Större delen av skrifterna, antingen direkt eller indirekt, förespråkar starkt fred. Av Koranens 6236 verser finns det knappt fyrtio verser som handlar om uppmaningen att föra krig, och det endast i självförsvar; det vill säga till och med mindre än en procent. Mer specifikt, endast 0,6 %. De som accepterar Koranen som Guds bok kommer endast att betraktas som sanna troende när de följer dess förmaningar och blir fredsälskande i ordets fulla bemärkelse. Under inga omständigheter bör de ge sig in på våldsamma handlingar.
För att kunna genomföra en objektiv studie av detta ämne är det nödvändigt att skilja mellan islam och muslimer. Muslimernas handlingar bör inte nödvändigtvis ses som härledda från islams läror. I själva verket bör muslimska sedvänjor bedömas utifrån islams kriterier – som är en ideologi – snarare än att islam bedöms utifrån muslimska sedvänjor. De som har övergett islams läror kan inte göra anspråk på att vara islamiska i sitt uppförande, även om de utifrån sina egna ögon betraktar sig själva som islams förespråkare.
Muslimer är bara muslimer när de följer sin religions grundläggande läror.
Om islam är fredens religion, varför förespråkar då dess anhängare våld?
Hur kan vi omforma mentalitet hos dem som tänker i termer av våld?
Utvalt citat från Koranen
Maulana förklarar islamiskt perspektiv på: Varför utkämpades kriget mot bysantinerna och perserna?
Krig och strider med de bysantinska och persiska imperierna under de rättledda kalifernas regeringstid citeras ofta som argument för aggressiva krig. Maulana Wahiduddin Khan har behandlat detta ingående i sin bok, The Prophet of Peace, utgiven av Penguin Books. I den här boken har han förklarat att när stamsamhällena började acceptera islam och svära sin trohet till kaliferna, kände de dåvarande supermakterna (bysantinska och persiska) en känsla av hot och förklarade krig mot det muslimska samfundet. Till sitt försvar var muslimerna tvungna att slå tillbaka.
På den tiden förenades de besegrades territorium med segrarnas territorium. Men invånarna i de nyligen sammanslagna territorierna konverterades aldrig med våld till islam. Ett exempel på detta kan ses när Umar ibn al-Khattab (den andre muslimska kalifen) gick in i Jerusalem. Stadens patriark, Sophronius, erbjöd Umar att be sina böner i Heliga gravens kyrka, men Umar avböjde erbjudandet. När Umar tillfrågades sa han att han hade avböjt så att senare muslimer inte gör anspråk på sin rätt till landet genom att säga att deras kalif hade bett där, och därmed tar ifrån de kristna det som rättmätigt var deras.
Genom att göra det demonstrerade kalifen Umar de islamiska lärorna om välvilja, samexistens och fred för hela mänskligheten.
.webp)
