter. I kontrast till detta framstod religionen för honom som inget annat än en samling vidskepelser. Följaktligen förkastade han traditionell religion och anammade matematiken som sin personliga trosuppfattning.

Allt eftersom Russell fortsatte att studera djupare började dock hans självförtroende att falna. Han insåg att hans tidigare övertygelser vilade på en ytlig förståelse av fakta. En mer ingående granskning av verkligheten gav inte stöd åt hans ursprungliga slutsatser.

Russells senare tankar återspeglas i hans bok Human Knowledge. I det verket presenterar han tydliga argument som visar att mänskligt sökande i dagens värld aldrig kan uppnå absolut visshet. Å ena sidan finns begränsningarna i den mänskliga förmågan; å andra sidan universums gåtfulla natur. Tillsammans gör dessa faktorer visshet omöjlig. I slutändan frambringar mänskligt utforskande endast sannolikhet, inte visshet. Med andra ord kan vi inte nå verkligheten direkt. Vi kan bara säga, baserat på sannolikhet, att en viss sanning kan existera – även om vi inte kan uppleva den direkt.

Den punkt som Russell nådde efter en livstid av studier förde honom mycket nära den sanna religionen. I islamiska termer skulle man kunna säga att han uppnådde stadiet av La ilaha (Det finns ingen gud), men han nådde aldrig stadiet illallah (utom Gud). Och sedan dog han.

Russells konstaterande – att mänsklig kunskap endast leder till sannolikhet – är mer än bara hans personliga åsikt. Det är den allmänt accepterade uppfattningen bland alla moderna vetenskapsmän. Denna princip är nu så väletablerad i den moderna förståelsen att ingen insatt person ifrågasätter den.

Det faktum att intellektuell forskning visar att vi endast kan fastställa sannolikhet (i rent akademisk mening) är mycket betydelsefullt. Det innebär att den åtskillnad mellan vetenskap och religion som man antog i äldre tider, utifrån nuvarande kunskap inte längre existerar. Nu intar förnuftet samma ställning som tron en gång gjorde.

Sedan forntiden har religionen lärt att sanningen till sin natur hör till den osynliga världen. Vi kan inte observera den direkt. I stället sluter vi oss till att en viss sanning existerar utifrån yttre tecken – även om vi inte kan se den. I dag har vetenskapen samma synsätt. Modern vetenskap slår fast att vi inte kan se tingens sanna väsen; vi kan endast observera deras yttre verkningar. Från dessa verkningar sluter vi oss till att någonting existerar – även om det ligger bortom vår direkta erfarenhet.

För Bertrand Russell och personer som honom blir det därför nödvändigt att acceptera religionens sanning utifrån samma nivå av sannolikhet som de tillämpar på vetenskapliga teorier. När de väl accepterar den ena finns det inget giltigt skäl att avvisa den andra. De borde förstå att det verkliga valet de står inför inte är mellan att acceptera eller förkasta religionen. Valet står mellan att acceptera religionen – eller att förkasta sig själva. Om de framhärdar i att förkasta religionen tvingas de också att förkasta sitt eget förnuft. Och eftersom det inte är ett alternativ att förkasta sig själva, är det inte heller ett alternativ att förkasta religionen.

Den andra gruppen: Einstein

En symbolisk gestalt för den andra gruppen är Einstein. Han ägnade hela sitt liv åt att studera vetenskap. Samtidigt upplevde han också andliga känslor inom sig. Därför utforskade han även religionen. Hans tro på religionen var lika stark som hans tro på vetenskapen. Enligt hans synsätt var de två dock helt skilda ämnen. Med hans egna ord är vetenskapens syfte att förstå vad som är, medan religionens syfte är att förstå vad som bör vara. Med andra ord handlar religion om inre övertygelse, medan vetenskap handlar om kunskap om den yttre världen.

Men denna uppdelning är inte tillräcklig. Även med denna separation kvarstår kärnfrågan – den som ursprungligen gav upphov till debatten mellan vetenskap och religion. Ur ett akademiskt perspektiv är denna typ av klyvning inte särskilt användbar. Den verkliga utmaningen består i att lista ut hur man förenar vetenskap och religion. Religionen representerar gudomlig kunskap, medan vetenskapen representerar mänsklig kunskap. Det är nödvändigt att finna en väg att föra samman båda dessa typer av förståelse. Utan denna integration kan en människa inte utveckla den karaktär som psykologin benämner en ”integrerad personlighet”.

Misstaget som Bertrand Russell och andra likt honom begick var att de inte förstod kunskapens sanna natur. Det var därför de inte kunde nå fram till den rätta slutsatsen. På liknande sätt begick Einstein och de som liknar honom misstaget att inte förstå religionens sanna natur. På grund av detta missförstånd formade de en föreställning om religion som inte stämde överens med verkligheten. Problemet med denna grupp är att de behandlar alla existerande religioner som om de vore likvärdiga representanter för religionen i sig. Det finns ungefär ett dussin större religioner i världen. Därutöver finns det hundratals mindre. Dessa människor studerar alla dessa tillsammans. De ser att varje religions läror skiljer sig från de andras. De finner inte den enhetlighet i religionen som existerar inom vetenskapen. Därför drar de slutsatsen att religion är en personlig angelägenhet – varje individ kan tro vad den vill, och ingen annan behöver lägga sig i.

Men denna syn på religion strider i själva verket mot vad religion verkligen är. Vad är då religion? I sin autentiska form är religion en omfattande ideologi som ger en tillfredsställande förklaring av människolivet och universum. Den bör besvara alla människans inre och yttre frågor. Religion är en källa till visshet för människor. En religion som inte helt och hållet vilar på sanning kan inte erbjuda denna visshet. Och en religion som inte kan ge denna känsla av visshet kan inte i egentlig mening kallas en religion.

Sanningen är att nutida forskare ofta gör några avgörande misstag när de studerar religion. På grund av dessa misstag har de inte förmått att till fullo förstå vad religion i grunden är.

  1. För det första är behandlingen av alla befintliga religioner som lika autentiska och studiet av dem utifrån den premissen jämförbart med att blanda ihop vidskepelse, astrologi och astronomi och sedan försöka skapa en himlarymdens vetenskap av denna blandning. Den vetenskapliga metoden i sådana fall är att skilja obevisade idéer och vidskepelser från varandra och uteslutande basera studiet av astronomi på verifierade fakta.

    Det är exakt så vi bör närma oss studiet av religion. Det stämmer att många trossystem kallas religioner i dag. Men när de granskas noggrant är det uppenbart att inte alla religioner har samma status ur en rent akademisk synvinkel.

    Vissa religioner saknar känd historisk bakgrund. Självfallet avfärdas sådana religioner från första början, eftersom en religion utan historisk trovärdighet inte ens kan tas på allvar. Likaså har många religioner inte kunnat bevisa att deras nuvarande texter inte har förändrats över tid. Om autenticiteten hos en religions egna texter är oviss, hur kan man då lita på dess sanning?

    Det finns flera akademiska normer (vetenskapliga kriterier) som måste användas när man studerar religioner. Men när dessa normer tillämpas på dagens religioner uppfyller de flesta av dem inte kraven.

    Bland alla religioner uppfyller islam unikt dessa akademiska normer. I det sammanhanget är det inte logiskt att behandla alla religioner lika och försöka nå en gemensam slutsats. Det bästa tillvägagångssättet är att acceptera den religion som uppfyller alla nödvändiga kriterier och att föra in de övriga i historiens bibliotek – inte som likvärdiga alternativ, utan som en del av det historiska arkivet.

  2. När islam väl erkänns som religionens sanna form försvinner naturligt alla missförstånd som uppstår av att betrakta olika religioner som likvärdiga. Det liknar att skilja myter från vetenskap när man utforskar universum enbart utifrån vetenskapliga fakta.
  3. Att acceptera islam som religionens enda representant ger oss en tillförlitlig källa ur vilken ett tydligt och enhetligt system av religiösa övertygelser kan upprättas. Till exempel rymmer religioner ofta olika och motstridiga föreställningar om Gud. Likaså råder betydande meningsskiljaktigheter om profetskap och budbärarskap. Motstridiga åsikter finns också om hur livet efter detta kommer att gestalta sig. Detsamma gäller alla andra religiösa begrepp och trosuppfattningar. Men när vi betraktar islam som den trovärdiga källan till religion finner vi klara och konsekventa föreställningar – övertygelser som vi kan lita på. Visshet är det mest avgörande som människor söker i religionen. Om alla religioner betraktas som likvärdiga går denna nödvändiga visshet förlorad.
  4. En central fråga är: Vilken typ av relation bör råda mellan religion och världsliga angelägenheter? Detta är en mycket viktig fråga, och olika religioner har gett olika svar. Till exempel betraktades världsliga frågor inom kristendomen som en nödvändig del av religionen. Som en följd började religionen framstå som opraktisk för många människor. Detta orsakade så småningom en konflikt mellan kyrkan och staten, tills de blev helt åtskilda. I detta ämne har islam erbjudit några viktiga riktlinjer. Några av dessa kommer att nämnas här.
    1. En viktig lära i islam återfinns i en hadithNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. som lyder: ”Ni har bättre kunskap om era världsliga angelägenheter.” (Sahih Muslim, hadith nr 2363) Detta visar att frågor av rent världslig natur – såsom jordbruk, trädgårdsskötsel, stadsplanering och ekonomisk organisering – bör avgöras på grundval av akademisk forskning. Med andra ord kommer allt som forskningen visar vara till nytta för mänskligheten även att betraktas som giltigt i religionen.
    2. På samma sätt, när det gäller religion och politiskt styre, slår Koranen fast att den politiska makten tillhör Gud. Han skänker den till vem Han vill (Koranen 3:26). Den säger också att politisk makt är en form av prövning, precis som rikedom och barn är prövningar (Koranen 10:14). Detta innebär att strid för att vinna politisk makt inte hör till islams läror. Islam lär att de som historien naturligt gynnar med politisk auktoritet bör accepteras av andra, och andra bör se det som en prövning för egen del. De bör inte försöka beröva dem denna gudagivna prövning genom konflikt.

En bevarad religion: En gudomlig välsignelse

Om kemins vetenskap hade hållit fast vid den gamla, antagandebaserade alkemin skulle den aldrig ha utvecklats. Om modern astronomi hade förlitat sig på den antika astrologins vidskepelser skulle den likaså aldrig ha kunnat göra framsteg. Denna princip gäller inom alla kunskapsområden. I dag har framsteg inom olika studieområden endast varit möjliga efter att ovetenskapliga antaganden avlägsnats och varje ämne byggts uteslutande på fakta. Vi behöver följa samma tillvägagångssätt när det gäller religion.

Genom att studera religionen vetenskapligt måste vi avgöra vilka religioner som fortfarande existerar i dag i sin ursprungliga form och vilka som har förändrats så mycket att de har förlorat sin praktiska tillförlitlighet. Från detta objektiva perspektiv blir det tydligt att denna ställning nu endast tillkommer islam. Islams ursprungliga texter, dess historia, dess läror – till och med språket som den först uppenbarades på – har alla förblivit fullständigt bevarade fram till denna dag. Islam ger oss ett pålitligt religiöst system, tillsammans med allt annat som behövs för att leva ett fullödigt religiöst liv.