I avsaknad av sådan press kommer en person att förlora sin användbarhet och sin livskraft i det sociala livet. Hen kommer att lida av överdriven stolthet. Och utan tvekan finns det inget mer destruktivt än överdriven stolthet i denna värld.
Det finns två saker i denna värld som gör en person blygsam. Det ena är en vetenskaplig sinnesinriktning, det andra är hens gudfruktighet. En vetenskaplig sinnesinriktning är resultatet av insikten om kunskap. Och ett gudfruktigt sinne är resultatet av insikten om Gud.
När överdriven stolthet byggs upp hos en person, är orsaken att hen ser sig själv i relation till människan, och eftersom det finns många människor hen finner mindre utmärkta än sig själv, börjar känslan av ego eller sin egen storhet växa. Men den som har en vetenskaplig sinnesböjelse i ordets rätta bemärkelse, ser sig själv eller sina problem i relation till kunskap snarare än i relation till den person som har kunskap.
En person kan vara begränsad, men kunskap är obegränsad. I relation till den person som har kunskap kan man tänka sig själv som större än andra, men i relation till den större kunskapsvärlden är alla mindre i status. Denna känsla framkallar naturligt blygsamhet hos en vetenskaplig eller lärd person.
På samma sätt kommer den som fruktar Gud, eller taqwa, att se sina angelägenheter i relation till Gud, den Allsmäktige. Även här gäller samma princip med större kraft. När man ser sig själv i relation till varelser kan man bedöma sig själv som större än andra. Men när man ser sig själv i relation till Gud blir alla små i relation till Gud. Ingen är stor.
På detta sätt gör tron hos en gudfruktig man eller kvinna honom eller henne till en balanserad person.
