Islamisk Aktivism

Koranen befaller Profeten Muhammed: ”Stå därför tålmodigt ut, såsom de ståndaktiga apostlarna före dig gjorde. Stå ut med tålamod och försök inte att påskynda deras undergång.” (46:35)

Det vill säga, att visa återhållsamhet i ogynnsamma situationer och avstå från negativa reaktioner utgör de grundläggande principerna för islamisk aktivism. Detta innebär att, i ogynnsamma situationer, ingen känslomässig handling görs; snarare planeras åtgärder på grundval av realism, genom att undvika reaktions- och vedergällningsvägen.

Denna princip kan kortfattat kallas positiv aktivism. Det vill säga, utan att ingripa i den rådande situationen, bör man försöka upptäcka möjligheter när de uppstår och dra nytta av dem. Att inleda sina handlingar genom att utmana status quo innebär att välja en negativ utgångspunkt. Å andra sidan, att upprätthålla status quo och dra nytta av alla möjligheter som presenterar sig innebär att ta en positiv handlingskurs. Denna metod kan kortfattat kallas positiv status quoism, för vilken ett komplett schema kan utarbetas i ljuset av Profetens Seerah (biografi).

1. Positiv status quoism i religiösa angelägenheter:

Profeten Muhammed e fick sitt första profetiska kall år 610 e.Kr. i Mecka. Denna stad dominerades av avgudadyrkare, som hade placerat 360 avgudar tillhörande olika arabiska stammar i Kabaislams heligaste plats, belägen i mitten av den stora moskén Masjid al-Haram i Mekka, Saudiarabien. Kaba hade därför blivit ett religiöst centrum för alla dessa stammar. Närvaron av dessa avgudar i Kaba var helt emot Profetens övertygelser, en försvarare av monoteism i ordets sanna bemärkelse. Ändå, istället för att försöka rubba status quo i Mecka, ägnade han sig helt åt sin uppgift att sprida Guds ord, genom att utnyttja alla tillgängliga möjligheter – trots avgudarnas närvaro.

På den tiden var Kaba en samlingsplats för invånarna i Mecka, och möten hölls där nästan dagligen. Profeten började använda dessa sammankomster i syfte att utöva da’wah. Vid sina besök i Kaba, istället för att störa avgudarna, gick han till folket och reciterade Koranens verser för dem. Denna policy att undvika avgudarna och utnyttja da’wah-möjligheterna visade sig vara klok: många människor, djupt påverkade av den heliga Koranen, omfamnade islam, och detta utan att Meckas fredliga atmosfär hade störts. Detta gav ytterligare impuls åt Profetens missionssträvanden.

2. Positiv status quoism i sociala angelägenheter:

I Mecka fanns en offentlig plats känd som Dar Al-Nadwah, som fungerade som ett politiskt centrum. Denna dominerades av avgudadyrkare. När deras motstånd mot Profeten Muhammed e intensifierades, fattade de ett enhälligt beslut att bojkotta Profeten, hans familj och hans följeslagare. När bojkotten inte heller lyckades skada hans mission, utfärdade hans motståndare en dödsdom från samma Dar Al-Nadwah.

När Profeten hörde talas om detta, trots att hans situation nu var extremt allvarlig, försökte han varken återkalla Dar al-Nadwas beslut eller lansera en protestkampanj med stöd av sina följeslagare. Tvärtom lämnade Profeten stillsamt staden för Medina, en stad 30 mil från Mecka. Även efter att ha nått Medina ägnade han ingen tid åt att planera motåtgärder, utan gav sin fulla uppmärksamhet åt uppgiften att utföra da’wah. Detta var också ett exempel på positiv status quoism. På så sätt fann Profeten, genom att undvika direkt konfrontation med den rådande situationen, ett annat stort fält där han kunde fortsätta sina fredliga aktiviteter.

3. Positiv status quoism i politiska angelägenheter:

När Profeten migrerade till Medina, efter tretton år av hans profetskap, bestod det befintliga samhället i Medina av tre grupper – muslimer, avgudadyrkare och judar. Profeten accepterade denna sociala uppbyggnad som den var och etablerade ett system baserat på mångfald. Medinas status under detta system var en stadsstat, där Profeten var statschef. Inom denna ram beviljades andra sociala grupper rätten att leva sina liv som de önskade och lösa sina frågor i enlighet med sina respektive religioner och kulturer.

Denna uppsättning utgjorde ytterligare ett exempel på status quoism. Det var genom att acceptera den rådande situationen där som Profeten inledde sin fredliga da’wah-mission. Resultatet var mirakulöst. Det mångkulturella samhället i den första fasen omvandlades gradvis till ett unikulturellt samhälle i den andra fasen.

4. Positiv status quoism i frågor rörande prestige:

Även efter Profetens avresa från Mecka – hans hemland – till Medina, fortsatte meckanerna, oförtröttliga i sin fiendskap, att besluta om en väpnad attack mot honom. Förutom flera mindre skärmytslingar ägde två stora slag rum, Badr och Uhud. Dessa krig störde återigen den fredliga atmosfär som krävdes för att bedriva da’wah-aktiviteter. Därför förhandlade Profeten med meckanerna och, genom att ensidigt acceptera alla deras krav, ingick ett

10-årigt icke-krigsavtal, känt som Hudaybiyyiahtraktatet. Detta var ytterligare ett exempel på positiv status quoism. Genom villkoren i detta avtal accepterade Profeten meckanernas ståndpunkt exakt i enlighet med deras krav. Genom att ge efter för deras ståndpunkt kunde Profeten utnyttja alla möjligheter till da’wah-arbete som situationen erbjöd. Detta resulterade i vad Koranen kallade en ”öppen seger.” (48:24)

5. Positiv status quoism i frågor rörande ämbeten:

Under en betydande del av sitt liv var Muhammed e både Guds budbärare och statschef. Efter hans död uppstod frågan om vem som skulle väljas att fylla den senare positionen. Denna fråga avgjordes genom att följa den riktlinje som Profeten givit: ”Statschefen ska väljas bland Quraysh.”

Uppenbarligen var det ett ovanligt påbud, för enligt islams läror är alla människor lika. Ingen åtnjuter någon överlägsenhet över en annan. Som sådan var detta råd att välja ledaren bland Quraysh en form av diskriminering. Men det var snarare realistiskt än diskriminerande. Detta var ytterligare ett exempel på positiv status quoism. Faktum är att Quraysh, genom århundradena, i linje med gamla traditioner, hade fått ledarskapspositionen i Arabien. En plötslig förändring i detta status quo skulle därför ha skapat oöverstigliga problem. Det var därför Profeten rådde muslimerna att acceptera det befintliga politiska systemet. Som ett resultat av denna kloka policy förblev den arabiska enheten intakt och främjandet av den islamiska missionen fortsatte obehindrat, även efter Profetens död.

6. Positiv status quoism i statliga angelägenheter:

Även efter Profeten Muhammeds e bortgång fortsatte denna praxis med positiv status quoism under islams tidiga fas. Ett framstående exempel är den policy som antogs av de religiösa lärda under den senare hälften av Umayyadperioden och hela Abbasidperioden. Det politiska systemet hade korrumperats under denna period. Ändå undvek nästan alla de stora muslimska lärda på den tiden (ulama, traditionister, jurister) att hamna på kollisionskurs med dem som hade makten. De religiösa lärda skyddades därmed från muslimska härskares repressalier; medan de som valde konfrontationsvägen med härskarna avlägsnades från scenen.

Denna policy av icke-inblandning i det politiska systemet lämnade lärda fria att producera den stora skatt som kallas islams bibliotek. Det är ett historiskt faktum att nästan hela den klassiska islamiska litteraturen förbereddes under denna period. Utvecklingen av det arabiska språket, dess grammatik, dess kalligrafi, Koranens exeges, insamling och redigering av hadithNedtecknade berättelser om vad profeten sagt och/eller gjort., formuleringen av civil- och religionslagar (fiqhislamisk rättsvetenskap.), förberedelsen av kalam-litteraturen (teologi), etc. – allt utvecklades under denna period.

Det är ett faktum att om de muslimska lärda och ulama under den tiden hade rest sig mot ett politiskt system som de ansåg vara korrupt, skulle all denna värdefulla litteratur aldrig ha kommit till stånd, och den större delen av hadith, som har status som den andra källan i islam, skulle inte ha överförts säkert till efterföljande generationer. Pressens tidevarv hade ännu inte grytt, och de enda förvaringsplatserna för islams alla andliga rikedomar var de överlevande lärdas minnen. Om dessa lärda hade engagerat sig i politiska konfrontationer med härskarna, skulle alla skatter av islamisk tanke och praktik ha begravts tillsammans med dem.

I sociala frågor är positiv status quoism alltså en oföränderlig policy inom islam. Det var genom att välja denna policy som Profeten och hans följeslagare skapade islams stora historia, vilken inledde en ny era inom alla religiösa och sekulära fält av mänsklig civilisation.