Att tolka Koranen utifrån personliga åsikter utan tillbörlig kunskap och förståelse är en syndfull handling. Om någon avsiktligt förvränger innebörden i en koranvers betraktas det som förvanskning (tahrif) (Koranen 2:75), och en sådan förvanskning är utan tvekan en oförlåtlig försyndelse i Koranens ögon.

Denna fråga är så finkänslig att även om någon skulle tolka Koranen korrekt – men gör det enbart grundat på personligt tyckande – kvarstår risken att det leder till synd. En hadithNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. förmedlar att profeten Muhammed sade:

”Den som uttalar sig om Guds bok utifrån sin egen åsikt har handlat fel, även om han råkar ha rätt.” (Sunan Abi Dawud, hadith nr 3652)

Att förklara Koranens innebörd utan att uppfylla de nödvändiga kraven för tolkning – och enbart förlita sig på sitt eget förnuft – är ett vårdslöst tillvägagångssätt. Därför anses en sådan person fortfarande ha fel på grund av sin lättsinniga metod, även om tolkningen av en händelse skulle råka vara korrekt. En sådan person kan inte belönas för att ha nått fram till rätt tolkning.

Baserat på en bokstavlig läsning av denna hadith menar vissa att tolkningen av Koranen bör begränsas till vad som finns nedtecknat i haditherNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. eller förklarats av tidiga muslimska lärda. Ur detta perspektiv förväntas senare tiders muslimer endast upprepa de tidigaste kommentatorernas åsikter och tolkningar. Denna hadith bör dock inte tolkas som att korantolkning uteslutande måste begränsas till förklaringar från hadither, tidiga berättelser eller de första lärdas uttalanden.

Koranen själv slår fast att den är en välsignad bok som Vi har sänt ned till dig för att människorna ska begrunda dess verser, och för att de med förstånd ska ta lärdom av den (38:29). Eftersom Koranen är avsedd att begrundas av varje läsare kan detta inte betyda att man enbart ska läsa tidigare tolkningar och helt enkelt upprepa dem. Själva ordet ”begrunda” visar att Koranens läsare förväntas tänka djupt och upptäcka nya innebörder, vilket stärker deras förståelse och tro. Utan denna egenskap skulle Koranen varken kunna tjäna som en källa till vägledning eller som ett medel för att fördjupa tron. Sann insikt nås genom att upptäcka nya betydelser – inte genom att mekaniskt upprepa några få välkända och begränsade idéer.

Detta är inte enbart en logisk slutsats; det stöds också fullt ut av hadither. Enligt en överlevering sade islams profet: ”Dess underverk ska aldrig upphöra” (Sunan al-Tirmidhi, hadith nr 2906). En annan överlevering slår fast: ”Dess underverk kommer aldrig att uttömmas” (Sunan al-Darimi, hadith nr 3375). Dessa ”underverk” syftar på Koranens djupare innebörder – vilket visar att dess betydelser är så omfattande att lärda i alla tider kommer att fortsätta upptäcka nya insikter. Och denna process kommer att pågå fram till domedagen.

Genom historien har människor ständigt upptäckt nya betydelser och insikter i Koranens verser – en process som kallas istinbat. Exempel på detta återfinns i varje korankommentar, och processen pågår än i dag. Till exempel uppmanar Koranen, under befallningen att samla styrka, till att iordningställa stridshästar (8:60). I modern tid har stridshästar ersatts av moderna krigsmaskiner. Följaktligen förklarar nutida lärda att denna vers, på grund av förändrade omständigheter, bör förstås som en uppmaning att förbereda krigsmaskiner och teknologi i stället för hästar. Detta beror på att stridshästar inte längre ger den strategiska fördel som versen nämner som syftet med att samla styrka; den fördelen är i dag knuten till mekanisk och teknisk kapacitet.

Koranen har alltid varit en källa till intellektuell och vetenskaplig utveckling för muslimer. Dess mest framträdande drag är att den utmanar det mänskliga sinnet och ständigt uppmuntrar till eftertanke och djupa tankar. Tack vare sina outtömliga innebörder fungerar Koranen som en grund för intellektuell utveckling bland muslimer. Att stänga dörren för nya upptäckter i en sådan bok vore att motverka dess själva syfte. Om så skedde skulle muslimer drabbas av intellektuell stagnation; de skulle varken kunna utvecklas själva eller leda mänskligheten i kunskap och tänkande.

Faktum är att det finns två typer av tolkningar av Koranen. Den ena utförs med noggrann eftertanke och reflektion, och den andra görs utan detta. Den senare kallas tafsir bil-ra’y – tolkning grundad på personligt tyckande. Att tolka med reflektion innebär att läsaren har en gedigen förståelse för det arabiska språket samt god kunskap om hadither och tidiga islamiska källor. Man bör inte tolka Koranen genom att isolera en enskild vers, utan måste beakta Koranens övergripande budskap och syfte som en helhet. Man bör också besitta djup kunskap om andra ämnesområden med anknytning till Koranen. På samma sätt bör man vara väl förtrogen med de tolkningar som erkända religiösa lärda har presenterat från de tidigaste tiderna fram till senare epoker. Utöver allt detta måste man odla gudsfruktan inom sig själv, vilket Koranen beskriver som källan till sann kunskap (Al-Baqarah 2:282). Detta är det rätta sättet att tolka Koranen på.

I motsats till detta uppstår tafsir bil-ra’y (tolkning grundad på personligt tyckande) när någon uteslutande förlitar sig på sitt eget förnuft. Varje tanke som faller dem in rörande en vers börjar de framställa som Koranens tolkning – oavsett om tanken passar in i versens sammanhang eller harmonierar med Koranens samlade lära. Här följer några exempel på sådana personliga tolkningar:

  1. En form av tafsir bil-ra’y är så olämplig att varje förnuftig person omedelbart skulle avvisa den vid första anblicken. Till exempel lyder koranversen: ”Wa rabbaka fakabbir” (74:3). Vissa har översatt detta som: ”Och gör din Herre stor.”

    Utifrån denna översättning förklarade de versen med innebörden: Upprätta Guds politiska storhet i världen, res flaggan för Guds styre på jorden. Denna översättning och tolkning hör till de värsta formerna av åsiktsbaserad tolkning. Sunt förnuft räcker för att inse att den är felaktig. Gud är redan stor i Sig själv. Han behöver inte någon av Sina skapelser för att göra Honom stor på något vis. Enligt versen är människans uppgift att erkänna Guds storhet i sitt eget hjärta och sinne. En känsla av Guds majestät bör fylla själen. Att inse sin egen obetydlighet och Guds storhet borde göra en människa verkligt ödmjuk – en människa som känner sina begränsningar. Det är den sanna innebörden av att ”förkunna din Herres storhet”.

    Den korrekta översättningen av den nämnda versen är: ”Och prisa din Herres storhet”, ”Tala om din Herres storhet” eller ”Förkunna din Herres storhet”. Enligt denna översättning har det takbir (förkunnandet av Guds storhet) som nämns i versen ingenting med externa politiska frågor att göra. I stället rör det människans inre tillstånd. Det innebär att en människas sinne medvetet ska erkänna Guds storhet och att hjärtat ska fyllas av vördnad inför Hans majestät. Erkännandet av Guds storhet bör naturligt komma över ens läppar. Detta är det takbir till Herren som Koranen föreskriver.
  2. I början av Koranen finns en vers: ”Dhalika al-kitab la rayba fihi” (2:2), vilket betyder: ”Detta är Skriften (från Gud); om vilken det inte råder något tvivel”, eller ”Detta är en Skrift i vilken det inte finns något tvivel”. Det råder viss oenighet kring den grammatiska strukturen i denna vers, men varje kommentator har förstått ”al-kitab” här som en faktisk bok. En person har dock skrivit att alla allmänt vedertagna översättningar som återger ”dhalika al-kitab” som ”bok” eller ”skrift” är felaktiga. Enligt honom är Koranen en skattkammare av all kunskap, varför den närmaste översättningen av ”dhalika al-kitab” skulle vara: ”Detta är ett uppslagsverk.”

    Denna översättning bygger uppenbart på personligt tyckande snarare än på sakliga fakta. Ett uppslagsverk är en bok som sammanställer olika slags information. Koranen är emellertid inte en encyklopedisk samling av sakuppgifter. I stället är den en sammanställning av kunskap och insikt. Den är förvisso en skattkammare av visdom, men inte ett lager av sakuppgifter i ordets traditionella bemärkelse.

    Till exempel lyder den islamiska trosbekännelsen: La ilaha illallah Muhammadur Rasulullah – ”Det finns ingen gud utom Gud, och Muhammed är Guds sändebud.” Ändå förekommer inte detta fullständiga uttalande på ett och samma ställe i Koranen. Inom islam är de fem dagliga bönerna obligatoriska, men Koranen anger inte detta antal i klartext. I ett uppslagsverk brukar personers födelse- och dödsår anges när de omnämns, men i Koranen nämns varken profetens – eller någon annan profets – födelse- eller dödsår. Det finns tusentals sådana faktauppgifter som helt saknas i Koranen. Att därför översätta ordet kitab (bok/skrift) i koranversen med ”uppslagsverk” är en personlig idé utan vetenskaplig grund.
  3. I Koranen finns en befallning som uttrycks med orden: ”Aqeemuddeen” (42:13). En enkel översättning av denna vers är: ”förbli ståndaktiga i religionen”. Vissa har tolkat detta som att ”ad-deen” syftar på samtliga religiösa och juridiska påbud i Koranen och hadithernaNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort.. Enligt denna uppfattning instruerar versen de troende att införa alla dessa religiösa regler i världen som ett fullständigt system.

    Denna tolkning faller emellertid tydligt under kategorin personligt tyckande, eftersom den motsäger väletablerade principer för förståelsen av Koranen. Versen befaller specifikt upprätthållandet av den del av religionen som traditionellt förknippas med profeterna Noa, Abraham, Mose, Jesus och Muhammed. På grund av denna specifika formulering är alla kommentatorer eniga om att ”ad-deen” här uteslutande syftar på religionens kärnlärdomar. Detta beror på att det gemensamma budskapet hos dessa profeter var begränsat till just dessa grundläggande principer. När det gäller de detaljerade lagarna slår Koranen själv fast (5:48) att dessa varierade från profet till profet.

    Föreskriften i denna vers lyder: ”Ni skall förbli ståndaktiga i religionen och inte splittras i den” (Koranen 42:13). Eftersom enhet inom religionen enbart kan uppnås genom dess grundläggande läror, måste befallningen att ”förbli ståndaktiga” förstås som att den uteslutande syftar på dessa fundamentala principer. Att inkludera alla juridiska föreskrifter inom dess räckvidd skulle oundvikligen leda till splittring – precis det utfall som versen varnar för.

Tolkning genom reflektion

Vanligtvis brukar korantolkning delas in i två kategorier: tafsir bil-ma’thur (tolkning grundad på överleverade källor) och tafsir bil-ra’y (tolkning grundad på eget förnuft). Det finns dock ytterligare en form av tolkning som kan beskrivas som tolkning genom reflektion. Att försöka förstå Koranen i ljuset av hadither, historiska redogörelser och tidiga lärdas uttalanden är tveklöst viktigt och nödvändigt. Men för att upptäcka fler av Koranens djupare innebörder måste processen att reflektera över den fortsätta i varje tidsålder. Så länge detta sker inom acceptabla gränser kommer denna strävan aldrig att upphöra. Här är ett exempel från Koranen som tydliggör detta:

I Koranens tolfte kapitel berättas historien om profeten Josef (Yusuf). Där beskrivs hur han sattes att förvalta Egyptens resurser. Under en period av hungersnöd försågs befolkningen med spannmål genom hans särskilda åtgärder. Vid denna tid kom hans bröder från Kanaan till Egypten för att hämta säd. Efter att ha mottagit sin ranson påbörjade de hemresan. Då inträffade en händelse: hovets tjänstemän fann ett kungligt föremål i säden som lastats på Josefs yngre bror Benjamins kamel. Till följd av detta anklagades Benjamin för stöld, togs i förvar och överlämnades till profeten Josef.

Den gängse tolkningen av dessa koranverser gör gällande att profeten Josef kände igen sin bror Benjamin och ville behålla honom hos sig. Men eftersom han inte ville avslöja sin identitet, fann han på en plan: när bröderna tilldelades sin säd befallde han att en kunglig dryckesbägare (siqayah) i hemlighet skulle läggas i Benjamins packning. När sällskapet sedan var på väg att ge sig av sägs det – Gud förbjude – att profeten Josef lät stoppa karavanen och genomsöka deras tillhörigheter. Enligt planen påträffades den kungliga bägaren i Benjamins säck. Därefter – återigen, Gud förbjude – förklarade Josef honom skyldig till stöld, behöll honom där och sade åt de övriga bröderna att återvända hem.

Denna tolkning kastar uppenbarligen tvivel över en profets karaktär. Men när dessa koranverser studeras mer ingående står det klart att det finns en annan och mer träffsäker tolkning. I denna andra förklaring framstår profeten Josef som helt fri från klander.

Denna andra tolkning bygger på en noggrann läsning av Koranens skildring av Josef i sura Yusuf, verserna 70–76. Dessa verser förklarar att när profeten Josef förberedde sina bröders reskost, lade han i hemlighet sin egen dryckesbägare i sin bror Benjamins packning. När karavanen hade brutit upp upptäckte palatstjänstemännen att deras måttbägare saknades. De ropade efter karavanen för att stoppa den och sade att de misstänkte att någon hade stulit deras silvermått. Karavanen hejdades och brödernas tillhörigheter genomsöktes. Slutligen påträffades bägaren i Benjamins packning. I enlighet med Kanaans lag kvarhölls då Benjamin och överlämnades till profeten Josef. På så vis kunde Josef behålla den bror han önskade ha kvar hos sig.

Om vi granskar orden i dessa verser noga framträder en betydelsefull detalj. Denna detalj ligger dold i ett skifte av pronomen, grundat i arabisk grammatik. Det föremål som Josef lade i sin brors packning kallas siqayah (vers 70) – ett feminint substantiv på arabiska. Men när hovtjänstemännen senare fann föremålet under genomsökningen använder Koranen det feminina pronomet ”ha” (i ”thumma istakhrajaha” – ”sedan tog han fram den”) i stället för det maskulina ”hu”.

När man beaktar denna skillnad i pronomen framträder följande situation: profeten Josef hade av broderlig kärlek lagt sin egen dryckesbägare tillsammans med provianten bland sin brors tillhörigheter. Detta kände palatsets tjänstemän till. Under tiden hade dock ett annat och viktigare föremål från palatset – en ”suwa’” (ett mått som användes för att väga spannmål) – försvunnit bland packningen och låg inte väl synlig. I sin iver riktade palatstjänstemännen uppmärksamheten mot karavanens medlemmar, misstänkte dem, stoppade dem och sökte igenom deras packning. Under denna genomsökning fann de inte det mått (suwa’) som de letade efter, men de fann dryckesbägaren (siqayah) bland Benjamins tillhörigheter. Därmed grep de Benjamin i enlighet med just den lag som Josefs bröder själva hade åberopat, för – såsom Koranen berättar – hade de själva sagt:

Egypterna frågade: ”Vad skall straffet bli för er om det visar sig att ni ljuger?” De svarade: ”Straffet för den i vars sadelväska bägaren hittas skall vara att han själv tas som slav för att sona brottet. Så straffar vi de orättfärdiga.” (12:74–75)

Hela denna händelse genomfördes alltså av palatstjänstemännen på eget initiativ, utan någon befallning från profeten Josef. Det är därför Gud tillskriver Sig själv denna händelse och förkunnar:

”Så lade Vi upp planen för Josef. Enligt kungens lag kunde han inte ha hållit kvar sin bror, om inte Gud hade velat det. Vi upphöjer vem Vi vill i rang, men över varje kunnig finns En som vet mer.” (Koranen 12:76)

Denna förklaring harmonierar med Koranens ordalydelse och stämmer också överens med Josefs profetiska storhet.

På liknande sätt befaller Koranen de troende: ”Mobilisera mot dem all styrka och allt rytteri ni förmår uppbåda, så att ni kan slå skräck i Guds och era fiender och i andra utöver dem, som ni inte känner till men som Gud känner.” (8:60)

En samtida arabisk kommentator tolkar denna vers som en uppmaning till ”mänsklighetens befrielse”. Enligt honom var befallningen att utrusta de troende med styrka avsedd att befria alla människor från alla former av slaveri – exempelvis från kommunism, nazism, sekularism och sionism.

Vid en första anblick kan denna tolkning te sig revolutionär. I själva verket är den dock rotad i personligt tyckande. Utan noggrann eftertanke kring Koranens faktiska ordalydelse har kommentatorn projicerat sina egna förutfattade meningar på versen. En noggrann läsning visar att det uttalade syftet med att uppbåda styrka är att avskräcka fienden så att de saknar mod att angripa de troende. Med andra ord är befallningen formulerad i ett defensivt sammanhang, medan kommentatorn har uppfattat den i en offensiv bemärkelse.