Muslimer runt om i världen möter idag undergång och förödmjukelse. Denna period av svårigheter har varat under hela 1800- och 1900-talen. I tvåhundra år, från Tipu Sultan (1751–1799) i Indien till Yassir Arafat (1929–2004) i Palestina, har denna destruktiva cykel fortsatt, och det finns fortfarande inga tecken på att den ska upphöra. Orsaken till denna förödelse är inte overksamhet; tvärtom sker den mitt under pågående och intensiv aktivitet. Det vore ingen överdrift att påstå att muslimer världen över har offrat fler liv och mer egendom under dessa två århundraden än under hela den övriga islamiska historien. Så varför har då muslimer i modern tid, trots all denna handling och alla dessa uppoffringar, misslyckats med att uppnå heder och överhöghet? Koranen och hadithernaNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. lovar tydligt att Gud aldrig låter de sanna troendes strävanden gå förlorade och att Han ska skänka dem framgång över dem som motarbetar dem.

Svaret på denna fråga är att dagens muslimska ledare har valt fel tillvägagångssätt för sina ansträngningar. De har inte utfört sitt arbete på det sätt som skulle ge dem Guds bistånd. Ty sannerligen tillhör framgång i denna värld endast dem som Gud välsignar med Sitt stöd. Utan Guds hjälp är framgång omöjlig. Sanningen är att Gud har lovat Sitt stöd till dem som följer den profetiska modellen i sitt handlande.

Denna profetiska modell syftar till att göra människor medvetna om Gud och Hans gudomliga plan genom fredlig dialog. De troendes verkliga framgång beror på just denna modell som grundades av profeten. Dagens muslimska ledare har emellertid blivit starkt influerade av sultanatmodellen – etablerad av senare muslimska härskare – som fokuserar på politisk makt och konfrontation. Som en följd av detta har de baserat alla sina rörelser på den modellen. Denna förändring är huvudorsaken till muslimernas nuvarande förödelse. De muslimska ledarna såg hur senare muslimska sultaner expanderade in i olika regioner med väpnade styrkor, besegrade de sittande regeringsarméerna och upprättade sitt eget styre.

Sultanatmodellen blev så dominerande att de flesta muslimska historieskrivningar som författades därefter fokuserade på den. Dagens muslimska ledare läser dessa historier och tror felaktigt att sultanatmodellen är den enda vägen för islamiska rörelser. Vare sig det sker medvetet eller omedvetet accepterar de sultanatmodellen som norm, och i det väpnade jihadets namn sprider de den överallt. Detta misstag är den främsta orsaken till muslimernas fall idag.

Den sanna islamiska modellen illustreras av profeten Muhammed och andra profeter. Det är en modell som bygger på att göra människor medvetna om sin Skapares budskap. Budskapet bör förmedlas logiskt och anpassas efter mottagarnas förståelsenivå. Att helt undvika våld är avgörande, och ett fredligt arbete bör fortgå. Alla ansträngningar måste göras för att förhindra miljöer av hat eller konflikt i samhället. En fredlig omgivning har alltid underlättat islams tillväxt, medan instabilitet konsekvent har hindrat den. Detta var en vägledande princip för profeten Muhammed, genom vilken han förde religionen till en ställning av framträdande betydelse och inflytande. I den profetiska modellen fungerade dialogen som den primära metoden – vilket omfattade såväl ett första engagemang som ett varaktigt utbyte av idéer.

Ibland, som ett sällsynt undantag, kan en defensiv sammandrabbning uppstå med någon, och det sker endast när alla försök till undvikande har misslyckats och de troende på grund av ensidig aggression tillfälligt tvingas strida i självförsvar. Till och med före detta tillfälliga försvar pågick processen att föra människor närmare Gud, och den fortsätter även efteråt. I den profetiska modellen är själens rening det huvudsakliga tillvägagångssättet, och strid är som ett exceptionellt undantag begränsat till tillfälligt självförsvar.

I dagens värld har revolutioner ägt rum globalt. Till följd av detta har den övergripande situationen förvandlats helt. Dessa förändringar har gjort väpnade konflikter onödiga. Nu är det möjligt att uppnå målet att upphöja islam och det muslimska samfundet till en värdig position enbart genom fredlig dialog.

I forna tider var de troende tvungna att arbeta hårt för att sprida sin religion i en miljö präglad av religiöst förtryck. Idag kan detta arbete utföras fritt i en miljö av religionsfrihet. Förr var profeter tvungna att företa mödosamma resor för att dela med sig av sanningen. Nu gör modern kommunikation det möjligt för sanningens budskap att spridas snabbt och nå människor över hela jorden.

I gångna tider tvingades sanningens bärare sprida sitt budskap mitt bland många vidskepelser. Idag har den vetenskapliga revolutionen i det närmaste utplånat vidskepelse, vilket gör det lättare att dela sanningens budskap i en öppen intellektuell miljö. Under tidigare epoker var ekonomin uteslutande beroende av jordbruk, så de som delade sanningen fick arbeta med begränsade resurser. Nu, efter den industriella revolutionen, kan detta arbete – i likhet med andra uppgifter – utföras i överflöd, medan det tidigare var begränsat till enbart knappa ekonomiska medel och så vidare.

Det är ett faktum att moderna förändringar avsevärt har ökat mediers och kommunikationens genomslagskraft och betydelse. Men ledarna i dagens muslimska värld var endast förtrogna med den traditionella maktmodellen, som utgörs av politisk konfrontation. De förblev helt omedvetna om ideologins framväxande kraft. I en handling av djupgående felbedömning styrde de hela samfundet mot imperiemodellen – en modell baserad på politisk konfrontation – vilket inte bara skadade samfundet utan även dem själva.

Dubbelt misstag

I den moderna tidsåldern hade den gamla monarkiska modellen blivit katastrofalt verkningslös. Ändå har tvåhundra år av misslyckade försök inte lyckats råda bot på oförmögna muslimska ledares okunnighet. Trots att 1800- och 1900-talen gick helt förlorade tycks de fortfarande betrakta denna gamla monarkiska modell som standardmetoden på 2000-talet. Idag upprepas denna misslyckade monarkiska modell på två sätt: för det första när härskare försöker anamma den, och för det andra när icke-statliga individer eller grupper försöker följa den.

Tipu Sultan är ett exempel på den första typen – han försökte återupprätta monarkisk makt men misslyckades. Han förmådde inte se bortom det gamla kungliga systemet. År 1799 dog han i strid under ett vårdslöst krig mot britterna. På liknande sätt är Saddam Hussein, Iraks tidigare president, ett modernt exempel på någon som misslyckades genom att följa samma monarkiska modell.

Därefter uppstod den andra typen av experiment inom denna modell – när icke-statliga grupper började strida mot upplevda fiender. Det tidigaste exemplet på detta inträffade sannolikt år 1831, då Maulana Syed Ahmad Barelvi och hans följeslagares karavan tillintetgjordes i ett slag mot maharadja Ranjit Singh i Balakot. Senare, år 1857, inträffade en annan stor händelse av detta slag när en grupp indiska muslimska lärda inledde ett väpnat jihad mot britterna. Sedan dess har icke-statliga organisationer fortsatt med en lång rad misslyckade försök med utgångspunkt i den monarkiska modellen, vilket fortgår än idag.

På platser som Palestina, Kashmir, Bosnien, Tjetjenien, Filippinerna, Arakan och många andra pågår våldsamma väpnade konflikter i jihadets namn. Dessa illustrerar den andra typen av erfarenhet med sultanatmodellen. Denna andra typ, som tog sin början genom icke-statliga organisationer med hjälp av gerillakrigföring, ställföreträdande krig (proxykrig) och liknande taktiker, visade sig bli ännu dödligare än den första. Den innebar två misstag samtidigt: för det första det anakronistiska försöket att tillämpa den gamla konfliktbaserade modellen i en tid präglad av fredlig dialog och förhandling; och för det andra – och ännu allvarligare – var detta tillvägagångssätt helt felaktigt enligt islamisk lag (shariaIslamisk lagstiftning baserad på Koranen och Sunnah.). Detta beror på att det är allmänt känt att endast en etablerad regering har rätt att bedriva väpnad krigföring. Icke-statliga grupper har inte tillåtelse att utropa någon till fiende och inleda en väpnad konflikt mot dem.

Om sultanatmodellen i det första fallet blott handlade om okunnighet, utgjorde den i det andra fallet okunnighet kombinerad med ett uppenbart brott mot sharia. Detta dubbla misstag förklarar varför det väpnade jihad som muslimska ledare i modern tid fört har misslyckats fullständigt. Orsaken är inte någon utländsk konspiration, vilket många lärda och intellektuella ofta hävdar utan bevis. Sultanatmodellen skiljer sig i grunden från fredlig ideologisk dialog. Modellen med fredlig dialog skapar en miljö som helt överensstämmer med islam. I kontrast till detta främjar sultanatmodellen en miljö som står i total motsättning till islamiska principer.

Ett exempel på detta är Kashmirfrågan mellan Pakistan och Indien. Själva idén om Pakistan formades helt av ett sultanattänkande. Om de pakistanska ledarna hade anammat den fredliga interreligiösa dialogens väg skulle de aldrig ha diskuterat att dela landet. Deras tänkande präglades av den gamla sultanatmodellen, som enbart fokuserar på politisk makt utan hänsyn till mellanmänskliga och interreligiösa relationer. Följden blev att de initierade delningsrörelsen, vilket piskade upp hat över hela den indiska subkontinenten. Därmed avstannade alla vägar till ideologisk dialog.

Denna oislamiska och okloka politik gick in i sin andra fas år 1947. När regionen blev självständig från det brittiska styret den 15 augusti 1947 uppstod två stora furstestatsproblem: Hyderabad och Kashmir. I Hyderabad utgjorde hinduer majoriteten, men härskaren var muslim. I Kashmir var muslimerna i majoritet, men härskaren var hindu. Frågan var vad den politiska framtiden för dessa två stater skulle bli. Nawaben av Hyderabad beslutade formellt att ansluta sig till Pakistan, medan rajan av Kashmir undertecknade dokument för att ansluta sig till Indien. För att lösa denna tvist lade ledningen i New Delhi fram ett praktiskt förslag. De sade till de pakistanska ledarna: Dra tillbaka era anspråk på Hyderabad, så drar vi tillbaka våra anspråk på Kashmir. Detta skulle göra slut på tvisten, och båda länderna skulle kunna börja utvecklas längs en moderat väg.

Till stöd för ett sådant erbjudande instruerar Koranen tydligt: ”Men visar de sig benägna för fred, var då själv benägen för fred” (8:61). Detta innebär att om motparten erbjuder fred bör man acceptera den omedelbart. Men de pakistanska ledarna, som var djupt påverkade av den traditionella sultanatmodellen och vägleddes av ett härskartänkande, kände sig oförmögna att gå med på detta betydelsefulla erbjudande. Den stora förödelse som följde är välkänd för alla. De pakistanska ledarnas oförklarliga brist på insikt rörande Kashmir bekräftas av historiska källor. Denna fråga kan studeras i detalj i följande böcker:

  1. Looking Back av Mehr Chand Mahajan.
  2. Witness to an Era av Frank Moraes.
  3. Emergence of Pakistan av Chaudhry Muhammad Ali.
  4. The Nation that Lost its Soul av Sardar Shaukat Hayat Khan.

Pakistanska ledares traditionella statsfixerade synsätt gjorde det svårt för dem att lösa Kashmirfrågan genom förhandlingar. De begick sedan ett ännu allvarligare misstag genom att föreställa sig att frågan kunde avgöras med militära medel. Först gav de sig in i en direkt väpnad konflikt med Indien, men detta försök slutade i fullständigt nederlag. Ändå hindrade deras auktoritära inställning dem från att anta ett mer realistiskt förhållningssätt. De inledde därför ett hemligt krig mot Indien i Kashmir – allmänt kallat ett ”proxykrig”. Detta proxykrig orsakade inte bara förstörelse för både Pakistan och Kashmir, utan stred också uppenbart mot islams lära. I islam är det nödvändigt att formellt förklara krig innan man inleder stridigheter: ”Bryt då [avtalet] med dem öppet och hederligt, så att ni står på samma villkor” (8:58).

För att rättfärdiga detta oislamiska och okloka krig mot Indien begick Pakistan flera allvarliga felsteg. Exempelvis förvandlade man sin utrikespolitik och sina medier till renodlade redskap för att svartmåla Indien och sprida hat. Fastän Pakistan var fullt delaktigt i gerillakriget – eller proxykriget – i Kashmir, fortsatte man att hävda att man inte hade någon direkt roll i konflikten. Ändå vet hela världen att militansen i Kashmir helt och hållet stöds av Pakistan.

Samtidigt undertecknade de pakistanska ledarna, för att framstå som en fredsälskande nation, upprepade gånger fredsavtal: Tasjkentdeklarationen (1965), Simlaavtalet (1972) och Lahoredeklarationen (1999).

Trots alla sådana överenskommelser och deklarationer fortsatte Pakistans ledare att agera på ett sätt som stod i strid med islamiska principer. På pappret upprepade de ständigt att Kashmirfrågan borde lösas genom fredliga samtal och inte genom krig. Dessa avtal tycktes dock mest vara för syns skull, eftersom Pakistan i praktiken aldrig avbröt sina hemliga militära operationer efter att ha skrivit under dem. Enligt Koranen är det absolut nödvändigt för muslimer att hedra både ordalydelsen och andemeningen i varje avtal: ”Och håll era löften; ni kommer att ställas till svars för era löften” (Koranen 17:34). Om de pakistanska ledarna rörde sig bortom sin auktoritära modell och tänkte inom ramen för fredlig samverkan, skulle de inse att Koranen ger tydlig vägledning. Koranen förklarar att varje individ och varje nation kommer att möta motgångar i denna värld. Vad bör man göra i sådana situationer? Svaret finns i denna vers i Koranen: ”för att ni inte skall sörja över det som gått er förlorat och inte jubla över det som Han har gett er” (57:23).

Denna vers ur Koranen erbjuder vägledning för Pakistans ledare: de borde villigt acceptera förlusten av Kashmir, precis som de tvingades acceptera förlusten av Östpakistan 1971. De måste avsluta sin nuvarande förtvivlansdrivna politik gällande Kashmir. Med andra ord borde de erkänna den rådande verkligheten (status quo) beträffande Kashmir och främja sansade relationer med Indien. Istället för att fullfölja en destruktiv politisk kurs borde de anta en konstruktiv linje. Att göra så skulle slutligen öppna dörren till framsteg – en dörr som har förblivit stängd i mer än ett halvt sekel.

Sammanfattning av diskussionen

Nu på 2000-talet är det nödvändigt för muslimska ledare att agera i sann botgöringsanda. Detta innebär att öppet erkänna de historiska misstag som har begåtts under de senaste två århundradena. De måste omorientera sitt islamiska engagemang kring principerna om personlig utveckling, intellektuell mognad och fredlig religiös dialog. Endast en sådan uppriktig självrannsakan kan börja vända den nuvarande tillbakagången.