I en bedömning av islam i relation till politik måste en avgörande punkt beaktas, nämligen att politik endast är en relativ och inte den verkliga delen av islam. Denna skillnad mellan en verklig och en relativ egenskap är att det som är väsentligt är relevant under alla omständigheter och vid alla tidpunkter, medan det relativa endast krävs i relation till särskilda omständigheter. Där sådana omständigheter inte existerar, förlorar relativa egenskaper sin relevans och därmed sin önskvärdhet. Denna skillnad mellan det verkliga och det relativa illustreras av Koranens påbud att utföra HajjVallfärden till Mecka.-pilgrimsfärden:
"Pilgrimsfärd till Guds hus är en plikt mot Gud för alla som kan göra resan" (3:97).
Formuleringen av befallningen att utföra Hajj visar att den inte är obligatorisk för alla troende i absolut mening. Den är snarare obligatorisk för dem som har medel och resurser, och som är tillräckligt friska för att nå pilgrimsplatsen. Detta påbud innebär inte heller att de som inte har medel ska göra övermänskliga ansträngningar för att hitta medlen för resan, så att de kan utföra denna rituella dyrkan. Detta påbud innebär att de som har medel ska utföra pilgrimsfärden och de som inte har det kommer inte bara att vara undantagna, utan kommer inte ens att hållas ansvariga för att ha misslyckats med att göra det.
Detsamma gäller för politik. Det vill säga, om en grupp muslimer befinner sig i en position att etablera islams politiska system med fredliga metoder, och utan något våld, då kommer ShariaIslamisk lagstiftning baserad på Koranen och Sunnah. att kräva att de gör exakt det. Men för dem som inte befinner sig i en sådan position, är det inte deras plikt att etablera ett islamiskt politiskt system, inte heller krävs det av dem att sätta igång politiska initiativ som syftar till att skapa möjligheter att göra det.
Det är därför Koranen ingenstans ger följande befallning: "O muslimer, etablera islams politiska system." Tvärtom gör Koranen sådana tydliga uttalanden om regering och politik som bevisar att de är relativa och inte de verkliga delarna av islam. Till exempel, när Koranen vänder sig till de troende säger den:
Gud har lovat dem av er som tror och gör goda gärningar att Han ska göra dem till herrar i landet, liksom Han gjorde deras förfäder före dem, för att stärka den tro Han valde för dem, och för att ändra deras tillstånd av rädsla till en känsla av trygghet. Låt dem dyrka Mig och inga andra gudar förutom Mig. Onda är de som efter detta förnekar Mig. (24:55)
Av detta framgår det tydligt att politisk makt är en gåva från Gud och långt ifrån ett mål som ska uppnås genom mänskliga ansträngningar. Det vill säga, det är inte det islamiska sättet att starta rörelser med syftet att uppnå politisk överhöghet. Tvärtom är målet med den islamiska kampen att inpränta den islamiska karaktären och islams sanna anda i människor. Och sedan, om ett stort antal människor i ett givet samhälle skulle bli genomsyrade av denna sanna anda, kan en tid komma då Gud i sin visdom finner det lämpligt att ge dem politisk auktoritet.
På liknande sätt säger Koranen till förmån för de troende:
"Gud är mäktig och allsmäktig: Han kommer med säkerhet att hjälpa dem som, när de väl blivit herrar i landet, kommer att utföra sina böner och betala allmosan, påbjuda rättvisa och förbjuda ondska." (22:41).
Från följande vers lär vi oss också från Guds befallning till Profeten att frågan om politisk makt helt och hållet vilar i Guds händer:
"Säg, Herre, all suveränitets suverän, Du skänker suveränitet åt vem Du vill, och tar den ifrån vem Du vill" (3:26).
Det är därför politisk makt inte kan vara det mål som troende riktar sina ansträngningar mot. Den första och främsta plikten för de troende är att alla, som individer och utan undantag, uppfyller sina personliga skyldigheter till fullo. Därefter, om omständigheterna är gynnsamma, och de får politisk makt enbart genom Guds nåd, kommer ansvaret för moraliskt styre att falla på dem, som nämns i den ovan citerade versen.
Det måste medges att etablerandet av en islamisk stat är ett ansvar inte för individer utan för det samhälle de tillhör. Inom islam finns det vissa påbud av individuell och personlig natur, såsom rituell fasta, som enbart beror på individens vilja för deras fullbordan. Men etablerandet av ett politiskt system baserat på islam beror på samhällets vilja som helhet. Endast om det finns ett muslimskt samhälle som besitter den kollektiva viljan att acceptera och inrätta en islamisk regering, kan ett politiskt system baserat på islam med alla dess sociala förbehåll, etableras.
