Konsten att tänka klart

Att tänka är, kan man säga, människans största handling. Rätt tänkande är i själva verket en form av tillbedjan. Efter hans bortgång frågade någon Abu Dardas hustru – han var en av profetens följeslagare – vad hans förnämsta handling hade varit. Hon svarade: ”Att tänka och dra lärdomar.” (Kitab al-Zuhd wa al-Raqa’iq av Ibn al-Mubarak, hadithNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort. nr 286) På samma sätt frågade någon änkan till en annan av profetens följeslagare, Abu Dharr, efter dennes död vad hans särskilda tillbedjan hade varit, och hon svarade: ”Hela dagen satt han och tänkte.” (Hilyat al-Awliya, vol. 1, s. 164)

Tankens handling sker på sinnets nivå. Och det är sinnet som utgör den största delen av den mänskliga tillvaron. Tänkandet är medlet för människans intellektuella utveckling. Det är genom tänkande som alla stora upptäckter har gjorts. Tänkandet lyfter människan från den djuriska nivån till en högre mänsklig nivå. Det är genom tänkandet man förstår skillnaden mellan en sak och en annan; man upptäcker lösningar på svårigheter och urskiljer dolda realiteter. Genom tänkandet lär man sig att förvandla minusposter till plusposter. Tänkandet gör människan kapabel att planera sina handlingar effektivt, vilket är nyckeln till framgång.

Förmågan att tänka är en egenskap som alla människor bär med sig från födseln. Men endast den människa äger ett rätt tänkande som förbereder sig för det på ett medvetet plan. För att tänka rätt är det nödvändigt att ha modet att höja sig över sina personliga sympatier och antipatier. Man måste se tingen realistiskt, precis som de är, och inte som man skulle önska att de vore. Man måste vara fri från partiskt tänkande. Oavsett vilka förhållanden som råder måste man vara beredd att acceptera resultaten av ett sunt tänkande, vare sig de är till ens fördel eller nackdel. Detta är början på ett rätt och klart tänkande.

Kunskap utan insikt

Koranen säger: ”Frukta Gud, så skall Gud undervisa er” (2:282). I denna vers betyder ilm förståelse. Innebörden är att gudsfruktan (taqwa) hos en människa skapar en rätt förståelse av religionen (At-Tafsir al-Qurtubi, vol. 3, s. 406). Av detta lär vi oss att det är fullt möjligt för en person att besitta kunskap eller information om religionen utan att för den skull äga en sann förståelse av den. Detta beror på att källan till sann religiös förståelse är gudsfruktan, inte enbart kunskap. I en hadith finns följande åkallan: ”O Gud, jag söker tillflykt hos Dig från kunskap som inte är till någon nytta.” (Sunan an-Nasa'i, hadith nr 5470)

För att förstå denna punkt kan vi betrakta ett exempel. I modern tid har några känslomässigt drivna muslimer felaktigt släppt lös våld på olika platser i jihadens namn, vilket har lett till ensidig förödelse för dem själva. Och i linje med en defaitistisk mentalitet har några av dem nu till och med börjat tillgripa självmordsbombningar. De spänner fast bomber kring kroppen, tar sig in i sina förmodade fienders områden och detonerar sprängladdningarna, varvid de medvetet dödar sig själva och andra. Detta är ett solklart fall av självmord, och självmord är förklarat förbjudet (haram) inom islam. Ändå har vissa muslimska lärda, under benämningen istishhad (längtan efter martyrskap), förklarat detta som tillåtet (ja'iz). De söker stöd för sitt påstående genom att hänvisa till händelser under profetens följeslagares tid. Exempelvis anför de en händelse under den förste kalifen Abu Bakr Siddiqs tid (d. 634 e.Kr.) och hävdar felaktigt att den stöder deras ideologi. Denna händelse rör en följeslagare vid namn Al-Bara ibn Malik (d. 20 e.H.) under striden mot Musaylimah, den falske profetpredikanten (d. 632 e.Kr.).

Under Abu Bakr Siddiqs kalifat utkämpades en strid mellan muslimerna, ledda av Hazrat Khalid, och Musaylimah och dennes anhängare från Yamama. I stridens slutskede tog sig en grupp rebeller in i en muromgärdad trädgård och stängde den kraftiga porten inifrån. Vid den tiden befann sig Al-Bara ibn Malik bland de följeslagare som stred mot rebellerna. Han var vida känd för sitt mod. Han bad några av följeslagarna att sätta honom på en sköld och lyfta upp den med spjut så att han nådde toppen av muren. När han väl kom upp på muren hoppade han över och tog sig in i trädgården. Rebellerna där inne anföll honom, men han slogs mot dem. Han lyckades ta sig fram till porten och öppnade den. Så snart porten öppnades strömmade en grupp följeslagare in, stred mot rebellerna och övermannade dem.

Al-Baras handling innebar en oerhörd risk och hotade hans liv. Men rebellerna lyckades inte döda honom och han kom ut levande. Faktum är att han efter denna händelse levde i ytterligare åtta år och led en naturlig död år 20 e.H. (Al-Kamil fi al-Tarikh, vol. 2, s. 218; Al-Bidaya wa'l-Nihaya, vol. 9, s. 469–70; Al-A‘lam av al-Zirikli, vol. 2, s. 47).

Det råder en väldig skillnad mellan Al-Baras handling och nutida självmordsbombares agerande. Genom att utsätta sig för fara tog Al-Bara ett steg som hade två möjliga utgångar: antingen skulle han överleva eller så skulle han dödas. I skarp kontrast till detta har självmordsbombarens handling endast ett möjligt utfall: hans egen död. De spänner fast bomber på kroppen och detonerar dem. Resultatet av handlingen är helt avhängigt av deras egen död. Detta rör sig om att medvetet och avsiktligt begå självmord. Handlingarnas natur är alltså helt väsensskild.

Men i brist på förståelse för denna skillnad antar vissa felaktigt att båda handlingarna är av samma slag, varför en handling som uppenbart var ett självmord felaktigt tillskrevs statusen av ”martyrskap”.

Detta är ett exempel på kunskap utan insikt eller marifah. Om en människa besitter kunskap (i betydelsen information) men saknar den djupa insikten (marifah), kommer hon inte att förstå skillnaden mellan en sak och en annan. Det hon uttalar kommer enbart att vila på den information hon har, men i själva verket grundas det i ren okunnighet.

För marifah krävs kunskap, men en människa med marifah förmår se bortom den yttre kunskapen för att skåda de inre realiteterna. Hon kan analysera information på ett riktigt sätt, läsa mellan raderna och sätta händelser i sitt rätta sammanhang. Endast för en person med marifah blir kunskapen till verklig nytta. Utan marifah blir kunskap till en djup förflackning.

Perspektivskillnad

År 625 e.Kr., under profeten Muhammads tid, ägde slaget vid Uhud rum. I detta slag nådde muslimerna till en början framgång, men senare förvandlades deras seger till ett nederlag. Koranen kommenterade denna händelse på följande vis:

Gud infriade Sitt löfte till er då ni med Hans tillåtelse nästan hade tillintetgjort era fiender; men då sviktade ert mod och ni började tvista inbördes [om profetens befallning] och var olydiga efter att Han hade låtit er skåda det ni längtade efter – några av er traktade efter världsliga ting och några traktade efter det eviga livet. Därefter lät Han er vika för dem för att pröva er. Men nu har Han förlåtit er, ty Gud är full av nåd mot de troende. (3:152)

I detta slag led muslimerna nederlag och många sårades svårt. Slaget hade uteslutande orsakats av motståndarnas övergrepp; det var ett helt ensidigt anfall från deras sida. Skulden låg otvivelaktigt hos dem, inte hos muslimerna. Men varför valde Koranen ändå att, i stället för att kritisera motståndarna, enbart påtala muslimernas egna svagheter? Varför valdes detta tillvägagångssätt?

Orsaken var en skillnad i tänkesätt. I fall som detta kan man välja att ägna sig åt logisk analys – att utreda vem som har rätt och vem som har fel, vem som är förtryckare och vem som är förtryckt. På ytan kan denna metod verka rättvis, men i realiteten är den till föga nytta. I sådana lägen handlar det inte om att uttrycka vad som är logiskt rättvist, utan om att söka praktiska åtgärder för att lösa problemet. Att gottgöra en förlust kan endast ske genom praktisk handling, inte genom logisk analys.

Koranen använde just denna praktiska metod när den kommenterade slaget vid Uhud. Inför domstolen i det Hinsides kommer förtryckarna sannerligen att ställas till svars och straffas. Men i denna värld krävs en praktisk lösning, så att ett nederlag kan omvandlas till en seger.

Dikotomt tänkande

Det finns ett sätt att tänka som kan kallas ”dikotomt tänkande”. Det innebär att man tänker i rigida fack av svart eller vitt, vilket ofta vållar stor skada. Den som tänker så ser tillvaron i strikt dualistiska termer – som om det bara funnes två alternativ: svart eller vitt. En sådan person inser inte att det faktiskt finns ett tredje alternativ, och på grund av denna blindhet förmår han inte ta vara på det, trots att hans framgång kanske ligger dold just där.

Tänk er följande scenario: Medlemmar av en viss folkgrupp genomför ett demonstrationståg och ropar slagord när de passerar genom ett område bebott av en annan grupp. Områdets invånare känner sig provocerade och blir upprörda. Det slutar med en våldsam sammandrabbning mellan grupperna, med enorm förlust av människoliv och egendom som följd.

Begrunda detta exempel noga. På grund av sitt speciella sätt att tänka såg invånarna i området endast två tänkbara alternativ: antingen att tåla de stötande slagorden eller att med våld försöka stoppa tåget. De ansåg att det vore feghet och förödmjukelse att tolerera ropen, medan ett fysiskt ingripande framstod som modigt. Därför skred de till verket för att tysta demonstranterna. Men i praktiken ledde deras ovilja att tåla några slagord till att de i stället fick utstå blodiga upplopp och ofattbara förluster.

Orsaken till detta ödesdigra utfall är dikotomt tänkande. Hade invånarna insett att det fanns ett tredje alternativ, hade de kunnat rädda sig själva från upploppets fasor. Detta tredje alternativ bestod i att helt enkelt ignorera slagorden. Hade de gjort det, skulle tåget ha dragit förbi inom fem minuter och de provocerande ropen ha lösts upp i tomma intet som om de aldrig existerat.

Ett tecken på visdom

Den brittiske författaren William Ralph Inge (1860–1954) anmärkte mycket riktigt: ”Den vise mannen är den som känner tingens relativa värde.”

En form av att förstå tingens relativa värde är att förutse de möjliga konsekvenserna av sina handlingar. Om omedvetenhet om handlingars konsekvenser är ett bevis på dåraktighet, är medvetenhet om dem ett tecken på visdom.

En gång inträffade det att en person blev lurad på en stor summa pengar av en vän. Mannen greps av ett brinnande begär efter hämnd, så starkt att han ville döda sin forne vän.

Mannen råkade träffa mig. Jag sade till honom att han före en hämndaktion borde tänka på följderna: Hämnd föder hämnd. Om han dödade vännen, skulle dennes söner kanske döda honom. På så vis skulle en kedja av fiendskap och vedergällning inledas mellan de två familjerna. Jag förklarade att ett misstag från hans sida hade gett vännen möjlighet att bedra honom; det rätta var nu att erkänna sitt misstag och bättra sig inför framtiden.

Att hämnas är att förvandla sitt ”första misstag” till en kedja av oavbruten förstörelse. Att avstå från hämnd är däremot att kväva misstaget i sin linda. En dåre känner bara till sina handlingar, medan en vis man känner till både sina handlingar och deras möjliga konsekvenser.

En andra chans

En man arbetade som chef på ett företag och hamnade i en konflikt med företagets ägare. Tvisten eskalerade och orsakade chefen en sådan svår psykisk stress att han började överväga självmord. I stället för att försöka lösa problemet beslöt han att avsluta sitt eget liv i hopp om att slippa ifrån situationen.

Mannen råkade träffa mig. Jag frågade honom varför han ville ta sitt liv: livets dörrar stod öppna för honom, så varför välja dödens dörr? Jag sade att han till synes bara hade förlorat sin ”första chans”; en ”andra chans” fanns fortfarande tillgänglig. Jag föreslog att han skulle flytta till en annan stad där han utifrån sina förmågor kunde finna goda möjligheter. Efter att ha givit honom detta råd skrev jag dessa ord i hans anteckningsbok: ”Ibland rycker trädgårdsmästaren upp en planta ur trädgården bara för att kunna plantera den på en annan, bättre plats.”

Mannen tog till sig mitt råd, sade upp sig och flyttade till en annan stad. Där startade han ett företag och nådde en ekonomiskt mycket starkare ställning än tidigare.

I varje människas liv inträffar stunder av förlust. De som ser en förlust som just bara en förlust kan genom nya ansträngningar åter bli framgångsrika. Men de som betraktar en förlust som ett definitivt misslyckande tappar modet och ger upp; de saknar viljan och beslutsamheten att ta nya tag. Vilken av dessa vägar en människa väljer beror på hennes tänkande. Det är ens tänkesätt som gör att man misslyckas eller leds mot framgång.

Det svåra blir lätt

Tillsammans med mer än 10 000 av sina följeslagare färdades profeten Muhammad från Mecka mot Taif. På vägen kom de till en bergspassage som verkade för trång för dem att passera. Profeten frågade folket hur stigen var. Utifrån dess yttre utseende sade de att den var trång och att en karavan på över 10 000 människor inte skulle kunna ta sig fram. Profeten sade: ”Det är en lätt väg.” (Sirah Ibn Hisham, vol. 2, s. 482). Han förklarade att vägen visserligen tedde sig trång om de försökte gå i bredd, men om de ställde upp sig på led efter varandra skulle de lätt kunna vandra längs stigen. Folket gjorde som han föreslog och tog sig obehindrat fram. Det som framstått som trångt för en samlad grupp blev framkomligt när de bildade ett led.

Denna händelse belyser vilken skillnad ens sätt att tänka kan göra. I denna värld beror allt på tänkandet. Ett felaktigt tänkande gör det lätta svårt, medan ett rätt tänkande gör det svåra lätt. Denna princip gäller i alla frågor, stora som små, i hemlivet såväl som i nationella och internationella angelägenheter.

Skadan av felaktigt tänkande

År 1930 hölls All-India Muslim Leagues årsmöte i staden Allahabad, under ordförandeskap av Allama Iqbal. I sitt presidenttal hävdade han att muslimerna i ett odelat Indien inte skulle kunna bevara sin identitet, och att de därför borde få ett eget hemland i landets muslimska majoritetsområden när Indien blev självständigt. Detta förslag vann stor popularitet under namnet ”Pakistan”, och 1947 bildades en separat stat med detta namn. Denna idé om ett separat territorium anammades av många andra muslimska tänkare, och utifrån samma sorts tänkande uppstod liknande rörelser i andra delar av världen. Denna agenda kan sammanfattas med ett ord: ”pakistanisering”.

Drivna av ett sådant anakronistiskt tänkande växte separatistiska rörelser fram med full kraft i länder med muslimska majoriteter vid gränserna. Överallt trädde ledare fram som genom känslomässig retorik piskade upp en separatistisk politik. Exemplen Myanmar, Filippinerna, Etiopien, delar av Kina och det forna Jugoslavien kan nämnas i detta sammanhang.

Dessa regionala ledare drevs till vansinnets gräns av denna föreställning om ”pakistanisering”. De begränsade inte sina rörelser till fredliga medel, utan ledde dem in i blodiga väpnade strider. Dessa våldsamma rörelser slutade i fullständigt fiasko och förvärrade bara muslimernas egna problem.

Varför blev denna destruktiva politik så populär i så många delar av den muslimska världen? Orsaken var ledarnas anakronistiska tänkande. De förmådde inte förstå eller uppskatta de förändringar som den moderna tiden medförde. Hela världen höll på att förenas och gå in i globaliseringens era, men just då ledde muslimska ledare motstridiga rörelser i form av ”pakistanisering”. Dessa rörelser var som att stånga pannan blodig mot tidens massiva klippa, och därför var deras negativa utgång förutbestämd från första dagen.

Den moderna tidsålderns förändringar ökade kraftigt betydelsen av ömsesidig samverkan mellan människor av olika religiös och kulturell bakgrund. Men muslimska ledare bedrev i sin dåraktighet en politik i rakt motsatt riktning. Historisk erfarenhet har otvetydigt visat att utmaningar och konkurrens är oumbärliga medel för framsteg. Men dessa ledare försökte, i sin missriktade iver, bygga en fantasivärld för muslimer där de inte skulle möta några utmaningar eller någon konkurrens. I den moderna utvecklingen stod det klart att storslagna resultat endast kunde nås genom gemensamma ansträngningar mellan människor av skilda bakgrunder. Men muslimska ledare inbillade sig att deras uppgift var att skapa isolerade politiska öar, befriade från samverkan mellan olika grupper. Moderna kommunikationer har gjort tanken på geografisk separation helt överflödig, men ledarna slösade bort sin tid och sina resurser på meningslösa rörelser.

Den moderna tiden öppnade en fantastisk möjlighet i form av frihet och demokrati, grundad på maktdelning bland folket snarare än en ensam härskare. Men dessa ledare förstod varken de möjligheter som erbjöds eller hur man kunde nyttja dem.

Den moderna epoken öppnade också en annan möjlighet som kan kallas ”institutionernas tidsålder”. I motsats till monarkins tidevarv hade styret nu krympt till administrativa ramar. Samtidigt hade nya fält öppnats – inom utbildning, ekonomi och massmedier – där individer och grupper genom att bygga institutioner kunde nå långt större genomslagskraft än genom politisk makt. Men ledarna var omedvetna om dessa moderna möjligheter, och hur skulle de då kunna dra nytta av dem?

Det mindre onda

Den andre kalifen, Umar Farooq, yttrade en gång: ”Intelligens är inte att skilja gott från ont, utan intelligens är att förstå vilket som är det mindre av två onda ting” (Al-'Iqd al-Farid, vol. 2, s. 109–10). Härav lär vi oss att den som har teoretisk kunskap om vad som är gott och ont visserligen kan vara en lärd person, men inte nödvändigtvis en vis person. För att vara vis krävs ytterligare en egenskap: förmågan att avgöra vilket av två onda ting som är minst destruktivt.

Betrakta en hypotetisk situation: Antag att en grupp människor ropar stötande slagord utanför ditt hus. Det ena onda är själva slagorden. Det andra potentiella onda är att om du försöker stoppa dem eller inleder ett gräl, kan de bli mer aggressiva och tillgripa våld mot liv och egendom. En vis person förstår med ett kallt sinne vilket av dessa två ting som är värst och väljer att uthärda det mindre onda för att slippa drabbas av det större.

Vanliga människor ser bara två poler: det goda och det onda. Men den vise förmår också väga två onda ting mot varandra och acceptera det mindre för att undgå det större.

Sinnets tålamod och fördragsamhet

Två män bodde i samma stad och deras relation hade blivit spänd. En dag möttes de på gatan. Vid åsynen av herr B brast det för herr F, som vräkte ur sig alla grova förolämpningar han kände till.

Herr B lyssnade dock under tystnad. När herr F efter en lång stund tystnade, sade herr B helt lugnt och artigt: ”Jag tror att du är trött. Kom, så går vi och tar en kopp te.” De gick till ett närbeläget téstånd. Medan herr F drack sitt te lade sig hans vrede. Till sist bad han herr B om förlåtelse och lovade att aldrig mer uppträda på det viset.

När någon blir provocerad brukar personen i fråga i regel bli rasande och svara med motaggression. Men detta är som att försöka släcka eld med eld; det rätta sättet att släcka en eld är att använda vatten. På samma sätt bör man bemöta vrede med självbehärskning, tolerans och tålamod. Fördragsamhet är inte enbart en etisk dygd, utan en kraftfull handlingsplan. Om man grips av vrede förlorar man sin främsta tillgång: intellektet (aql). Man kan då inte analysera situationen på djupet eller försvara sig effektivt. En förblindad människa kan bara reagera negativt. Den som däremot förmår behärska sig när han möts av vrede kan svara positivt, vilket är en oändligt mycket mer effektiv respons.

Sinnesfrid

Vår tids kanske största problem är att knappt en enda människa åtnjuter verklig sinnesfrid. Nästan alla, rika som fattiga, plågas av mental stress. Jag hörde en gång om en dataingenjör i USA som plötsligt fick 750 miljoner dollar för en uppfinning. Men denna enorma förmögenhet ledde till en sådan oerhörd mental påfrestning att han inom ett år förlorade sömnen och tvingades äta sömntabletter. Så ser situationen ut för en stor del av mänskligheten i dag.

I allmänhet erbjuds två slags lösningar på detta problem. Den första är rekommendationen att tjäna så mycket pengar som möjligt för att skaffa sig all tänkbar bekvämlighet och lyx. Erfarenheten visar dock tydligt det otillräckliga i denna metod. Många har samlat väldiga rikedomar men ändå förblivit berövade frid och tillfredsställelse fram till sin död.

Människan är nämligen till sin natur en perfektionist, medan den nuvarande världen i alla avseenden är ofullkomlig. Detta skapar en grundläggande motsättning mellan människan och världen. På grund av denna disharmoni finner hon ingen ro, oavsett hur många materiella ägodelar hon samlar på sig. Allt i världen framstår som otillräckligt i förhållande till hennes inre måttstock, och hon förblir försänkt i omedvetet missnöje. Att söka sinnesfrid i materiella ting är därför lönlöst.

Det andra förslaget är en form av ”meditation” som syftar till att stänga av tankeprocessen så att man inte medvetet upplever stressen. Men denna metod är liktydig med mental bedövning. Den söker trubba av människans tankeförmåga och göra henne okänslig. Även om man på detta vis uppnår ett slags lugn är det inte önskvärt, ty att hämma tankeförmågan är som att försätta sig i ett intellektuellt koma.

Denna metod strider mot den mänskliga naturens ordning. Den största gåva Naturen har skänkt människan är hennes sinne. Enligt Naturens plan är problem inte av ondo för sinnet, utan tvärtom en välsignelse i förklädnad. För människans intellektuella utveckling har Naturen inrättat en sorts chockterapi; att avbryta denna process är att stänga dörren till sin egen mognad.

Lösningen på mental stress är alltså inte att försöka utplåna den, utan att hantera den genom intellektuell planering så att den neutraliseras och inte rubbar ens inre frid.

Betrakta ett exempel: En trettioårig man var chef vid ett multinationellt bolag med hög lön och förmåner. Men eftersom företaget tillämpade principen om att anställa och avskeda snabbt, led han av ständig oro för att förlora jobbet. En dag gav jag honom en formel: ”En människa kan ta ifrån dig ditt jobb, men ingen har makten att ta ifrån dig ditt öde.”

Mannen tog formeln till sig och fann ro. Efter några dagar träffades vi igen, och han berättade att han sov gott och kände tillfredsställelse i vardagen.

Varje människa kan avväpna stress på detta sätt. Människans sinne är en skattkammare av förmågor, och mental spänning uppstår när dessa förmågor inte tas i anspråk fullt ut. Lösningen är att använda sina mentala resurser på rätt sätt.

Ett annat exempel: En köpman investerade en stor summa i en produkt. När varorna var klara upphörde plötsligt efterfrågan på marknaden, och han tvingades lägga allt i ett lager. Händelsen tog honom så hårt att han blev sjuk, blodtrycket sköt i höjden och han drabbades av sömnlöshet och kramper. När jag träffade honom förklarade jag att han bara såg situationen ur nutidens perspektiv. Jag föreslog att han skulle lägga frågan i ”vänta-och-se-lådan” och blicka mot framtiden. Mannen följde mitt råd. Två år senare skrev han ett glädjestrålande brev och berättade att alla varor hade sålts med god vinst.

Allt beror på vårt tänkesätt. Genom att ändra vårt tänkande kan sorg förvandlas till glädje, modlöshet till tillit och vanmakt till mod.

Skyddet av syftet

Koranen säger: ”Åt varje samfund har Vi anvisat former för tillbedjan som de har att iaktta. Låt dem därför inte tvista med dig om detta, utan kalla [dem] till din Herres väg – du följer sannerligen en rak ledning” (22:67).

Att de inte skall tillåtas tvista betyder att man inte skall ge dem någon anledning till tvist. Priset för att dras in i en konflikt med en motståndare är att själva syftet – att kalla människor till Gud – blir lidande. Fördelen med att undvika konflikt är att kallelsen till Gud förblir kärnan i relationen. Den som kallar andra till Gud måste genom ensidigt undvikande av strid se till att denna uppgift förblir överordnad allt annat.

Betrakta exemplet med Maulana Muhammad Ilyas (d. 1944), grundare av Tablighi Jamaat-rörelsen. Under rörelsens första tid begav han sig till området Mewat i norra Indien. Han såg en bonde stå vid kanten av sitt fält och bad honom uttala trosbekännelsen (kalima). Mannen, som var obekant med detta, blev arg och knuffade omkull Maulanan. Denne reste sig tyst upp utan att klaga och sade vänligt att han själv kunde läsa trosbekännelsen så att mannen bara behövde upprepa den efter honom.

Detta visar hur man bör svara på utmanande situationer. Om Maulana Ilyas hade klagat över bondens beteende, hade fokus i deras kontakt flyttats från kallelsen till Gud till en personlig konflikt. Genom att ensidigt ignorera kränkningen lät han det andliga syftet förbli det centrala.

I sådana lägen finns två vägar: antingen att förstora motpartens fel och protestera, eller att bortse från dem, visa tålamod och bevara sitt huvudmål intakt.

Att utjämna mellanhavanden

Under andra världskriget var USA och Japan bittra fiender och orsakade varandra enorm förödelse. År 1945 fällde USA två atombomber över Hiroshima och Nagasaki, vilket väckte ett oerhört raseri hos japanerna och rop på hämnd.

Läget var ytterst känsligt. Hade Japan slagit in på hämndens väg, hade det lett till total undergång. Men Japans ledare och intellektuella valde ett förhållningssätt som ledde folkets sinnen i en positiv riktning: De sade att om USA ödelade två japanska städer 1945, så hade Japan dessförinnan, 1941, förstört USA:s marinbas i Pearl Harbor. Därmed var räkenskaperna utjämnade. Japanerna borde därför lägga saken bakom sig och i stället bygga upp sitt land på nytt. Frukten av detta balanserade tänkande blev att Japan några år senare växte fram som en långt starkare nation än någonsin tidigare.

När en konflikt uppstår intar parterna ofta en ensidig hållning. Man räknar bara upp motpartens felsteg och glömmer sina egna. Detta obalanserade tänkande kallas i Koranen för tatfif (83:1–3), det vill säga att mäta med orättvisa mått. I en tvist leder ett sådant tänkande alltid till fördärv, medan ett balanserat sinnelag banar väg för framsteg.

Vikten av att förstå sammanhanget

För att förstå en fråga rätt är det nödvändigt att förstå dess sammanhang; om sammanhanget förvanskas kan hela innebörden förändras. I en kommentar till min bok Tazkeer-ul-Quran skrev en kritiker om mig: ”Bortsett från meningsskiljaktigheterna med Maulana Wahiduddins ideologi, vet bara en framtida historiker vilken grad av defaitism och feghet som skall tillskrivas Maulanas syn att Indiens muslimer endast kan få fred om de lever som ett 'problemfritt folk' [utan rättigheter].” (Ulema-e Deoband ki Tafsiri Khidmat, s. 49).

Kritikern citerar inte mina faktiska ord, utan tillskriver mig godtyckligt egna formuleringar. Detta är ovetenskapligt. Min ståndpunkt är att muslimernas roll i Indien är att vara da'i (de som förmedlar Guds budskap), medan icke-muslimernas roll är att vara mad'u (de till vilka budskapet riktas). Relationen är inte en mellan två rivaliserande grupper, utan mellan budbärare och mottagare.

Om två grupper betraktar varandra som rivaler formas relationen därefter, och då kan protester och krav vara naturliga, såsom arbetares kamp mot kapitalister. Men ur islams synvinkel är relationen mellan da'i och mad'u mycket ömtålig – det är ett förhållande mellan givare och mottagare. Denna relation kräver att da'i-gruppen strikt avstår från protest- och kravpolitik, eftersom sådant skadar försoningen, och i stället löser sina problem genom egna konstruktiva insatser. Genom att rycka detta ur sitt sammanhang fick författaren min intention att framstå som något helt annat.

Minnets problem

En man plågades ständigt av bittra minnen från det förflutna och hans hälsa tog skada. En dag citerade jag en vers av urdupoeten Akhtar Ansari (1909–1988) för honom:

Minnen från det förflutna är en plåga, o Herre!
Beröva mig mitt minne.

Mannen fann versen vacker, men jag förklarade att jag inte höll med. Minnet är en väldig välsignelse; det är tack vare minnet vi känner igen ting och förstår tillvaron. Om bönen i dikten besvarades och en människas minne raderades, skulle hon till det yttre se ut som en människa men i realiteten vara mer hjälplös än ett djur. Jag har sett äldre människor som förlorat minnet på grund av sjukdom; de kunde varken tala eller känna igen någon och levde i total vanmakt.

Det rätta tänkandet är därför inte att utplåna minnet, utan att förvandla sina bittra minnen till goda erfarenheter.

Om någon har skulder och ständigt sörjer detta, måste han skilja själva skulden från den förlamande sorgen. Han bör arbeta för att betala tillbaka, men inte bli så besatt att han bryts ned. Psykisk stress är vida värre än skulden i sig; skulden är bara ett problem, men stressen är ett mentalt självmord. Genom ett rätt tänkande bör man hindra sig från att förstora ett litet bekymmer till en gigantisk katastrof.

Förnöjsamhet och framsteg

Man hör ofta talas om företag som går i konkurs. Orsaken är ofta att man försöker gapa över för mycket. Ett företag med några miljoner i tillgångar planerar ett mångmiljardprojekt, tar stora banklån med ränta, och om intäkterna sviktar förmår det inte betala avbetalningarna. Balansen rubbas och konkursen är ett faktum.

Varför sker detta? Människan söker ständigt mer och mer; att sätta en gräns för sitt materiella begär strider mot hennes sinnelag. I ett materialistiskt tänkesätt finns ingen bot för detta. Den enda framkomliga vägen är ett tänkande inriktat mot det Hinsides. Då nöjer man sig med det som täcker ens behov i denna värld, och riktar sin längtan efter det obegränsade mot det kommande livet.

Kort sagt lyder formeln: acceptera villigt det begränsade i denna värld och längta efter det obegränsade i det Hinsides.

Ensidig anpassning

Vid en tvist försöker båda parter ofta tvinga den andre att ge vika och kräva vad man anser vara sin rätt. Detta tillvägagångssätt förvandlar bara en tillfällig konflikt till ett permanent tillstånd och föder nya, olösliga problem.

Det finns bara en verklig lösning på en tvist: ensidig anpassning. Den part som först går med på ensidig anpassning står alltid som segrare. Den som vägrar tvingas till sist ändå acceptera samma utgång, men då under förnedring i stället för med hedern i behåll.

Koranen uttrycker denna princip med orden: ”Förlikning är bäst” (4:128). Orden uttalas i samband med äktenskapliga tvister, men principen är universell och gäller livets alla områden.

Motsatsen till förlikning är krig, vars logik bygger på att besegra motparten för att ta sin rätt. Förlikning bygger i stället på kompromiss och dialog. Den som är inriktad på förlikning ser mot framtiden och vet att klok handling kan vinna det som inte är omedelbart synligt i nuet.

Lättnad i svårigheten

I Koranen formuleras en naturlag: ”På prövningen följer helt visst lättnad! Ja, på prövningen följer helt visst lättnad!” (94:5–6).

Detta lär oss ett ”upphöjt tänkande” – att höja sig över problemen för att finna lösningar. Den som äger denna förmåga upptäcker snabbt att där det tycks finnas svårigheter finns det också möjligheter att vända motgång till framgång.

Ett historiskt exempel är 1200-talet, då mongolerna svepte fram över Asien och krossade abbasidkalifatet. Händelsen beskrevs av Ibn al-Athir al-Jazari (d. 1233 e.Kr.) med orden: ”Om någon skulle säga att världen sedan Adams skapelse inte skådat något liknande, så talar han sanning.” (Al-Kamil fit-Tarikh, vol. 10, s. 333).

Detta framstod som en katastrof, men ur utmaningen sprang en möjlighet: mongolerna kom i nära kontakt med muslimerna, tog intryck av islams lära och inom några årtionden hade majoriteten av dem antagit tron. Muslimerna förlorade på slagfältet, men islam vann en storslagen seger. Som historikern Philip K. Hitti uttryckte det: ”Muslimernas religion segrade där deras vapen hade misslyckats.”

Generaliseringens misstag

En form av feltänkande är att generalisera – att ta ett enskilt exempel och göra det till en allmängiltig sanning om en hel helhet.

Betrakta Bibelns ord (Matteus 10:34) där Jesus citeras: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Detta yttrande utgör ett sällsynt undantag i Jesu undervisning, som i övrigt präglas av kärlek och etik. Att utifrån dessa ord påstå att Jesu uppdrag var svärdets väg vore en helt felaktig generalisering.

Samma fel görs gentemot Koranen. Vissa pekar på några enstaka verser om krig och påstår att Koranen är en bok om våld. Detta är en grov missvisning. Över 99 procent av Koranens verser handlar om fred, moral och mänsklighet; mindre än en procent rör försvarsstrid vid yttre angrepp.

Generaliseringens gissel är utbrett i samhället: man överdriver dygderna hos dem man beundrar och förstorar bristerna hos dem man ogillar. Båda formerna är intellektuellt ohållbara och orättvisa.

En praktisk metod

Jag träffade en gång en madrasaelev vars huvud var rakat. Han berättade att föreståndaren hade låtit raka av håret på samtliga elever för att han ogillade långt hår. På min fråga om eleverna protesterade svarade han nej; de blev ledsna, men teg eftersom de annars skulle ha blivit relegerade.

Sett ur ett strikt principellt perspektiv var handlingen provocerande, men eleverna valde pragmatiskt att finna sig i situationen för att inte äventyra sin skolgång.

I det personliga livet handlar de flesta människor på detta förståndiga sätt och gör praktiska anpassningar. Men när det gäller kollektiva och politiska frågor förlorar många denna klokhet och reagerar i stället känslomässigt och dogmatiskt, vilket bara förvärrar läget. Orsaken är brist på intellektuell mognad. Vår tids muslimer lider av brist på ett tänkande som fostrar till sans och förstånd, varför många stannar på en instinktiv, primitiv nivå.

Resultatorienterad handling

Profeten Mose gav sin bror Aron ansvaret för Israels barn och begav sig till Sinaiberget under några dagar. Under hans frånvaro började folket tillbe en guldkalv. Aron försökte hejda dem, men när de framhärdade förhöll han sig tyst. När Mose återvände förstörde han kalven och straffade de skyldiga.

Varför handlade Aron och Mose så olika? Aron insåg att ett fysiskt ingripande från hans sida skulle ha splittrat folket i två stridande läger och utlöst inbördeskrig. Mose åtnjöt däremot en sådan auktoritet att han kunde genomdriva sitt beslut utan att riskera en splittring av folket.

Lärdomen är att handlingar alltid måste vara resultatorienterade. Om en handling leder till det önskade målet bör den utföras, men om den hotar att förvärra situationen och skapa ett större ont måste man avstå.

Mental spänning och idéutveckling

Den moderna industriella tidsåldern har medfört nya påfrestningar, inte minst i form av mental spänning och stress. Men stress är i sig inte odelat negativt; rätt betraktad kan den vara till nytta. Mental spänning sätter igång en inre idéprocess – en form av ”brainstorming” – som aktiverar tänkandet. Utan denna friktion sker ingen intellektuell utveckling.

Att försöka dämpa stress med konstlade medel är en intellektuell bedövning som hämmar människans mognad. Den sanna lösningen är inte att fly spänningen, utan att förvalta den genom ett konstruktivt tänkande.

Fred för vilket syfte?

Vissa definierar fred enbart som ”frånvaron av krig”. Men de som bedriver krig i rättvisans namn avvisar detta och hävdar att fred utan rättvisa inte är någon verklig fred.

Detta är ett orealistiskt synsätt. Freden måste komma först. När fred råder skapas de förutsättningar som gör det möjligt att ta vara på möjligheter och i förlängningen uppnå rättvisa. Den som ställer villkoret att rättvisa måste uppnås samtidigt med freden kommer varken att nå fred eller rättvisa.

Att tänka efter sin tid

I mars 2002 lanserades ett förslag i arabvärlden om att erkänna Israel om landet drog sig tillbaka till 1967 års gränser. En bildad arab lade fram detta för en judisk samtalspartner, som med ett leende svarade: ”Käre granne, du är för sent ute.”

Förslaget lät tilltalande, men var inte längre praktiskt genomförbart. Det var ett tänkande efter sin tid. Det som var möjligt för araberna 1917 blev omöjligt 1948; det som var möjligt 1948 var förlorat 1967; och det som gällde 1967 var inte längre genomförbart 2002. Man kan inte vrida klockan tillbaka.

År 2002 återstod för palestinierna endast att acceptera Gazaremsan och Västbanken som de faktiskt förfogade över och bygga sin framtid där. Men genom känslostyrda rörelser som Hamas och intifadan har man gjort även dessa områden osäkra. Känslomässiga uppror mot historiens realiteter leder aldrig till framgång; en nutida fråga kan bara lösas utifrån nutidens förutsättningar.

Reformens hemlighet

Många tror felaktigt att roten till alla problem ligger hos de makthavare som styr, och att allt blir bra bara dessa störtas. Detta har gång på gång visat sig vara ett fatalt misstag.

Muslimska brödraskapet i Egypten trodde att kung Faruq var roten till landets ondska. De medverkade till att störta honom 1952, men förhållandena i landet blev bara sämre. Jamaat-e-Islami i Pakistan gjorde samma misstag när de bekämpade president Ayub Khan och senare Zulfikar Ali Bhutto. Bhutto avsattes och avrättades 1979 med general Zia-ul-Haqs hjälp, men Pakistans tillstånd förvärrades ytterligare.

Ondskan har sitt ursprung i tänkandet. Den sanna vägen till reform går genom en förvandling av det mänskliga medvetandet, inte genom att byta ut härskare.

Brist på rätt tänkande

Ett upplopp bröt en gång ut i en stad efter att ett demonstrationståg ropat provocerande slagord om att fördriva invånarna i ett visst område. Några unga män i området svarade med att kasta hemmagjorda bomber mot tåget, vilket utlöste våldsamma kravaller med stor förstörelse som följd.

När jag talade med en man från området hävdade han att man var tvungen att svara på denna provokation. Jag frågade honom om ropen verkligen hade lett till att området tömdes på folk. ”Självklart inte!”, svarade han. Då påpekade jag att ropen var så tomma och maktlösa att de inte kunde fördriva en enda människa; varför då bli så upprörd? Det kloka svaret hade varit att tillämpa det gamla ordspråket: ”Hundarna skäller, men karavanen drar vidare.” Genom ett felaktigt tänkande åsamkade man sig själv oerhörd skada.

Underordnad ställning

I den gemensamma bönen i moskén underordnar sig tusentals bedjande en enda person, imamen. Endast tack vare denna underordning kan bönen genomföras i ordning och harmoni.

Samma princip gäller i samhällslivet. Utan förmågan att acceptera en underordnad roll kan ingen enhet eller utveckling uppnås. Detta kräver medveten fostran och självdisciplin, inte hetsiga protester.

Mediekulturen

I modern tid bär den rådande mediekulturen ett stort ansvar för människors förvrängda tänkande. Medierna arbetar som en industri och lever på ensidig rapportering av dåliga nyheter, medan det goda förbigås.

När en lyssnare från Mauritius klagade hos BBC på att de aldrig sände nyheter från hans land, svarade reportern: ”Nyheter är rapportering om dåliga händelser. I ditt land råder bara frid, och för medierna är goda nyheter inga nyheter.”

I Guds skapelse utgör det onda kanske en procent medan det goda utgör nittionio procent, men medierna speglar bara den ena procenten. Före 1947 lyfte tidningar i Indien bara fram britternas fel, och muslimska medier rapporterade enbart negativt om hinduer. I dag framställs USA i stora delar av den muslimska pressen som islams främste fiende. Men om det vore sant, hur kommer det sig då att över sex miljoner muslimer lever i trygghet där, bygger tusentals institutioner och håller väldiga sammankomster? Vi måste se hela bilden och inte låta oss förblindas av mediernas ensidighet.

Motstridigt tänkande

Ibland tar grupper till våld för att nå sina rättigheter, men historien visar att våld alltid leder till förlust medan fred leder till framsteg. Diktatorer som Hitler och Stalin orsakade bara förödelse.

När FN:s delningsplan för Palestina lades fram 1947 avvisade araberna den och förklarade att de skulle driva judarna i havet. De valde våldets väg, och trots väldiga uppoffringar har de bara skördat förödmjukelse och förlust. Profeten sade: ”Gud skänker genom mildhet vad Han inte skänker genom hårdhet.” (Sahih Muslim, hadith nr 2593). Våld föds ur obehärskade känslor, medan fred kräver förstånd och tålamod.

Att höja sig över situationen

När en konflikt uppstår låser människor ofta fast sig vid den omedelbara förlusten och prestigen. De förmår inte ta ett steg tillbaka och tänka långsiktigt.

Den vise ser förbi det akuta problemet och fattar beslut med sikte på framtiden. Målet måste vara att avsluta tvisten för att kunna lägga energin på konstruktivt arbete och tillvarata de möjligheter som alltjämt står till buds.

Kritik är inget ont

Många tror att kritik är något ont, men att tysta kritiken leder till intellektuell stagnation. Kritik är nödvändig för människans utveckling. Utan ett öppet tankeutbyte stannar förståelsen på en primitiv nivå.

En bättre gåva till ett barn

Föräldrar som inte har nått materiellt välstånd oroar sig ofta för sina barns framtid. Den rätta formeln är: förnöjsamhet för egen del och framsteg för barnen. Föräldrarna bör nöja sig med sin standard och låta barnen genom eget hårt arbete klättra vidare.

Den finaste gåva man kan ge sina barn är inte ett berg av pengar, utan en miljö som inspirerar till strävan och flit. Lättfångade rikedomar gör mer skada än nytta.

Enhetens hemlighet

Många tror att enhet i ett samhälle bara kan nås om alla skillnader utplånas. Detta är en illusion; olikheter är en naturlig del av den mänskliga skapelsen och kan aldrig raderas ut.

Sann enhet innebär att förbli enade trots rådande skillnader. En reformmetod som strider mot människans natur är dömd att misslyckas.

Möjligheter mitt i problemet

Världsordningen vilar på hopp. Efter varje natt gryr en ny morgon, och med varje problem öppnas nya dörrar. Om en metod inte fungerar – såsom krig – måste man överge den och pröva fredens väg.

Ett framgångsrikt äktenskap

Koranen ger följande råd för relationen mellan makar: ”Lev tillsammans med dem i vänlighet. Och om ni känner motvilja mot dem, kan det hända att ni ogillar något vari Gud har lagt mycket gott” (4:19).

Detta gäller båda parter. Ett lyckligt äktenskap bygger inte på att finna en perfekt partner, ty en sådan finns inte. Hemligheten ligger i anpassning – att söka de goda sidorna hos den andre och bortse från det man ogillar.

Sångaren Mohammad Rafi sjöng en känd sång där en far önskar sin dotter att hon skall få så mycket kärlek i sitt nya hem att hon aldrig ens minns sitt föräldrahem. Men ett sådant ideal strider mot naturens villkor. Att ställa upp orealistiska krav skapar bara besvikelse, ty i denna värld kan man inte bygga ett lyckligt liv på illusioner.