Om en man plötsligt skulle komma ut ur en förseglad grotta, skulle alla bli fullständigt förbluffade. De skulle tro att det var något slags mycket märkligt mirakel.
Ett spädbarn som kommer ut ur sin mors livmoder är en liknande sorts mirakulös händelse. Men även om människor bevittnar detta, tror de inte att det är något extraordinärt alls.
Varför denna skillnad?
Det beror på att en man sällan, om någonsin, kommer ut ur en förseglad grotta, medan ett spädbarn som kommer ut ur en kvinnas livmoder är en vardaglig händelse. Det senare är något som människor har vant sig vid. De tar det för givet. De tycker inte att det är nödvändigt att tänka på det alls.
Om människor verkligen allvarligt skulle reflektera över det mirakulösa fenomenet med ett barn som kommer ut ur en kvinnas livmoder, skulle de upptäcka Skaparens existens. När de ser en levande människa födas, en varelse som kan röra sig, se, höra och göra ljud, skulle de inse att varje människa är ett rörligt tecken på Skaparens existens. Varje människa skulle verka som en levande introduktion till Skaparen.
När en människa föds och kommer till världen, upptäcker hon att det finns ett utarbetat livsuppehållande system på plats för henne. Detta livsuppehållande system är så komplett att det magnifikt uppfyller alla en människas behov, små som stora. Från jorden till solen, allt i världen, utan undantag, är i människans tjänst.
Sedan kommer dagen då man plötsligt dör. En människa längtar efter evigt liv, men vanligtvis dör hon inom hundra år, mot sin vilja, och lämnar denna värld för alltid. Om du allvarligt tänker på saken kommer du att upptäcka att döden faktiskt är dagen då vi träder fram inför vår Skapare.
