Den ovanstående diskussionen klargör att skillnaden i antalet män och kvinnor är ett permanent problem som existerar både i krig och fred. Nu uppstår frågan hur man ska lösa detta problem. Vad ska de kvinnor göra för att tillfredsställa sina naturliga drifter när de har misslyckats med att hitta en make i ett monogamt samhälle? Och hur ska de säkra ett hedervärt liv i det samhället?
Ett sätt – heligt i indisk tradition – är att änkor bränner sig själva till döds, så att varken de eller deras problem överlever. Alternativet är att låta sig drivas ut ur sina hem och ut på gatorna. Tillståndet i det hinduiska samhället som ett resultat av efterlevnaden av denna princip kan bedömas utifrån en detaljerad rapport publicerad i India Today med titeln ”Änkor: Mänsklighetens vrak”.
Nu finns det ingen anledning att diskutera detta vidare, eftersom det är otänkbart att någon förnuftig person i nutid skulle förespråka detta som en lösning.
Den andra möjliga ”lösningen” som återfinns i det ”civiliserade” samhället i väst är omvandlingen av oviljan att bli en andra hustru till viljan att bli en älskarinna, ofta åt mer än en man.
Under andra världskriget, där flera västländer som Tyskland, Frankrike, Storbritannien, etc. deltog, dödades ett stort antal män. Som ett resultat översteg kvinnornas antal männens vida vid fientligheternas slut. Tillåtande blev då dagens ordning, i den utsträckning att skyltar med inskriptioner som ”Önskas: En gäst för kvällen” kunde ses utanför hemmen hos kvinnor utan make. Detta tillstånd fortsatte i västländer i olika former, även långt efter kriget, och är nu i stor utsträckning rådande på grund av industriella och mekaniska olyckor.
